Jag sökte inte hjälp själv, utan det var mina föräldrar som mer eller mindre släpade iväg mig, och idag har jag diagnoserna bipolär uns, Borderline och adhd, så det var nog bra att jag fick/får vård.

Jag har testat vanlig psykoterapi som inte hade någon effekt alls, och just nu går jag i DBT-behandling som funkar väldigt bra faktiskt. Håller på att bryta en neråtspiral.

Jag tycker att du borde söka hjälp, för vissa saker klarar man inte av själv hur stark man än är.

Blir imponerad över att du föreläser om din diagnos! :)

tack för svar!

jag är lite osäker då jag inte har fått ett dugg bra bemötande av psykologer, läkare, kbtáre, sjuksköterskor osv. och jag vet att man ska prova men mitt tålamod och ork finns inte till ännu ett misslyckat möte med någon oerfaren som vickar på huvudet och säger ´å hur känns det för dig då…?´.

hur sökte "du" hjälp och hur gick det till?

det är väldigt uppskattat och OJ vad folk blir förvånade när man kan förklara saker i mer detalj. älskar att hjälpa folk och framförallt så är det ingenting jag pluggar mig till, jag är mitt egna facit!;)

Jag var 16 när jag fick hjälp på riktigt. Jag vägrade gå till bup så mina föräldrar tittade på andra alternativ och det slutade med att jag hamnade hos ungdomsvården (tror jag det hette), på vårdcentralen. Jag gick där några gånger och sedan sa dom att dom trodde jag behövde mer hjälp än vad dom kunde ge mig och så skickade dom en remiss till bup.
Jag blev faktiskt förvånad över vilket bra bemötande jag fick eftersom jag hade hört så mycket dåligt om det. När jag fyllde 18 hamnade jag hos vuxenpsykiatrin som var väldigt mycket sämre än bup. De var otrevligare, hade inte lika mycket tid och jag kände att de bara ville sätta massa diagnoser på mig och proppa mig med mediciner. Men tillslut sa dom att dom inte heller kunde hjälpa mig så nu är jag på ett behandlingshem och går i dbt.

Tycker det är konstigt att du inte får hjälp, speciellt med tanke på din diagnos som faktiskt kan göra så att man behöver mycket hjälp med saker och ting. Är det öppenvården du sökt dig till eller är det vårdcentralen? För om du går till vårdcentralen och de anser att du behöver mer hjälp kanske dom kan skicka en remiss och då måste väl öppenvården ta dig lite mer på allvar? Tycker jag iallafall!

Det är väldigt intressant att läsa om folks erfarenheter. Det kan vara så extremt olika hur man blir bemött och allt handlar om att hitta rätt person som kan ge en hjälp.

Mina första försök till hjälp var i gymnasiet. Gick till skolkuratorn som mest viftade bort mina problem som helt normala tonårsfunderingar trots att jag beskrev kraftiga ångestattacker och självmordstankar. Fick efter mycket tjat komma till BUP.

På BUP var det ungefär samma sak. De såg inte att jag mådde dåligt och försökte få det till att mina problem berodde på att jag spelade för mycket dataspel eller att det var min pojkväns fel att jag mådde dåligt. (ska påpeka att han enbart försökte hjälpa och stötta mig)

Var länge utan vård och var på den totala botten. Efter att ha gjort ett försök att arbeta så kollapsade jag efter tre dagar och sjukskrevs pga depression och ångest. Fick då träffa läkare och sjuksköterska i öppenvården. Läkaren var skit, skrev ut piller och gissade efter en kvart att jag var bipolär. Min sjuksköterska var dock helt underbar. Henne träffar jag fortfarande.

Genom henne fick jag en bättre läkare och hon fixade en bra KBT-psykolog till mig som hjälpte mig otroligt mycket. Då gjordes också en utredning som visade att jag har ADD. Just nu träffar jag enbart min sjuksköterska och väntar på att få en ny läkare för att snacka mediciner. Jag är just nu inne i en depression och hoppas på att få mer hjälp. Vet dock inte om jag kommer få mer terapi och hur det ska gå. :/

Min mamma hjälpte mig faktiskt, vi tog tillsammans kontakt med ungdomsmottagningen (gick dit när jag var 17 för första gången) - kuratorn ansåg att jag var "nedstämd" och sade, med exakta orden "jag tänker inte ta dig seriöst förän du försökt med självmord"

Sen efter det blev det läkarbesök hit och dit, efter den kuratorn har det självklart blivit svårt att förklara hur man faktiskt mår med tanke på att man känner att man inte blir tagen seriöst. Alla läkare beskrev mig som deprimerad och ångestfull/ångestladdad. Gick på mirtazapin för sömnen och depressionen.

Fick tag i psykolog i vintras då jag äntligen vågade öppna upp mig, hon sade att jag troligtvis lider av PTSD och att jag är deprimerad - hon slutade i våras.

Just nu väntar jag på ny psykologtid hos en ny, ångesten har kommit tillbaka och jag får det titt som tätt varje kväll.

Går ej på mediciner längre.

Jag fick aldrig konkret läkarhjälp eller ens av psykolog för dem avsydde jag..tyckte som 14-åring att vad fan vet bokmalar om vad som pågår i mitt huvud.

Det som hjälpte mig var att jag helt ovetande utövade KBT på mig själv. Min mamma är fantastisk på att lära sig saker och ett tag hade hon snöat in sig på depressioner, mer för att förså hennes egen än min. Men samtal med henne löste många gåtor för mig och skta men säkert lärde jag mig se tecken och signaler.
Som barn fick jag inte ta piller av mamma och nu i efterhand är jag glad för det för med facit i hand är det lättare att handskas med alla känslor och tankar.

Dessutom har vi på senare tid kommit på att det förmodligen också är genetiskt från min far..nice cocktail ;)

Vill du veta mer så skriv =)