Jag kan känna igen mig, men vad jag vet har jag inte någon sjukdom. Känner i allmänhet att jag stör mig på det mesta även det är väldigt mycket fel på saker/andra människor.

Att ifrågasätta är nyttigt!
Själv brukar jag ifrågasätta mig själv.
Jag tror att detta är ett bra sätt att skaffa mig insikt, om mig själv.

Det är nyttigt för människan att acceptera världen som den är. Den är full av operfektionism och kaotisk skönhet, det går inte att få ordning på det och det går inte att begripa sig på nästan något. Det är bara till att flyta med så gott det går :)

Operfektionism och kaotisk skönhet, hur menar du nu?

Om du tänkt på skönhet så är den just oregelbunden och operfekt och hela naturen och universum har en kaotisk skönhet som harmonierar.

Allt är både och samtidigt - beroende på varifrån man tittar.

Kaotisk skönhet finns utan tvekan. Tänker man tillräckligt långt bortom sitt eget värde som människa tillsammans med alla andra så blir hela ens omgivning en spelplan full med kaotiska kontraster som tvingar fram ett leende på läpparna.

Om det är nyttigt, är för mig en helt annan sak. Det manar ett själviskt/ självcentrerat grundsyfte, inte pga tankegången i sig, men pga att tanken i sig tar upp så pass mycket utrymme för dig själv och de i din närhet att du inte är kapabel att bry dig om någon, ens dig själv. Att se skönhet i kaos är rent, konkret, ibland oemotståndligt vackert. Men det är långt ifrån nyttigt. Jag skulle även vilja påstå att grundtanken med att acceptera allt som bemöter ens väg för många blir ekvivalent med total tomhet eller ett medvetet val att inte välja någon väg/ lära sig något alls.

Det kan vara nyttigt för de som likt kontrafobiskt försöker undkomma de existentiella problem som finns idag, men de som faktiskt bryr sig bör inte försätta världen i ett vägskäl som bidrar till ett överbyggande syfte med kaotisk skönhet. Därav finner jag det inte nyttigt för 'människan'.