02. Allmän psykiatri

Att vara förälder

2012-09-03 15:49 #0 av: pernillaa

Hej

Måste få skriva av mig....

Jag är en kvinna på 27 år som har en son som är 6 år och en son som är 2 månader:
Jag har en långvarig historia av psykiska sjukdomar som PTSD, depressioner och ångest.
Jag har i vuxen ålder blivit diagnostiserad med bipolärt och ADHDoch medicineras för det.
P.g.a. allt jag har varit med om i mitt liv har jag inte ens grundskoleutbildning klar. Är idag hemma med 100% aktivitetsersättning i 2 år men har jobbat med lokalvård 5 timmar i veckan utan att det påverkat mitt bidrag från försäkringskassan.

Jag har många år gått i terapi av olika orsaker och bearbetat saker eftersom. Innan jag fick min yngste son nu mådde jag faktiskt riktigt bra. Men sömnbristen, en massa sorg över min förlossningsdepression i samband med äldre sonen, en massa problem med äldre pojkens pappa och en hel drös med gamla spöken från förr så har jag nu gått ner mig igen psykiskt och känslomässigt.
I dagsläget har jag svårt att tänka klart en enda tanke och det känns som om mer och mer göromål hamnar mig i hasorna. jag får liksom ingenting gjort hemma och det här stressar jag givetvis upp mig över.
Jag känner mig så pressad.
Får dessutom för lite sömn då jag liksom "går i sömnen" och tror att jag tappat bort min yngste son i sängen typ 10-20 gånger varje natt. Jag vaknar alltså men hjärnan är inte riktigt vaken. Jag är helt medveten om vad jag gör men det tar ett tag innan jag helt vaknar och inser att jag inte alls haft honom där och han ligger och sover i sin egen säng.

Jag är i grund och botten väldigt stresskänslig och det visar sig nu. jag tål ingenting alls, vilket påverkar hela familjen.
Mina anknytningsproblem med min äldre son ska bearbetas nu med hjälp av samtalsterapi och hjälp av arbetsterapeut i hemmet då och då, men jag vet inte hur jag ska orka.
Har dessutom en stor last sen jag var prostituerad som ska bearbetas på ASTA-teamet. Och på det måste jag ta itu med mina problem att få till maten hemma. Jag lyckas inte planera våra måltider ordentligt. Av många anledningar. Jag har aldrig haft något intresse för varken mat eller matlagning, är dålig på att käka kött, sonen är allergisk mot mjölk och jordnötter och så är jag för virrig helt enkelt. Dessutom dålig fantasi så jag kommer inte på några maträtter.

har börjat med medicinering mot min ADHD vilket gör att jag tappat aptiten och glömmer bort att käka på dagarna. Blir ju givetvis helt slut och det blir bara svårare och svårare att få ihop det här med maten.
har nog dessutom fått lågt järnvärde igen, tror jag. Så jag är helt slut fysiskt ändå.

Min äldre son har också problem med kisseriet så det blir i sängen nästan varje natt, vilket leder till en full tvättkorg varje dag. Vi bor på tredje våningen, utan hiss och har tvättstuga nere i källaren, och hur lätt är det att springa med ett spädbarn och tvätta i källaren så ofta.

Och på det gör äldre grabbens pappa ALLT för att sabba för mig så jag har t.ex. i dagsläget nästan inga kläder åt sonen hemma hos mig för att allt blir kvar hos pappan.
Så nu måste jag kontakta familjerätten för att få medlingshjälp så jag och pappan kan prata om det här och en massa annat och jag är liiiivrädd för vad det kan komma att leda till.

Och på det då har min sambo också problem med ADHD och jobbar heltid och fattar liksom inte vad som behöver göras hemma och när jag faktiskt behöver hjälp utan han slöar till och väntar oftast till jag säger åt honom vad han ska göra och det får mig att känna mig som en tjatkärring som bara begär saker.
Det måste jag också ta itu med, men det är absolut inte första gången jag tagit upp det med honom, så jag vet inte riktigt hur jag ska få han att ta tummen ur.
Men jag vet att det är en av de väsentligaste bitarna i det här, att få hjälp av min sambo.

Men sen då?
Jag bryter ihop snart. Jag kan inte varva ner någonsin och är i upplösningstillstånd för det mesta. Nerverna brinner nog upp snart.
jag är rädd att jag ska bränna ut mig och gå in i väggen igen. jag som hade tagit mig så långt och mådde så bra. Nu har allt bara kollapsat igen. *suck*

Någon som känner igen sig och har något bra råd?
Jag är så fast i mig själv och allt inre och yttre kaos så jag lyckas inte bena i situationen. Vet inte riktigt var jag ska börja nysta.

Är skitdålig på att be om hjälp då jag under min sons pappas psykiska misshandel och hjärntvättning blev lärd att aldrig visa mig svag. Jag lyckas inte stå emot mina gamla hjärnspöken från den tiden utan äts upp inifrån av dom.
Jag är rädd för konsekvenserna om det kommer ut i samhället att jag mår som jag mår då pappan till min äldre son tidigare hävdat at jag varit farlig för min son och nekat mig umgänge, vilket ledde till en lång, utdragen och slitande tvist. Det är huvudsakliga anledningen till att jag har svårt med anknytningen till min äldre son. det har ända sen hans födsel varit sånna enorma slitningar mellan oss. det har varit så jobbigt för oss. Min älskade son!

Än så länge är det inte helt kört men fortsätter det såhär så kommer jag att bli utbränd. Den enda jag kan be om avlastning här är min fästman och hans mamma i princip då min familj bor några mil härifrån. Men börjar nog luta åt att jag måste be sambon vara hemma lite mer, tyvärr. Kanske ta ut en föräldraledighetsdag i veckan eller så.

Vad tycker ni? Ni som står utanför mig och mitt kaos....

Om 10 minuter kommer min äldre son hit för att vara här en vecka. Jag gruvar mig för mötet med hans far...

Huga....

haha, blev svårt att välja vilken grupp jag skulle lägga det här i för jag har nog täckt upp de flesta bitarna här. ;)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-09-11 21:33 #1 av: Aranea

Du har mycket i bagaget, förstår att det är svårt att hålla ihop dig själv. Jag känner igen mig i en del saker, till exempel matbiten och den kämpar jag med att få ordning på, det är verkligen jättesvårt! Tror att jag måste kontakta en diestist eller nåt för jag får det bara inte att gå ihop.

Det är verkligen synd att du inte kan få mer avlastning för det hade du mått bra av, att få sova ifred några timmar eller ta en promenad för dig själv hjälper mer än man tror. Din sambo måste anstränga sig och hjälpa dig, du kan inte bära hela lasset själv. Lättare sagt än gjort antar jag men han måste vakna upp på nåt sätt.

Jag hade problem med sömn och stress, och jag är väldigt stresskänslig nu för tiden så jag måste ta pauser och andas och slappna av för att inte få kortslutning i hjärnan. Med hjälp av avslappningsövningar och lite mindfullness kommer jag ner i varv och blir lugn igen. Jag får gå undan för mig själv ett par gånger om dagen och göra detta. På kvällarna gör jag avlsappningsövningar för kroppen och då speciellt huvud, axlar och nacke. För detta tog jag hjälp av en sjukgymnast.

Mitt råd för att du ska kunna må bra och få rutin på saker och ting är att be om hjälp av psykolog, kurator, spädbarnsteam eller liknande även ifall det tar emot. Jag kombinerade spädbarnsteamet med kurator, där teamet mest tog hand om relationen mellan mig och sonen samt hjälpte mig med kontakt med psykiatrin, och kuratorn riktade in sig på bara mig.

Hopaps att du finner lösningar så att din vardag kan fungera, vet hur jobbigt och hopplöst det kan kännas.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.