Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

hur ser man positivt på livet?

2012-05-19 18:07 #0 av: [theoneandonly]

I en längre tid nu har jag varit deprimerad och fått diagnosen depression. Sedan i december 2011 har jag försökt begå två självmord.

Men, det är inte där problemen ligger utan det är min inställning till livet, framtiden, jobb. Alla mina tankar är negativa och jag försöker så gott det går att tänka lite positivt emellanåt, så att jag ska få en liten ljusgliimt. Men det tycks inte funka, allt känns meningslöst & jag går med ständiga orohetskänslor.

Precis börjat med ny medicin, sedan jag var på läkarsamtal på psykatriska öppenvården & då trodde läkaren att det kunde handla om att jag möjligtvis kan vara Bipolär. Men det är inte så att jag har märkbara maniska perioder, utan det som märks är mina depressioner.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till min kurator jag går hos, eller sköterskan på öppenvården, för sköterskan på öppenvården lyssnar inte för fem öre.

Jag var i ett sånt tillstånd så det kändes som om inget spelade någon roll längre, jag kunde häva ur mig precis vad som helst. Och på måndagen när jag hade möte på öppenvården sa jag att jag hade aktiva planer att begå självmord, och att allt bara kändes värdelöst. Då sa hon; Det blir bättre, tänk positivt.

Mm, för det är ju så himla lätt att se allt så positivt.

Sedan på tisdagen hade jag möte med kuratorn, och hon undrade över om jag hade några självmordstankar/planer. Och även då var jag i tillståndet att jag inte orkade bry mig om vad jag sa, att även om jag skulle säga något elakt till någon skulle jag inte bry mig om den personen blev sårad. Då tog det hus i helvetet typ, då sa hon att hon skulle ringa både öppenvården och mobila teamet.

Att de reagerar så olika..?

Men, det blev ett långt inlägg. Ursäkta, (:
(Var bara tvungen att skriva av mig lite)

Anmäl
2012-05-20 08:02 #1 av: X3M

Jag är bipolär typ 2. Det är så att jag inte blir manisk utan hypoman. Lite lättare än typ 1.

Jag har mest neråtperioder. Pendlar mellan nedstämd och depression och någon enstaka gång blir jag hypoman.

Anmäl
2012-05-20 10:06 #2 av: [theoneandonly]

# X3M - ok, jag funderar på om jag möjligtvis isåfall har typ 2 också, eftersom jag inte precis blir manisk. Utan det som märks är ju när jag är deprimerad och nedstämd. Fast dock kan jag ha stunder som jag känner att jag bara måste göra massa saker, springer runt i lägenheten och plockar och grejar hejdlöst.

Men somsagt finns det ingen diagnos på mig, eftersom jag inte gjort någon utredning. Mer var väl det att läkaren trodde att det kunde vara en anledning till varför inte min antidepressiva medicin inte funkat helt bra - och att min mamma varit deprimerad i flera år med alkoholism som plus i kanten.

Anmäl
2012-05-20 12:20 #3 av: X3M

Kan vara att du har 2:an. Hör dig för hos din psykolog.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.