Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 4185 ggr
Svion
7/8/12, 8:04 PM

*trigger* Objektivt självförakt

Det är mer eller mindre bekant, dock ej mindre fascinerande att belysa det plan av vad de flesta väljer att kalla självdestruktiva tankar, där individen ur ett samhällsgynnande perspektiv väljer att betrakta sin egen existens som något mindre gynnande för omvärlden och därav betraktar självmord som något positivt samt mentalt raderar dess förhållande till det personliga måendet.

Oavsett vad denna tankegång baseras på, må det vara ens egna självförakt eller något enligt samhället i allmänhet missgynnande, verkar den kunna existera under särskilda förhållanden. Jag skulle vilja veta vad andra på forumet tänker om detta.

Det finns som bekant självförakt baserat på vad individen subjektivt anser fel och inser denna brist hos sig själv, något vanligt förekommande inom sänkt självbild och liknande. Om självföraktet istället och även nämnt ovan dras till den punkt då det subjektiva, känslomässigt, spelar mindre roll och sätter sin prägel utifrån ett närmast… 'moraliskt' spektrum (lik förbannat subjektivt, dock ej i samma kontext)… Är det tänkbart att se det som sänkt självbild i samma utsträckning, eller kan man anta att det ligger på ett annat plan?

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

Annons:
[Grannen*]
7/8/12, 9:53 PM
#1

Väldigt komplext men en sänkt självbild och kroppsliga symtom bör självfallet itudelas

[rolnor]
7/12/12, 5:20 PM
#2

För min del handlar det om outhärdlig ångest.

Svion
7/12/12, 6:09 PM
#3

#2 När du nu säger det…

Jag undrar, känner du igen tankegångarna utifrån när du erinrar dig ha upplevt den ångesten? Att de vanligtvis sunda mentala motsägelserna av självföraktet övergår till ett alternativt och inte alls "dumt" sätt att tänka, eller är de latent mer eller mindre närvarande hela tiden? 

(Enbart nyfiken utifrån ett lärande/ medvaliderande spektrum)

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/13/12, 2:50 PM
#4

Det drabbar mej oftast i sin outhärdliga form när jag försöker umgås med andra, det här gör att jag isolerar mej, men jag vet att om jag är ensam för mycket så kan ännu värre symptom dyka upp (psykos), så för mej blir det en balansgång. Jag har läst ett par böcker om KBT och en del av vad som står där är jättebra, t.ex. att man kan bidra till sin depression gen om att

1. Tänka negativa tankar om sej själv

2. Tänka negativa saker om andra

3. Tänka negativa saker om sin framtid

Det här mönstret kan man luckra upp med hjälp av sitt intellekt, men det kan vara svårt att bryta, min erfarenhet.

Depression och ångest hänger ihop, det var därför jag ville ta med det här i mitt inlägg.

Svion
7/13/12, 4:35 PM
#5

Jag är väl påläst om de vidriga kombinationer som existerar mellan depression och ångest. Jag väljer dock att fokusera mer på vad som faktiskt är närvarande i olika situationer. När jag skrev trådens inlägg hade jag noll respekt för mitt eget liv, hade genomströmmande tankar om scenarion där folk ställer ultimatum inför huruvida jag skulle våga eller inte, vilket antingen triggar igång ett flera timmar långt tomt skal som utgår ifrån ett strävande efter ett totalt nollställande, eller ett excentriskt sökande efter en diagnos på nätet som passar för stunden. Allt blir väldigt svart och vitt. Antingen är jag det första som faller på i tanken och hela personligheten liksom styr hela sin minnesbild och perceptiva reflektioner kring vad jag lyckas empatisera kring "vald" diagnos, eller så blir allt ett enda stort frågetecken.

Det är något jag försöker hitta svar på, men ångest/depression verkar inte kunna ange hela bilden av problematiken. Det är enkelt att förhålla sig till ångest om det handlar om tankemönster och liknande, men när tankarna dras till den punkt där det blir så väldigt mycket mer objektivt och näst intill hoppar över stadiet där det är "tänkt" att man ska tycka illa om sig själv, så blir det generella perspektivet högst objektivt och ger vad som än definieras som självrespekt ett totalt avsägande.

Ironiskt nog föreligger ett allmänt intresse för psykologi, varpå det kan skildra en fascination av huruvida självföraktet i alla lägen utgår från ett högst subjektivt perspektiv, eller om det kan alterneras till något närmast objektivt.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/13/12, 8:02 PM
#6

Många ord, hur är det med ditt känsloliv? Kanske du skulle behöva prata med någon om det. Diagnoser kan vara bra för vissa, men dom är återigen mest ord.

Annons:
Svion
7/13/12, 8:34 PM
#7

Jag har gått i KBT och psykoterapi sedan ett år tillbaka.

Känsloliv? Du får ursäkta om jag är främmande till uttrycket. Skulle du kunna utveckla det? Jag hittar ganska lite om det på internet för tillfället.

För de som definierar sina problem utifrån diagnoser och sedan accepterar själva diagnoserna utan att ge dem någon tanke på alternativa livsförhållanden bör se diagnoser som ord, ja. Är man däremot kritisk till vad som faktiskt utgör en satt diagnos i förhållande till vad som faktiskt är ens problem så kan det vara bra att utforska området.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/13/12, 11:45 PM
#8

Om du inte kan relatera eller förstå uttrycket känsloliv så har du nog en del jobb att göra med dej själv, säger det i all välmening.

Jo, en diagnos kan nog leda rätt för en del, menar inte att det alltid är "fel".

Svion
7/13/12, 11:53 PM
#9

Termer är i all ära varierande tydliga när det kommer till psykologi för mig. Menar du känsloliv som i den variation och utsträckning av känslor som infinner sig regelbundet eller menar du intensiteten av varje känsla som faktiskt infinner sig? Jag är inte bekant med begreppet, men jag är inte tappad.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/14/12, 12:48 PM
#10

Jag hade själv dålig kontakt med mina känslor innan min terapi och det är bara det jag försöker förklara, att man kan ha en massa känslor i det undermedvetna som aldrig kommer till ytan, istället använder man intellektet för att förstå omvärlden.

Svion
7/14/12, 1:22 PM
#11

Jag tror jag har en viss kontakt med mina känslor. Jag är dock uppvuxen med att inte få ha dem utan att behöva förklara varje liten detalj i mitt sinnestillstånd, då min far knappt vet vad det handlar om och samtidigt har hjärntvättat mig med att tänka att jag ska sluta tänka, sluta känna, bara göra det arbete som givits. Detta i kombination med en mor som inte har de kognitiva egenskaper för att förstå vad jag tvingats lära mig uttrycka i ord, vilket har anslutit till ett direkt nollställande.

Jag är även uppvuxen med att bli idiotförklarad varje gång jag yttrat mig om någonting som skulle gynna ett tänkt stimulerande vad gäller "känsloliv", eller liknande. Jag kan inte ens bli arg om någon förolämpar mig. Jag kan dock simulera vad folk i allmänhet tänker sig för reaktion när de interagerar med vad som är tänkt att vara jag, vilket ironiskt nog är ett väldigt drivande nöje i vardagen.

Jag tänker mig att av att kunna uttrycka detta så bör jag onekligen ha någon kontakt med mina känslor, men jag kan inte veta. Jag kan inte lita på att de är adekvata, att de gynnar min vardag eller att det ens är lönt att bryta då jag i kontrast med detta ständigt får höra att jag är snäll, trevlig, klok, tänkande, logisk och vad du än vill.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/14/12, 1:51 PM
#12

Snäll, trevlig, klok, tänkande, logisk, precis sån var jag innan det började lossna ordentilgt i terapin. Jag känner igen mycket av det du skriver om din uppväxt, mina känslor blev förlöjligade, hånade. Det som uppmuntrades var intellektuella sätt att relatera till livet och människorna, jag blev helt avstängd känslomässigt, mycket tragiskt.

[0albert]
7/16/12, 10:50 PM
#13

Tanken Är begränsad!

Annons:
Svion
7/16/12, 11:00 PM
#14

#13 Vad menar du? Utveckla gärna i vilken kontext.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[0albert]
7/17/12, 8:11 AM
#15

Kontext?!

Står precis det jag menar……..hur mycket tror du att du kan tänka. Man kan skriva en bok om någon lyssnar…….osv.osv.

Svion
7/17/12, 10:37 AM
#16

Vart vill du komma? Jag tror jag kan tänka ganska mycket. Försöker du sätta tankeaktivitet som en onödig eller hopplös form av tidsfördriv eller vad vill du säga med saken? Att skriva "Tanken Är begränsad!" utan kontext till trådens innehåll gör det svårt att veta vad man bör förvänta sig av din mening.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[0albert]
7/17/12, 1:43 PM
#17

Förstår inte vad felet är. Du kan gott och väl filosofera/kontemplera/meditera över min mening

Vänligen

Svion
7/17/12, 2:09 PM
#18

Felet är att du yttrar dig utan att sätta vad du skriver i ett sammanhang och det är inte tydligt vad du menar, vilket jag ber dig förtydliga. Om du inte kan göra det är jag något konfunderad över vad du gör i den här tråden.

"Du kan gott och väl filosofera/kontemplera/meditera över min mening"

Så, du är en allvetandes orakelmedlare som slänger ur dig sådant som övergår livets mening och har som enda funktion att mana din omgivning att filosofera över dina ord utan att bry dig ett skvatt om det enbart är du själv som förstår dem eller inte? Ja, då ska jag inte störa ditt missionsarbete.

Eller vänta nu. Nej, detta är ett forum där man diskuterar och delar sina vyer med ett rekommenderat mått av respekt för varandras olikheter, däribland även om oförstånd och liknande uppkommer. Om du inte kan utgå från detta så tror jag du lär få det svårt att komma någonstans. Men det är ditt val. Ha en trevlig dag.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[rolnor]
7/17/12, 5:46 PM
#19

Jag tolkar inlägget som att intellekt och känsla ska gå hand i hand, detta varierar från person till person. Tycker att det är lite uppblåst att skriva så som du gör i #17.

Geru
7/18/12, 12:56 PM
#20

Negativa tankar om sig själv är väl också det som ofta bygger på förändringar? Men allt i måttlighet, som man brukar säga…

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

Annons:
Svion
7/18/12, 2:17 PM
#21

#20 Indeed. Det kan vara ett tecken på en förebyggande förbättring av utvecklingen. Det ger enligt mig ett mycket bredare spektrum för vad man anser sig kunna göra med situationen och kan i slutändan ge ett närmast fulltaligt förstånd till omvärlden, men jag tror det kräver ett uthålligt och tålmodigt psyke för att inleda.

Vad jag dock tror det bryter ner är det självklara och spontana förhållningssättet till sig själv och andra i ens nära omgivning.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

Upp till toppen
Annons: