Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 3381 ggr
Ketang
10/30/12, 1:00 PM

Orkar snart inte mer!

Ja då sitter man hemma igen då. Arbetslös sen tre veckor tillbaka och gravid i vecka 16. En släkting mycket allvarligt sjuk på sjukhus, en morfar som nyligen gick bort i cancer. En dotter på 4år som lever rövare och bråkar ständigt och en man som inte visar uppskattning för något man gör här hemma.Trött på grund av graviditeten och misstro på sig själv.

Jag har varit djupt deprimerad i perioder tidigare på grund av en traumatisk händelse och just nu är jag livrädd för att hamna där igen!

Jag märker själv att jag tappar tålamodet med framför allt familjen här hemma direkt. Dottern sparkar och slåss, spottar och är jätte jobbig! När mannen kommer hem och suckar för något jag missat att göra under dagen exploderar jag mer eller mindre och jag orkar inte längre!

I går åt jag min middag på golvet i sovrummet bara för att få vara ifred från dottern som klättrade på mig och min man hjälpte mig inte ett dugg att distrahera henne.

Ju längre tiden går desto passivare blir jag hemma. Jag har 15timmar/vecka till egentid hemma när dottern är på dagis. Det är guldvärt, men jag blir mest bara sittandes. När dottern kommer hem har det varit absolut minst bråkigt att bara sätta henne framför tv´n. Då är hon lugn, annars bråkar vi mest oavsett om jag försöker hitta på något kul. Nu orkar jag inte längre försöka ens.

Börjar få lite panik över att det kommer bli ännu värre när vi får ett barn till. Är rädd helt enkelt!

Tyvärr är det jätte svårt att få samtalsterapi här på grund av långa köer och den som är lättast att få komma till har jag bott granne med så när jag gått hos henne har det inte blivit så mycket pratat om hur jag mår utan mest om annat privat. Obestämd

Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här för jag blir verkligen rasande när det helatiden ska bråkas med mig! Och jag vill INTE bli ar, men det bara bubblar om mig och går inte att stoppa! Gråter

Annons:
Zabbio
10/30/12, 1:05 PM
#1

Ja du, det låter onekeligen jobbigt. Jag har inga direkta råd att ge annat än håll ut!

Har själv haft perioder då jag känt att jag orkar verkligen inte mer nu, inte riktigt samma situation, men liknande känslor. Det har blivit bättre och näst intill gått över.

Det finns hopp. Vad händer om du slutar orka? Om du bara ger upp,  vad blir skillnaden från idag? Kanske du kan släppa fokus på att orka och släppa kraven på att göra något ett tag och helt enkelt ta en andningspaus. Lite svårt med barn och man, men kanske du kan prata med honom?

Håll huvudet högt men näsan i en vänlig vinkel.                                         

Ketang
10/30/12, 1:15 PM
#2

Jag har försökt att prata med honom, men det blir mest fel. Antingen så säger han att han minsann också är trött osv eller så säger han att han förstår och ska tänka sig för och försöka hjälpa till. Men så håller det bara i sig i två dar :-/

Saken är den att han alltid gjort jätte mycket hemma osv, men sen jag blev arbetslös har jag gjort nästan allt här hemma och han har nog blivit väldigt bekväm med det. Han märker inte att jag fixat och donat hela dagen medan jag då gärna vill få liiite bekräftelse på att han uppskattar allt jag gör. I går rök vi ihop ganska ordentligt när han kom hem och tjurade för att jag slarvat bort ett viktigt papper för honom…som han sekunder senare hittade där jag sa att det låg. Då var allt frid och fröjd enligt honom men jag blev ju sur på honom så tjurade ihop och skyllde på mig innan han ens letat! Sen undrade han varför det inte fanns någon mat och jag förklarade för honom att jag bett honom SÅ många gånger om en mat lista för veckan men inte fått någon (jag skriver alltid matlista för veckan och handlar i vanliga fall, men tycker han kan hjälpa till med det ibland.) Då tjurade HAN ihop och påstod att han minsann hade tänkt göra det… i morgon. Så i dag när han kommer hem ska han sätta sig och skriva lista för det som är kvar på veckan OCH åka och handla plus laga mat… vi kommer ju inte äta förens åtta i kväll Skrikandes Och dottern ska upp tidigt i morgon…

Jag försöker ibland ta pauser och åka iväg någon kväll då och då för att få vara ifred. Men det hjälper inte längre för nu är det så pass jobbigt helatiden så jag ade velat vara iväg från allt bråk varje kväll!

Och gör jag inget eller mycket mindre här hemma så mår jag sämre av att det ser ut som ett krig här hemma och han blir dessutom tjurig så fort han öppnar dörren när han kommer hem för att det är stökigt Obestämd

[SallysPigge]
10/31/12, 2:14 AM
#3

Jag blir orolig, både för dig och din dotter Och ditt ofödda barn.

Om du inte tänker på allt som måste göras och om vem som gör vad och så gällande din sambo, vet han hur du mår psykiskt?

Sätt dig ner med honom och prata med honom hur du mår, lägg allt det andra åt sidan då det inte är det viktigaste just nu, utan nu är det du som gäller. Försök att prata med honom lugnt och visa hur du mår. Kanske han inte har förstått och bara ser dig som hysterisk.

Jag tror ni är i en ond cirkel som ni måste bryta, det kan bli svårt men ni måste hitta ett sätt.

Sedan med ditt ofödda barn, det är inte bra att du mår som du gör. Jag vet för jag själv bröt ihop för 10 år sedan när jag var gravid med min son. När han hade fötts så blev min depression ännu värre och jag tog honom inte till mig på ca 2år. Visst jag tog hand om honom om jag var tvungen, men jag gav honom mat och blöjor mer var det knappt. Jag missade min sons första år. Jag gick aldrig ut med honom då jag inte orkade, mina två äldre barn fick bo hos sin pappa för jag klarade av deras ljud, dom var ifrån mig i ½ år.

Min son fick gå före i kön till dagis då han hade behovet av att få träffa andra barn och att få komma ut.

Han har varit sen i utvecklingen och har nu svårigheter i skolan.

Nu får du inte tro att det blir så för dig. Vad jag vill med detta är att visa hur det kan bli.

Så det är viktigt att du på något sätt kan få det stöd du behöver innan det är försent.

Prata med din barnmorska, hon vet säkert andra personer du kan prata med, som någon socionom.

Som vi träffar en socionom just nu för att få stöd med vår son som har det kämpigt med sig själv och denna socionom kommer via skolpsykologen. Visst din dotter går inte i skolan, men oftast så finns det även psykologer kopplade till förskolan med. Så prata med personalen på din dotters förskola om det finns någon.

Du behöver hjälp med dig själv och med din dotter, själva städningen är ganska oviktig just nu.

Jag hoppas att jag har kunnat ge dig lite tips.

Upp till toppen
Annons: