2012-09-12 21:29 #0 av: RADiOACTiV

Efter 9 år i ett rent helvete av fick jag till slut en diagnos, IPS. Jag fick rätt mediciner och en terapifrom som faktisk HJÄLPER. Jag blev typ chockad. Och misstrodde det genast. Men till skillnad från alla "när du var 5 år..." psykologer var denna för mig nya form, DBT, introducerad mig. Det här är fanimig det bästa som uppfunnits. Att sitta och känna samhörighet i en liten grupp där alla har liknande diagnoser, att få pärmar fyllda med Praktiska Övningar på hur någon just som mig ska kunna lära mig hantera just det jag inte klarar. Jag glömt hur HOPP faktiskt kändes. En tro på framtiden. Men i ett annat rum satt nån gubbe, jag hoppas att han var tjock, och bestämde att i min kommun bör pengar inte gå till Psykiatrin, trots de ökande talet som insjuknar - nej vi bygger om Arenabadet, IGEN! Yippi!

 

Ja men snälla, jag ber er, ge mig äntligen en efterlängtad terapi som kan styra in mig på en bättre väg, mot ett bättre liv.

Och ta sedan bort den från mig.

I rakerdfart ner i helvetet igen.

Nu svammlar jag på imovane på nätet i ett något motiverat/omotiverat försök att söka närhet. För jag vet vad jag behöver för att överleva. Piller sför att döda den rastlöse, för att få fram ett lugn.

Men det är här och nu. I just denna stunden. Hemma, jag & mitt rakblad. När vardagen kommer krävs så fasansfyllt mycket mer. Hela mitt huvud skriker Tilll och med syret du drar in genom näsborrarna saknar mening. För varför ska du andas? Du tillför ingenting. Du bara sitter och tycker synd om dig själv för att du inte har diceplin nog att bli vacker. Då hade du kunna leva på det istället, not a worry in the world