Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 2733 ggr
[SallysPigge]
10/16/12, 5:44 PM

Hjälp mig!

Jag mår så dåligt just nu. Jag har lidit av depression, lite Borderline och ångest i minst 10 år nu.

Min sambo har i början stöttat mig men stödet avtar bara mer och mer.

Idag så har både han och en socionom sagt till mig att jag inte jobbar med mig själv. Socionomen har träffat mig 4 gånger.

Jag går även på terapivilket jag gjort i 9 år nu och jobbat med mig själv i massor.

Men under hela dagen så har jag mått dåligt utav vad dom sa till mig, har gråtit flera gånger. Och nu när jag försöker prata med min sambo om det så tycker han att jag kunde ha ägnat dagen åt annat än att sitta och tjura.

Jag bröt ihop helt, tårarna sprutade och jag hade kunnat flyga på honom, jag kunde ha rivit hela hemmet. Men jag gjorde inte det, för några år sedan hade jag gjort det. Men jag stod emot då det är något jag har jobbat med i min terapi. Så jag i stort sett sliter mit hår och skriker rätt ut bara, och  gråter och gråter. Min sambo står bara och ser på och säger inte ett enda ord.

Nu har gått ut med barnen för att äta utan ett enda ord till mig. Ingen tröst eller något.

Jag känner mig så ensam just nu och vill bara att någon finns för mig. Jag har ingen vän en familj att vända mig till.

Snälla hjälp mig jag mår så dåligt.

Annons:
Adnil Eiram
10/17/12, 11:17 PM
#1

Ibland kan man behöva lyfta sig själv i håret…

Jag tycker det verkar som du är i en offer-roll. Provat KBT-behandling?

Har du barn och inte finner livsglädje? Hur går det ihop? Kan du föreställa dig vad dina barn upplever när du är så där nere och allt, hur tror du de känner sig i det hela egentligen?

Hitta något som får dig att må bra och som inte skadar någon (inkl digsjälv) och fokusera på det. Byt till annan psykolog. Prova healing. Prova andningsövningar eller gå en yoga-kurs där du får släppa på spänningar. Var fysiskt aktiv. Skaffa en hobby. TA HAND OM DIG SJÄLV. Vårda din kropp, det är faktiskt där i du bor med alla dina sinnen. Det är lättare att må bra om kroppen är i balans. Få i dig livsviktiga fetter (omega 3, 6 ,9 från hampfröolja) som smörjer hjärnan.

Vad gör du om dagarna? Varför kliver du upp på morgonen? Vad får dig att hålla ut? Vad har du får mål och framtidsvisioner? Ta en mini-semester, gå på blind-date i smyg, för i hel vete ta och gör någon ting!

Eftersom du går i terapi borde du också veta varför, vad dina problem och triggers är. Du borde veta vad du ska göra när det dippar, annars måste du byta terapibehandling tvärt.

Det man inte kan få av andra, få man ge sig själv.

[SallysPigge]
10/17/12, 11:26 PM
#2

Hade du skrivit detta igår så hade du sänkt mig ännu mer ska du veta.

Du vet inte redan vad jag gör för att må bättre. Bara för att det inte var bra igår behöver det inte bedrövligt alla andra dagar.

Denna tråden kan låsas då jag önskade stöd igår. Idag mår jag bättre och gör massa saker för att må bättre vilket jag även gör under många andra dagar.

KBT har jag redan och bara för att jag har det så betyder det inte att jag är helt frisk. Du verkar ju inte ens förstå innebörden av att må psykiskt dåligt.

[SallysPigge]
10/17/12, 11:29 PM
#3

Bara för att du särar på bokstäverna när du skriver en svordom så bryter du fortfarande mot iFokus regler.

Syns att jag inte var Medarbetare här.

Wide Awake Dreamer
10/18/12, 2:07 AM
#4

Tråkigt att det enda svar du fått var så nedlåtande. Det var inte mycket till stöd. Låter bra att du mår bättre nu, men jag förstår att humöret svänger en hel del med Borderline. Självklart är det inte ditt fel att du har de problem du har och det där med att ha barn gör ju inte att problemen bara helt plötsligt försvinner. Inte ens terapi kan ta bort sådana problem helt, utan i bästa fall "bara" lära en person att hantera dem bättre, och det är inget lätt arbete. Tyvärr förstår inte alla detta, vilket tydligt framgår när man läser #1.

Jag vet inte hur pass insatt din sambo är i din problematik, men det kanske kan vara en idé att ni pratar med din terapeut tillsammans, om ni inte gjort det redan? Det kanske kan få honom att bättre förstå vilka framsteg som är realistiska att förvänta sig och hur mycket jobb du lägger ned på dig själv?

[SallysPigge]
10/18/12, 2:15 AM
#5

#4 Åh vad skönt att du förstår, känns underbart. :-)

Jo vi har gjort parterapi tidigare och det har hjälpt, och han förstår mig. Men ibland hänger han inte med, och det var ett tag sedan jag mådde som jag gjorde igår. Det blir en chock för mig med och jag blir osäker på mig själv och undrar om allt ska rasa för mig, att allt jag jobbat för ska rasa.

Det som hände igår fick mig att tvivla starkt på mig själv, samt inlägg #1. Men att du skriver som du gör och har förståelse gör mig starkare och gladare., tack :-)

Wide Awake Dreamer
10/18/12, 3:31 PM
#6

Jo det är ju tyvärr så att allt inte går som på räls när man försöker få grepp om sin psykiska hälsa. Ibland tappar man greppet igen, omän bara tillfälligt, fastän det har gått bra ett tag. Först och främst så blir man ju såklart besviken på sig själv och jag kan mycket väl tänka mig att det blir en hel del chock och besvikelse även för en anhörig som försöker stödja.

Det är nog viktigt att båda parter är medvetna om risken för "återfall" eller vad man skall kalla det, men också hur både man själv och den andre reagerar på ett sådant "återfall", att det kanske kan bli extra spänt och konfliktfyllt när det väl händer. Men att allt inte behöver rasa för det, även om det kanske kan kännas så för båda just då.

Det låter ändå som att ni jobbar på det här tillsammans på ett ganska bra sätt. Att det bara var ett tillfälligt bakslag, som det kan bli ibland. Jag hoppas att det är så och att det går bra för er i fortsättningen Glad

Annons:
AlexDiFranco
10/24/12, 1:06 AM
#7

Hej SallysPigge! #2 har säkert en anledning till att hen skriver som hen gör, kanske har personen ifråga någon kär i din omgivning som mår liknande det du skrev och är frustrerad över det. Eller något.. Det är fruktansvärt att du skulle få den kommentaren i ansiktet. En person som förstår dig hade aldrig skrivit så, vilket inte hjälper i den stunden men du vet säkert detta innerst inne. När jag är som längst ner, finns det en sak som kan trigga mig till reaktion, till en känsla som är behaglig, djur. Det gör inte att jag söker upp en hund eller sätter på animal planet på tv. Men, jag försöker att göra mig så medveten på att just djur kan på något sätt bryta eller ibland stanna upp en nedåtgående spiral och jag hoppas att jag till slut kommer att kunna gå och plocka upp mitt marsvin eller ge dem en grönsak och ser hur nöjda de blir. Kanske du också kommer på att det faktiskt finns någonting, dina barn, en låt, ett djur eller något annat som du kan göra dig medveten, lugn eller något sådant. Jag har alltid älskat djur men inte såå.. Trodde jag. Men en dag stod jag framför min pojkväns lägenhet, han är vad som finns djupast i mitt hjärta, ingen kan få mig att må bättre än honom. Men jag stod där stel och kände att jag inte ens kände något när jag skulle få träffa honom efter en dålig dag. Jag stod där i 40 minuter alldeles mongo. Så gick en gubbe förbi med en schäfer, jag tittade på hunden och kände att jag log. Plötsligt spelade det roll att jag levde igen. Jag vet inte men jag tänkte spontant på detta när jag läste din text.. /Alex

Åsa Persson
10/28/12, 2:18 PM
#8

Vill helt kort bara säga att min syster tog sitt liv pga adhd och Borderline sedan många år. Det var jäkligt jobbigt att stå som anhörig och bara ORKA ORKA ORKA. När vår energi tar slut och man ändå förväntas att stå där och ta emot… Man är så maktlös!!

Tro mig att jag vet att den sjuka också måste orka, vad har den för val, liksom? Den har inte valt att vara sjuk och den måste ju orka. Vi anhöriga kan ju fly på ett annat sätt. Men vi anhöriga kan också må jättedåligt och måste tillåtas få göra det!

Som jag ser det så behöver båda parter hjälp och stöd här, inte bara den ena. Kanske är det så att man här behöver byta terapeut, kanske terapeuten tycker att du kört fast och behöver denna ilska för att bryta sig loss och orka ta sig framåt? Jag vet inte. Jag känner inte några inblandade personer. Men jag vet att myntet har två sidor och kan se dem båda.

[SallysPigge]
10/31/12, 1:53 AM
#9

Ja nu var det ett litet tag sedan jag skrev inlägget.

Och Jag vill först säga till #8 att jag beklagar verkligen att din syster inte orkade leva längre. :-(

Jag vet att jag tar mycket energi från min sambo, men vi är redan på god väg. Även innan jag skrev inlägget. Just då så kände jag mig som världens mest ensammaste människa och ville ha någon att prata med, då min teraput inte fanns till hands just då.

Jag har inte dippat alls sedan den gången och jag lyckats göra saker som jag inte gjort på länge. Jag har bowlat med familjen, vi har firat min födelsdag på en resturang. Och jag har haft svårt att gå ut innan och har fortfarande men dom gångerna gick det bra.

Jag jobbat med mig själv natt som dag i 10 år och det har hänt massor under dessa åren, det har gått långsamt men åt rätt håll.

Att byta teraput kommer inte på frågan och det gör ont i mig att höra att man kanske ska byta för att få en bättre. Min teraput har varit guld värd för mig under dessa 10 år och henne byter jag inte ut för någon alls. Det är inte alla som får ha en och samma så länge som jag har haft.

Även om man kan tro att jag och min sambo inte har ett bra eller sunt förhållande så har dessa 10 år stärkt oss mer och mer, men ingen är ju helt fel fri. Och det var inte bra just den dagen. Min sambo är även han guld värd för mig för jag vet jag hade inte suttit här idag utan honom.

Men som i första inlägget så var jag just då desperat efter stöd och även om jag dippar mer sällan nu så märker jag att han inte orkar stötta mig längre just då. Och det gör ont imig och man blir självisk just då, jag vet. Och vi båda är trötta på detta nu efter 10 år, vi vill ha normala liv och vi vet att vi har en liten bit kvar för att få det nästan normalt i alla fall men den sista biten vill inte gå fort nog.

Men jag har bara honom och mina barn, ingen annan, ingen alls. Inga vänner och ingen kontakt med mina föräldrar, så han är det ända vuxna stödet jag har förutom min teraput.

Min sambo har erbjudits terapi för egen del för att klara av situationen, men han har tackat nej.

Så jag har mina dippar och när jag gör det så mår jag så dåligt, men det kan gå många veckor emellan. För 10 år sedan hände det flera gånger om dagen …

Upp till toppen
Annons: