09. Depression/Ångest

Diagnos:depression

2012-06-14 16:20 #0 av: Cecilia77

Diagnos: deprimerad. Jag svarar ironiskt; nej, men vad underbart doktorn, tack. Du menar alltså att jag är sjuk.

Diagnosen kommer som ett slag. Men jag kom ju bara hit för att jag är ledsen. Jag berättade ju precis hur jag känner. Lyssnade du inte? Ser du inte? Jag förstår mig inte på samhället. Jag har stor empati för människor. Försöker alltid hjälpa. Kan nästan känna hur personer i min närhet mår. Jag finner det jobbigt att gå förbi uteliggare eller andra som uppenbart lider i samhället. Jag är känslosam. Jag känner mig ledsen när jag ser mig omkring. Det är många som lider.

Suck, deprimerad, eller som jag känner det; det är något fel
på mig. Varför kan inte det ökande antalet depressiva personer vara ett svar på att något i samhället är fundamentalt fel? Kanske allt färre klarar av att dyrka den rådande ego-normen eftersom de har genomskådat den som alltigenom falsk.

Vissa studier visar faktiskt att depressiva människor har en
mer verklighetsförankrad inställning än människor som anses friska.
Illusionerna är färre och de anser sig inte bättre än de är, varken vad gäller
deras medmänskliga eller intellektuella förmåga. Självbedrägeriet eller en
övervärdering av jaget är för dessa personer främmande. De så kallade friska
människorna förhåller sig annorlunda och tillåter varken förbättrande kritik
eller tvivel på sig själva. De ser enbart sig själva. Studier visar att de är
psykiskt friska just pga av sin felaktiga bedömning av sina egna möjlighter. Psykologer vid Kiels universitet har i åtskilliga studier fastställt att majoriteten människor enbart söker och tar till sig information som smickrar egot.

Depressiva människor tenderer inte att ljuga för sig själva.
De ser sådant som andra skickligt blundar för. De finner inte tröst i falskt
smicker eller genom att förminska problem för att lugna sig själva. Om
samhället vore redo skulle det ökande antalet deprimerade kunna bli en
tankeställare och öppna dörren till ett nytänk. Men nej, istället blunder vi
för sanningen, vägrar se och invaggar oss själva i en falsk trygghet. Den
deprimerade stigmatiseras, identifieras som sjuk och har inte en korrekt
uppfattning om varken sig själv, andra eller samhället i stort. Det är
individen som måste behandlas.

Samhällsdebatten, i min mening, är felvänd. Är det inte på
tiden att vi ställer frågan om det verkligen är den depressiva personen som är sjuk, eller den värld som hon väntas vara en del av.

 

 

Anmäl
2012-06-14 18:43 #1 av: Svion

Jag är dom tankarna. Hela tiden. Eller var. Det har blivit en omöjlighet att tro på det när uppstigandet är en 10 000 meter lång uppförsbacke byggd på spikmattor. Tar man sig väl upp blir världen ett objekt som är i ett patetiskt mycket värre skick än du själv någonsin trodde dig vara. Då är du dessutom ett mikroskopiskt gruskorn.

Samhället lyssnar inte på någonting som ifrågasätter dess egna existens. En deprimerad organism är ett ifrågasättande på samhällets enda funktion - att fortsätta leva.

Att leva har blivit ett tveksamt begrepp för allt som tilltalar egot och uppmanar människor att gå på automatväxel, vilket är närmast raka motsatsen till den lilla deprimerade organismens oändliga förmåga att tänka objektivt. Så objektivt att dess egna existens inte har ett större värde än någonting annat. Därför kan den bry sig. Den är bortom allt som har med självförverkligande att göra, för den är redan där. För länge sen.

Den kan välja att må bra eller dåligt, för begreppen har förlorat någon egentlig betydelse. Om den väljer att förälska sig i dem är det på grund av att deras desperation till den kittlar dess förmåga att bry sig, om det någonsin händer.

Lycka & välmående är beroende av utomstående energikällor, såsom socialt mingel, karriär, hus, bil, fru, barn etcetcetc. Inget konstigt.

Deppression, däremot. Den föder sig själv. Den kan överleva allt förutom dess tendens att förankra självutplåning. Vilket såklart sett ur deppressionens objektiva synvinkel inte har ett större värde än något annat.

 

En något bildlig och selektiv representation av ämnet, men jag tycker det stämmer med reservation för att ha utelämnat andra perspektiv. Såklart.

Anmäl
2012-06-14 19:31 #2 av: StickyKitten

Du skriver väldigt vinklat.

Det finns inga studier som visar att man tar till sig information för att det "smickrar egot", utan för att det konfirmerar ens redan existerande världsbild.

Det finns inga studier som visar att människor är friska enbart på grund av att de missbedömer sina möjligheter. Studier visar att människor som ser möjligheter (om än osannolika) mår bättre än människor som tänker negativt eller "realitiskt". Att inte ha några möjligheter, eller att inte inse de man har, är förödande för människor.

Vidare kan man ha en avvikande syn på samhället utan att vara deprimerad eller sjuk på andra sätt.

Så för mig låter det som att du inte vill ta till dig att du kanske faktiskt har problem. Du skyller på omvärldens oförmåga att se "sanningen", andra ljuger för sig själva men inte du, därför betrakar de dig som sjuk etc etc. Försvarsmekanism 101.

I övrigt påminner du om något som pratats om på forumet tidigare tror jag, nämligen en såkallad "highly sensitive person". En person som har lätt att känna andras lidande bland annat och lätt att hamna i depressioner, om jag minns rätt.

Anmäl
2012-06-14 21:01 #3 av: Cecilia77

#2 Ja självklart är det bara ett perspektiv. Och nej, jag bara skrev in min egna historia för att jag tycker att det låter bra att utgå från ett eget exempel. Nej, det här är bara ETT perspektiv av hur många som helst. Fast jag tycker att det är ett viktigt perspektiv och som inte har belysts särskilt mycket.

Ang "finns inga studier som smickrar egot" - det beror ju då på vad man definierar som "egot"; i min värld är världsbilden egot, synen på sig själv och andra. Jag anser inte, att man kan skilja på individ och samhället i stort. Vi är alla delar av helheten och helheten är gjord av delarna. Vi är ett. detta är ju väldigt heurmeneutisk synvinkel och också bara ETT perspektiv.

Men jag håller helt med. Det är en vinkling, men en tänkvärd. I mitt tycke.

 

 

 

Anmäl
2012-06-14 21:03 #4 av: Svion

#2 "Så för mig låter det som att du inte vill ta till dig att du kanske faktiskt har problem. Du skyller på omvärldens oförmåga att se "sanningen", andra ljuger för sig själva men inte du, därför betrakar de dig som sjuk etc etc. Försvarsmekanism 101."

TS skriver väl ändå tydligt att denne varit hos doktorn just pga problem? Vad har du för utbildning och titel för att ställa sådana antaganden på ett forum som detta?

Vad har varken du eller TS för källhänvisningar för att uttrycka konstateranden i huruvida studier faktiskt existerar eller inte, då det faktiskt finns en uppsjö av studier?

"I övrigt påminner du om något som pratats om på forumet tidigare tror jag, nämligen en såkallad "highly sensitive person". En person som har lätt att känna andras lidande bland annat och lätt att hamna i depressioner, om jag minns rätt."

Att känna andras lidande är alltså något defekterande gentemot välmående? Är det inte just detta TS diskussion grundar sig i? Att kunna empatisera andras lidande och reagera därefter? Utgör den reaktionen något nödvändigtvis dåligt för att gynna potentiell handling mot felaktigt bemötande i samhället i stort?

Anmäl
2012-06-14 21:09 #5 av: Cecilia77

haha, nej, ingen försvarsmekanism. Tycker inte att det är fel på någon nämligen... Inte på mig, dig eller någon annan. Just det här med "fel" eller "rätt" är ju det som kanske blir ett problem. "Alla är friska: vi har bara olika styrkor".

Men som sagt bara ett perspektiv av tusen.

Anmäl
2012-06-14 21:26 #6 av: Cecilia77

Förlåt men vad är TS? Glad helt nytt för mig...

Anmäl
2012-06-14 21:27 #7 av: Svion

Trådstartare.

Anmäl
2012-06-14 21:30 #8 av: Cecilia77

Skrattar! Jaha, såklart, gick mig helt förbi. Tackar! Flört

Anmäl
2012-06-14 21:37 #9 av: Cecilia77

Jag försökte bara belysa ännu ett perspektiv. Vore det inte bra om du blir en TS, Svion, och skriver ditt perspektiv så får vi olika perspektiv på saker och ting. Är det inte det detta forum är till för och för att hjälpa varandra? Och är det inte att hjälpa varandra genom att prata om OLIKA synsätt så vi inte fastnar i ETT?

Jag tror personligen att alla synsätt ger något för alla. Olika vinklar, och så kan man bestämma, vilken vinkel man själv tycker känns rätt. Utan då att säga att någon annans är fel. Bara olika perspektiv. Mer jaha, du tänker så, så här tänker jag....

Kram

Anmäl
2012-06-14 21:46 #10 av: Cecilia77

Sorry blandade nu ihop er. Det var inte Svion jag menade som skulle bli TS utan Stickykatten.... förvirrad där ett tag.

 

Kramen

Anmäl
2012-06-14 21:49 #11 av: Cecilia77

#4 Svion! håller ju såklart med dig. Skäms

Anmäl
2012-06-14 21:53 #12 av: Cecilia77

#4 Och mina belägg för studier är att jag har letat upp dem. Kan ta fram referenserna. Men, som sagt, det finns en uppsjö av studier, som du skriver, så även dessa studier är ju ett perspektiv, bland många andra studier, dvs många andra perspektiv.

Jag arbetar med forskningsresearch i mitt yrke och då letar jag upp intressanta artiklar, avhandlingar och diverse annat som jag är i behov av.

 

Anmäl
2012-06-14 22:15 #13 av: Cecilia77

#2 och #4 Med andra ord; jag letar upp forskningsreferenser som styrker MIN åsikt, skrattar! Skrattande

Anmäl
2012-06-14 23:09 #14 av: Svion

Man är per automatik TS när man startar en tråd, och att starta två trådar om samma sak känns onödigt..

Som du själv säger så finns det oändligt många perspektiv. Oprovocerat blir det omöjligt för mig att utläsa vidden av det... Men följande:

Depression är ett godtyckligt begrepp för ett mående som för samhället anses dåligt. De rent praktiska faktorer i beteende och perception, inte minst kognition som påverkas utgör ett i relevans till rådande normer problematiskt flöde av samspel och kommunikation. Intensiteten av nämnda faktorer utgör utsträckningen av självinsikt och anpassningsförmåga. En hög intensitet utgör högre resistens till förändring, även ett potentiellt fiktivt gränsvärde där intensiteten når ett genuint faktum som inte går att bryta eller stoppa.

Den påverkade förmågan till samspel och kommunikation utgör sänkt aktivitet vad gäller närhet och känslomässigt utbyte. Hög intensitet likställer frånvaron som ekvivalent med ett genuint gränsvärde, vilket utgör en ökad kategorisering mellan personen och omvärlden. Ett gränsland uppstår mellan den själsliga närvaron och individens onekliga existens i omgivningen, vilket innefattar en faktor i det potentiellt fiktiva tillståndet som utgör depression.

Den uppenbara mängd av utbyte som finns tillgängligt på den andra sidan blir i förhållande till gränsvärdet, högst otillgängligt. Ett sänkt intresse blir per automatik ett faktum och bidrar till ett apatiskt förhållningssätt. Apatin bidrar till praktisk inaktivering och förvånar ett tillräckligt medvetet psyke att tolka tillståndet som främmande, dock även passivt bemötande, vilket utgör ett indirekt välkomnande av problematiken. Självinsikten är tillräckligt frånvarande för att tillståndet ska tolkas som ett verkligt, och som även nämnt genuint beteendemönster. Ju högre intensitet, desto mer frånvarande sjukdomsinsikt.

Sett ur vilken punkt i utvecklingen av personligheten depressionen inträffar avgörs intensiteten till viss del. Det ur sociokulturell synvinkel som utgör ytterligare ett gränsland i tillståndets utveckling är utbytet av igenkännande från "den andra sidan", där exempelvis slumområden med hög depressionsprevalens potentiellt kan bidra till ett mer flexibelt dock även mer resistent förhållningssätt till tillståndet. Ett annars invaliderande bemötande utgör potentiellt ett svårare men även mer desperat förhållningssätt.

 

Ett mer perceptivt perspektiv:

Fram tills nu har jag varit så blind. Hur kan jag ha gått runt och trott att jag var en del av det där? Hur kan andra vara så blinda, fattar dom inte att världen är skit, livet suger och ingenting spelar någon roll längre? Dom försöker prata med mig, men varje ord som flyger är bara ord. Inget annat.

Jag skulle kunna fråga varför jag inte reagerar hårdare, men varför skulle jag? Allt jag gör är ju bara handlingar. - Inget annat -. Jag har insett livet och är dömd att leva med vetskapen för evigt. Det spelar ingen roll vad andra säger, jag har låst upp fasaden. En erfarenhet som gör att dom tyvärr inte har vetskap nog att veta vad dom gör. Det kanske är bäst att lämna dem... De är inne i sina små gulliga bubblor. Kul för dem. -Men jag då?

Vem bryr sig... ett liv är bara ett liv. Det är naivt att tro att någon skulle sakna mig om jag lämnade dem nu. Men dom är ändå mina nära...

-resten av dialogen utgör olämpligt material för forumet-

Ett perspektiv av tillståndet beroende på hur länge det är närvarande är att ALLT går att vändas ut och in. Vad som utgör en självklar drivkraft eller bas för engagemang hos individen är något potentiellt jävligt onödigt beroende på relativa beståndsdelar. Jämfört med världens befolkning är ett liv verkligen bara ett liv. Jämfört med de som inte bryr sig är ett liv verkligen bara ett liv. Jämfört med ingenting är mitt liv en självgödande existens i ett imateriellt tomrum där jag kan blunda i all evighet. Och så vidare.

Anmäl
2012-06-15 01:16 #15 av: Cecilia77

#2 och #14 Ja, Svion, du har rätt, faktiskt onödigt att starta två trådar. men jag skulle ändå vilja höra Stickykattens perspektiv på just depression (hoppas ni såg att jag blandade ihop er innan). Vad är ditt perspektiv på deprimerade förutom att första inlägget är helt uppåt väggarna? Såg att du läste fysik och då är vi nog varandras motsatser i åsikter :-). Därför vill jag så gärna veta hur du tänker kring depression för det kan ge mig många värdefulla nya insikter. Så om du har tid....blir jag glad och tacksam.

#14 Wow, ditt inlägg är häpnadsväckande. Jag måste läsa de några fler gånger tror jag för att EXAKT förstå vad du menar i vissa fall, men jag tror jag redan nu har ett visst grepp om det.

Jag har såklart tänkt länge och mycket på livsfrågor, meningen, vem är jag etc etc i all oändlighet. Till slut kom jag fram till att det går inte att beskriva. Det jag, vi alla är, egentligen är inget som går att beskrivas för då måste vi använda ord och tankar och hur kan vi tänka och prata utanför det diskursiva paradigmet. Är det egentligen ens möjligt?

 

 

 

 

Anmäl
2012-06-15 09:53 #16 av: Svion

#15 Såg det efter jag skrivit inlägget. 

Det kan jag inte svara på. För utveckling av gränsförhållanden och en mer respekterad förhållning mellan "lidande" och "friska", vore det onekligen gynnande. Det är samtidigt stundvis vad jag beskriver i inlägget - den mur av främlingsantaganden som bildas i "störningen" (i större eller mindre utsträckning) är vad som gör det svårt att nå självinsikten både från individen själv och utomstående parter.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.