Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 8766 ggr
Fejhn
2012-08-23 01:19

Är jag bara lat?

Vet inte riktigt var jag ska börja, lite svårt att sätta ord på.

valde en inriktning på gymnasiet som jag var riktigt intresserad av, plus studiefölrberedande, jag träffade riktigt bra människor och trivdes bra. men ibland orkade jag helt enkelt inte gå dit, eller egentligen nån dag i veckan.

Lika nu också, har varit arbetslös efter gymnasiet, varit på diverse praktiker och sånt. håller oftast ut i ungefär tre månader, sen börjar det igen, jag mår dåligt, får problem med maten, kan inte äta och mår illa osv, får svårt att sova. som följd orkar jag helt enkelt inte gå dot varje dag. Så fort jag sjukanmält mig, eller bara blir oplanerat ledig mår jag bättre, kan äta, sover bra och är gladare. svårast är det när jag varit borta länge, tex ledig några dagar, då känns det jättetungt att gå dit, oftast helt omöjligt.

Har hamnat på nån sysselsättning nu, för att "arbetsförmåge-bedömmas". Är ganska mycket folk där, dom flesta rätt trevliga och så, Men det är jättejobbigt att prata med någon där, alla känner varandra väl och har väl varit där i evigheter. min handledare är rätt otrevlig, både mot mig, brukarna, och även kunder som handlar (inte bara jag som tyckte det, en bekant som handlade tog upp det med mig sen). Får ont i magen bara jag tänker på att gå dit igen. var där två veckor, sen var det ledighet i tre, har inte varit där nu på nån vecka utöver ledigheten. Blir jobbigare för varje dag, för dom kommer ju vilja ha en förklaring på varför jag inte varit där och jag vet inte vad jag ska säga.

är jag helt enkelt bara lat? eller varför blir det såhär?

Kan tillägga att jag ska på soc-möte imorgon, vet inte riktigt hur jag ska lösa det, eller hur jag ens ska orka gå ut ur min lägenhet. :(

(har ingen aning om var jag ska lägga inlägget, så flytta om det ligger fel)

jag gjorde upp en eld för dig, nu brinner hela skogen.

Annons:
PiganX
2012-08-23 12:43
#1

Du låter inte lat, för hade du varit lat hade du känt att du helt enkelt inte orkar för att du inte har lust eller bryr dig. Det låter mer som om du lider av någon okontrollerbar ångest, precis som jag.

Du har inte funderat på att uppsöka en psykolog, kurator, terapeut eller liknande?

Kram.

sarakaka
2012-08-25 21:06
#2

Är man lat gör man inte saker för att man inte orkar, har lust eller bryr sig, som Felicia sa. Du undviker jobb och liknande situationer för att det är mycket påfrestande för dig. Jag tycker att du definitivt har det mycket jobbigare än någon som bara är lat. Det är kanske bäst att gå in på detta lite djupare och försöka ta itu med ditt mående innan du stället alltför stora krav på dig själv.
Ta en dag i sänder, gå till arbetsförmågebedömningen och kontakta psykolog eller liknande som kan hjälpa dig.
Jag tycker också att det låter som om du lider av ångest. Kanske har arbete associerats med ångest för dig. KBT kan kanske vara bra för dig, då jobbar man med att tänka annorlunda vilket påverkar beteendet. Det är svårt att ändra ett beteende om man inte ändrar på sig själv och känslorna!
Du kan även få lite tips av mig till hur du kan göra på arbetsförmågebedömningen! Ta med dig ett gott mellis, blir kanske lite roligare så. Ta med hörlurar och musik till raster eller liknande med musik som gör dig glad. Du kan ta med en spännande tidning eller bok, sms:a med en god vän och försök ta med dig saker som gör dig glad dit till raster o.s.v.

Lycka till! Kram!

pyat88
2012-08-27 20:38
#3

du måste ta dig i kragen.

inte fly från allt så fort det känns lite jobbigt. härda ut. du kmr må mkt bättre när du "härdat ut" det där som du vet att du annas alltid ser till att smita och komma undan ifrån.

det blir en ond cirkel alltihop.

jag var lite likadan ett tag, när jag var yngre, men sen lärde jag mig att jag ska inte vara nån svagis som ger med mig så fort jag känner mig lite obekväm elle osugen.

testa.

vallhund
2012-08-28 15:25
#4

# 3

Skäms!

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Kire84
2012-08-31 23:31
#5

Jag instämmer med vallhund. va e det för jävla snack om att det bara e att ta sig i kragen? Jag kan säga till trådskaparen att du är inte ensam. Jag känner precis som du. Har enorma problem med ångest så fort det ställs krav. Man kan inte hjälpa det. Vill du snacka om det så hör av dig. Du är INTE lat! Kram

Ruzicka
2012-09-04 11:25
#6

Jag blev väldigt glad för min egen skull när jag läste detta. Och väldigt ledsen för din skull, TS, för det är fruktansvärt att känna sådär. Jag har det precis likadant, och har haft i över 10 år. Och jag trodde verkligen att jag var lat.

Mina föräldrar har alltid sagt att jag är en blandning mellan martyr och latmask. Ni kan nog tänka er tonen på deras röster när de säger det.. Så det är det jag har trott. Nu har jag flyttat ut för ett år sedan och bor med min sambo, men det är inte bättre med mig. Som tur är är han mycket förstående. Han kan be mig diska, och jag bryter samman. Det är som att det är en fysisk vägg som stoppar mig. Jag kan helt enkelt inte förmå mig, och då sköljer ångesten över mig. Jag vet att jag borde, jag måste göra det här, och då blir det ännu värre med ångesten. Äsch, det är så svårt att förklara.. Jag kan ligga och panikgråta en halv dag efter något så harmlöst som att någon ber mig att diska.

Just nu sitter jag hemma hela dagarna för jag helt enkelt inte klarar av att göra något. Jag började några kurser på universitetet, men tillslut blev det samma sak där. Jag kunde helt enkelt inte gå.

Summan av kardemumman, det var väldigt skönt att läsa att andra har samma problem som jag, och att det inte beror på lathet i deras fall. Då finns det kanske hopp om att det inte handlar om lathet i mitt fall heller.

Corgisaurus - mitt huvud i ettor och nollor
Ni får gärna titta in och hälsa på.

Annons:
Andanom
2012-09-10 12:25
#7

Hej!

Jag har känt och till viss del fortsätter känna som du men jag har fått reda på varför jag känner som jag gör. Det gör även att det är lättare för mig att ta tag i saker. I våras fick jag äntligen förklaringen. Jag har genomgått en neuropsikriatisk utredning och har fått en diagnos på ADHD.

Det är inte lathet, det är bara för mycket kaos för vad jag ska klara av. Jag har börjat med medicin som ökar min aktivitet och har gått ner på 50%, sjukskriven. Jag lever livet i samma tempo sen tidigare men utan all ångest över alla måsten som jag inte klarade av att hinna med. Faktiskt får jag mera gjort nu än förut. Att ta hand om och försöka hantera ångest kräver så mycket energi.

Jag går i samtalsterapi och har börjat med KBT-träning. Jag har alldeles för höga krav på mig själv. Men det är en del i diagnosen, jag har bara två lägen, stopp och full fräs. Det gör att jag dränerar mig själv på kraft och ork.

Min personlighet ligger närmare ADD, att jag inte har någon motor alls men jag har även lite hyperaktivitet och rastlöshet vid en del situationer som gav ett "H" i diagnosen.

Det var efter samtal med AF som de skickade en remiss till NP-teamet i mitt landsting för en NPF-utredning. Diagnosen har gett mig en "handikappskod" på AF som underlättar lite i jobbsökande, jag har lite förmåner och får matchas mot mina egna krav på arbetsmarknaden (eller någon annan liknande formulering). Annars har jag samma skyldigheter men fas 3 och liknande…

Jag tycker det låter som om du behöver få bättre och riktad hjälp, för att du skulle vara lat ställer jag inte upp på. Kolla kriterierna för tex ADHD eller ADD och se om det känns aktuellt. Eller något annat för att se vad som behövs för att du ska komma på rätt arbetsplats.

Lycka till!

[SallysPigge]
2012-09-11 20:37
#8

Får hålla med Vallhund.

Det är inte bara att ta sig i kragen, själv så har jag nu i flera veckor, egentligen månader kämpat med att komma iväg till ett aktivitetshus för att träffa folk i liknande situation som mig.

Jag har gått igenom en massa ångest och stress för att att komma dit jag är nu, och imorgon ska jag dit. Min sambo ska köra mig annars hade det nog inte gått. Men jag har ldit en massa innan, med ångest och stress och det är inget man bara kan säga skit i det nu går jag. Hade det varit så lätt så hade jag varit där för länge sedan.

Så nu ska jag dit i morgon och håll tummarna för mig att det kommer att gå bra.

Och Ts jag tycker inte att du är ett dugg lat, ta saken i din takt och på det sätt som får dig att må bra.

Nomad
2012-09-14 22:13
#9

förstår helt vart ni kommer ifrån. För mig går det i perioder och min mamma kallar mig för en motfallskärring för att jag sällan kan göra som andra gör utan att må dåligt. Om jag får göra det själv är det inga problem men så fort någon lägger press på mig faller jag som ett korthus under mina värre perioder. Jag måste ta myrsteg frammåt för att klara något utan att känna mig darrig och illamående av ångest. Är som tur är i en bra fas just nu men är lite orolig nu när vintern kommer för mörker brukar sällan båda gott för mig och har just lyckats kravla mig ur en depression. Har precis börjat universitet och är fortfarande inte säker på hur jag kommer klara av det men friskt vågat hälften vunnet. Eller nått ^^

There's no such thing as failures, only early attempts at success =)

OogleMoogle
2012-09-17 15:19
#10

Det är stor skillnad på lathet och att inte orka pga psykisk ohälsa. Att då försöka "ta sig i kragen" eller "skärpa till sig" är då i princip omöjligt och om man pressar sig själv för hårt så går man sönder ännu mer. Det gäller att ta små steg och se framgångarna i allt man lyckas med, oavsett om det är något så enkelt som att få tvätten gjord eller något stort som att klara en kurs i skolan.

Lathet för mig är ifall man av ren bekvämlighet skiter i att göra saker. I den här situationen handlar det inte om bekvämlighet utan om överlevnad.

Jag var i samma situation som trådstartaren efter gymnasiet och kämpade med livslusten då arbetsförmedlingen försökte få ut mig i jobb jag visste att jag inte skulle klara av. Jag valde att istället gå en högskoleutbildning som jag verkligen var intresserad av. Det blev räddningen för mig för jag kunde plugga något jag tyckte om och överleva på studiemedel. har nu jobb som jag känner att jag valt själv istället för att ha jobb bara för att man ska.

Alla har olika vägar och ingen är väl bättre än någon annan. Men gör allt du kan för att få fortsätta må bra och försök att inte må för dåligt av de skuldkänslor som ofta följer med. Man får göra så gott man kan utifrån sina egna förutsättningar. Jag hoppas att du kan få bra stöd från vården och anhöriga <3

Upp till toppen
Annons: