13. Psykoser

Anknytning till barn

2012-08-10 07:23 #0 av: pernillaa

Hej

Jag har skrivit här tidigare och berört ämnet men vill nu ställa frågan med en annan vinkling.

Först frågan: Hur gör man för att knyta an till en 6-åring utan att ha närkontakt?

När jag födde min son som idag är snart 6 år gammal så åkte jag på en amningspsykos, vilket ledde till att jag inte knöt an till sonen ordentligt. Jag upplevde att han hatade mig och kunde själv inte känna någon kärlek till honom till en början. Seppade från pappan när sonen var ca 1,5-2 år gammal och blev då nekad umgänge med sonen av pappan som hävdade att jag var farlig för honom. Efter mer än ett års vårdnads-, umgänges- och boendetvist och utredning med extremt lite och väldigt sporadiskt umgänge med sonen, hade vi kommit ifrån varandra igen. Det lilla jag hade byggt upp var borta.
Vi trappade sakta upp umgänget till att han skulle bo hos oss varannan vecka. Så har det varit några år nu.

Det jobbiga är att vi fortfarande inte knutit an riktigt ordentligt som jag skulle önska. Visst, vi är ju såklart inte främlingar för varandra och det fungerar relativt bra, men inte tillräckligt.
Jag som är sexuellt traumatiserad upplevde honom som en igel på bröstet som bebis och det kändes nästan som ett övergrepp. Sen dess har jag fått någon sort mental och känslomässig låsning där jag upplever kontakt med honom, alltså där det är han som tar initiativ till det, som väldigt väldigt obehaglig. Jag blir spänd i hela kroppen och känner mig bara äcklad. Det är rent fysiskt för jag tänker inte något speciellt, det är kroppen som minns.
Det är ju bara ett barn och jag vet att han inte har några dumma avsikter, men jag förmår mig inte komma över de här äckelkänslorna.

Jag har läst att anknytning mellan förälder och barn är rent fysisk i början innan det blir så man bara kan trivas i varandras sällskap.
Vi fick ju aldrig riktigt det där då jag först mådde dåligt och sen inte fick ha honom.
Nu har jag en till son som är 1,5 månad och det är som att jag gör skillnad på dom. Det är hur mysigt som helst med närkontakt med det här barnet. Det är alltså just bara min äldre son som jag inte klarar av kontakt med.
tyvärr har jag inte riktigt tålamod med honom på samma sätt heller och har svårt för hans "sätt" trots att alla tycker han är världens snällaste. Han påminner mig väl om pappan som totalt hjärntvättade mig.
Jag har svårt att ta mig tid att umgås med sonen för det är som att vi inte drar riktigt jämnt.
Inbillar mig att det beror på att vi inte har knutit an tillräckligt fortfarande.
Så hur gör man för att knyta an till en 6-åring utan att ha närkontakt?
Jag försöker umgås med honom då och då men det är svårt och han märker nog att jag inte har riktigt roligt.
Periodvis har det gått bättre, då vi båda har haft bättre perioder.
Det är så hemskt att han ska behöva känna att jag gör skillnad på honom och andra. Jag försöker att inte visa det men nog känner han att jag blir stel som en pinne när han rör mig och drar mig undan. Han är ju så stor och såklart inte dum. Stackarn. Vill ju ge honom något bättre men vet inte riktigt var jag ska börja.
Vi har haft en jobbig historia han och jag. Vägen har varit lång.

Vad tycker ni att jag ska göra? Är det bearbetning av det förflutna som gäller? Ska jag göra mer med honom eller försöka tvinga mig till närkontakt med honom?
Vet inte alls var jag ska börja i det här.... =/

 

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-08-11 13:14 #1 av: romperstomper

Ni kanske kunde gå i PDT tilsammans du och sonen?

Anmäl
2012-08-11 15:54 #2 av: PiganX

Har tyvärr ingen erfarenhet och inte heller hört talas om något liknande, men jag hoppas att andra på sajten har bra tips för er.

Lycka till, och ge inte upp hoppet!

Anmäl
2012-08-13 07:49 #3 av: pernillaa

Vad är PDT? =/

Tack, det ordnar sig nog. Har talat med min samtalskontakt på psykiatrin om det här och det är tal om en eventuell insats där någon kunnig kan komma in i mitt hem och försöka hjälpa mig/oss när sonen är här. Hur vet jag inte och det måste ju ske så att han inte märker av annledningen till att den personen är här. Men de verkar ha någon sorts plan.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-08-13 10:00 #4 av: romperstomper

Psykodynamisk terapi, alltså samtalsterapi, googla!

Låter bra att du får stöd.

Anmäl
2012-08-13 14:40 #5 av: pernillaa

Jag vet inte om det är så bra att ta med honom på det. Han är bara 6 år och visserligen duktig på att prata öppenhjärtat med mig om saker och ting men det är för tunga saker. Jag vet inte riktigt vad vi ska säga till varandra. Problemet ligger hos mig.

Nog har han knutit an, det är jag som är känslomässigt rubbad. Men skulle jag kunna knyta an till honom ordentligt skulle han säkert knyta än ännu mer till mig. Bättre kan det givetvis bli.
Nä en arbetsterapeut ska komma hem till mig och sen ska jag prata med min terapeut om att verkligen aktivt tillsammans med henne och en sjukgymnast bearbeta det som hände under sonens första tid. Jag förtränger en massa och har inte riktigt arbetat mig igenom det än.
Ofta, när jag tittar på sonen så är det som att titta på hans pappa och min bild av sonen när han var liten, alltså den där varelsen som var som en igel på bröstet och som tittade på mig med förakt. Jag tänker inte så, men jag känner så.
Att titta på honom är som att höra en låt man hörde medan man blev våldtagen. Det är fruktansvärt att jag kopplar min oskyldiga, älskvärda lilla son till något sånt. Det måste jag komma över helt enkelt, på något sätt.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-08-13 16:19 #6 av: romperstomper

Bra att du förstår hur viktigt det är, både för dej och honom.

Anmäl