2012-05-18 21:44 #0 av: [Northbridge]

Jag är 15 år. Jag är en tjej som har upplevt 15 år, 5 år är bortkastade av oro, sorg och rädsla. Rädsla över allt. Allt som har med folk har fått mig att bli en annan människa. Från den icke blyga 10 åringen till den blyga, stammande 15 åringen. När man inte ens får fram ett ord för sin farmor och farfar, då är det illa. Eller det kanske bara är jag som tycker det...?
Kuratorer, psykologer och allt annat som tillhör den 'familjen', jag har inget förtroende! Sedan A.A skrämde livet ur mig. Först lovade att hon inte skulle säga något till mina föräldrar, till att hon hotade att om jag inte skulle komma till henne så skulle hon säga allt för mina föräldrar.
Jag älskar min familj även om vi gått igenom mycket under min och min lillebrors uppväxt. Jag har sett min mamma gråta, fått höra att min mamma och pappa bråka om att pappa vart otrogen, sett min bror må riktigt dåligt och allt annat som sätter sig på minnet.
I sommar flyttar jag till Norge. Det grannland jag alltid tyckt om att åka till om semestrarna. Där min släkt kommer ifrån. Där all min släkt, på pappas sida, bor.. Den enda nackdelen är nu mera att jag har så svårt att prata. Prata med nytt folk. Det är ingenting min mamma och pappa tycker jag har problem med, men jag.. Jag lider av det! Det är hemskt. Jag kan inte le mer än 4 sekunder, sen åker mungiporna ner och det blir en hemsk grimas istället för ett fint leende.
Jag har en fin pojkvän, en jag älskar så oerhört. Jag trodde inte att man kunde älska någon via nätet. Och det kan man inte. Det är jag som är trög! Men jag har åkt ut för en så fin kärlek. Han också! Det är speciellt. Visst, han kan vara en pedofil eller någon annan hemsk typ. Men.. Jag vill inte höra det nu. Inte nu när han får mig att vilja leva! Vi trivs ihop. Som inget par förut. Det är han och jag. Han och jag för alltid.


Förlåt, men jag var bara tvungen att berätta av mig..Obestämd