Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Jag sjunker, snälla hjälp mig!

2012-11-08 23:36 #0 av: EnsamhetensAnsikte

Jag vet inte vart jag ska börja.. jag måste bara få svar från nån här inne.. jag är påväg att sjunka.

Jag är uppvuxen i fint villaområde med två föräldrar. Hund o katt. Ja ni vet, svensson livet. Har alltid kännt mig lite "utanför" men haft vänner o ja..

Just nu är mitt liv ett helvete. Jag flyttade till min lägenhet för 2 år sedan. Har aldrig varit en pedant människa men nu är det hemskt. Jag har inte städat på ett år, det ligger sopor, kläder, kartonger etc. överallt i hela lägenheten. Jag skäms så otroligt! Har inte haft nån hos mig på ett år, är alltid hos dom. Vad som hände ?
Jag fick en depression för 1,5 år sedan, hade mått dåligt länge men tog mig äntligen till läkare, började på SSRI. Också väldigt ångest. Mådde bättre efter cirka ett halvår och slutade med medicinen, alldeles för tididgt men jag har mått bra. Livet har varit ganska bra, bra vänner, umgåtts mycket. Ja ni vet... Men nu!

Har sånn ångest att jag inte vågar gå utanför dörren förens vid 19 tiden på kvällen, tror att min hyresvärd ska komma, ringa på och gå in och upptäcka hur det ser ut och sen vräka mig... Har ångest bara jag hör ljud i trappen. "gömmer" mig i soffan med en filt och kollar på nån serie, jag flyr lixom! Och ångesten sitter i dygnet runt, Jag jobbar natt så vågar mig ut när jag ska jobba men snabbar mig hem på morgonen och "begraver mig igen".

Vet att ni tycker "Men städa då så är problemet över" Men jag vet inte vart jag ska börja. O sen slänga allt? Vart slänger man all skit?

Fan jag hatar mig själv o mitt liv! :'(

Anmäl
2012-11-08 23:45 #1 av: Praefatio

Herregud, klart du ska ha hjälp! Det är tar du dig inte ur själv. Ta kontakt med personligt ombud bums! De är dundersnälla och kan hjälpa dig med kontakt med boendestöd eller andra sociala insatser. Du kan inte städa allt själv, det fungerar inte så, när man gått ner sig så som du har gjort så behöver man hjälp utifrån, någon som håller i trådarna och ser till att någonting händer.

Man slänger skiten på soptippen. Det är ingen fara, det ordnar sig. Se till att få hjälp.

Anmäl
2012-11-08 23:46 #2 av: cuck

Kanske har ett tips som kan hjälpa lite!

 

Fixa stora svarta sopsäckar och sätt ut några stycken i lägenheten. Kasta så mycket du kan utan att börja städa, lite varje dag. Bara sätt ut dom.

Kan vara en bra början!

 

Mvh

Anmäl
2012-11-09 00:17 #3 av: EnsamhetensAnsikte

#1 Önskar det vore så lätt :( Men jag jobbar typ inom samma yrke själv, funkar lixom inte att få den hjälpen. Skäms nått så fruktansvärt :'(

#2 Kan man slänga svarta sopsäckar på återvinningen/soptippen?

Anmäl
2012-11-09 00:20 #4 av: cuck

Släng dom vart fan du vill.... Soptippen blir bra antar jag. :)

Anmäl
2012-11-11 07:16 #5 av: Svion

Nej, enligt lag måste svarta sopsäckar tömmas ut innan de hamnar i containrar på återvinningsstationer. Det är många som inte bryr sig om detta, men försök samla en säck med allt som är brännbart först och främst, dvs. papper, plast, småkartonger, matrester, kläder etc. Eftersom det oftast är det som används mest blir det mycket skönare så fort det är ute ur leken. Och stökiga hem är ju kanske inte så trevligt. Tycker det är bra att du försöker göra något åt det nu, inte värt att det dras längre.

Lycka till!

Anmäl
2012-11-11 09:10 #6 av: Maria

Kan du inte ta hjälp av din föräldrar.

Även om de inte känner till detta så skulle de med all säkerhet hjälpa dig om de får reda på hur det ligger till.

Det är alltid lättare att röja om man är några stycken.

/Maria

 

Anmäl
2012-11-12 01:35 #7 av: EnsamhetensAnsikte

#6 Nej kommer aldrig kunna "erkänna" detta för dom! :'(

Anmäl
2012-11-12 06:11 #8 av: Maria

#7 Varför?

/Maria

 

Anmäl
2012-11-13 00:48 #9 av: EnsamhetensAnsikte

#8
För att jag skäms! :((
Det är så jäkla förnedrande...
23 år och kan inte ta hand om mitt hem...

Anmäl
2012-11-13 06:15 #10 av: Maria

#8 Du måste nog ändå försöka bryta detta med att skämmas för du mår inte bra och behöver hjälp att reda ut sker och ting.

Antingen söka hjälp i psykiatrin för din ångest men jag tänkte att det kanske kunde vara lättare att börja med dina föräldrar. Hälsar de aldrig på hos dig?Nu vet jag ju inte hur dina föräldrar är men man brukar älska sina barn så gränslöst så du borde kunna berätta och är de normala så kommer du med all säkerhet att få stöd och hjälp.

/Maria

 

Anmäl
2012-11-21 21:13 #11 av: Eeia

Man skall aldrig skämmas för sina problem, bekymmer, sorger eller laster. Aldrig! Jag tror det är där vi människor går väldigt vilse. Ta hjälp på vilket sätt du än kan. Att du går emot din egen skam visar enorm styrka! Jag tror på dig!

Anmäl
2012-11-21 22:57 #12 av: pernillaa

Jag tycker visst att du borde kunna ta hjälp av ett personligt ombud. Även läkare måste till läkare någon gång. =)
Jag hade länge sökt hjälp och fått diverse hjälp från psykiatrin m.m. men ingenting hjälpte för det var så...tafatt allting.
När jag sen fick ett personligt ombud så bara löste sig ALLT på ett löpande band inom loppet av några år. Det blev som en vän att prata med över en kopp kaffe, som hörde vad jag behövde, hjälpte mig med papper, ringde samtal åt mig och liksom knöt ihop alla lösa trådar som ingen annan kunnat se och hjälpa mig med. Som sagt, någon som knyter ihop alla lösa trådar.
Jag hoppas att det löser sig.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-11-22 16:53 #13 av: [RadioMG]

Jag fick denna länken av min sambo och jag känner verkligen igen mig.

Jag hade en period då jag var likadan, så fort ngn gick i trappen fick jag panik, ringde det på dörren så stängde jag av alla ljud och satt knäpptyst. Mitt hem såg ut som en svinstia och jag duschade väldigt sällan, mitt liv rörde sig runt datorn där jag hade mina "vänner" och familj. Min dag såg ut såhär: Gick upp, satte på kaffe och levde på det resten av dagen samt cigg. Ibland åt jag nga mackor när hungern verkligen satte igång.

Jag skulle ut till centrat och handla, det visste min tvillingsyster om, det var i stort sett enda gången som jag duschade när jag skulle köpa cigg och handla.

Min tvillingssyter kom upp en dag och frågade mig om jag såg hur skitit det var, jag svarade "Nej, det är väl inte så skititgt". Jag levde i det och såg/luktade inte hur illa det var. Det enda som faktsikt var snyggt och alltid välstädat var toaletten.

Två dagar efter det så tvingade syrran mig att prata med en psykolog och det gjorde jag (syrran jobbar med det oxå) så jag litar på henne till 100%. Under tiden som jag var hos psykologen så var min tvillingsyster och lilla syster i min lgh och städade.

När jag kom hem så mådde jag rätt bra, det var skönt att få prata med någon.

Men jag blev väldigt sur på mina systrar som hade rört mina saker, enda anledningen att jag egentligen blev sur var för att jag skämdes något djävulskt. Men båda sa till mig "detta stannar mellan oss" och det kändes på något sätt väldigt tryggt.

Jag märkte att jag mådde riktigt bra och det var så skönt att ta ett varmt bad och dricka en kopp kaffe när jag badade. När jag steg upp så var värmeljus tända och det luktade så otroligt gott i hela lägenheten.. Efter det köpte jag en självgående dammsugare (jag hatar ljudet av en dammsugare och mår dåligt av det) som dammsög hela lägenheten varannan dag kl 14 (minns det så väl) och då passade jag på att gå en runda (på psykolgens begäran) och det hjälpte.

I nio månader dammsögs min lgh varannan dag och jag gick ut och fick frisk lugt. Två dagar i veckan pratade jag med psykologen. Varje söndag var jag hos någon av syrrorna och åt mat.

Mina systrar betyder allt för mig.....

Nu är jag sambo och trivs med hennes sällskap. Jag har lite perioder ibland med nergångar men det löser sig oftast. Jag har inte längre kontakt med psykolog fast jag kanske borde ha det. Men jag mår bra och det är alltid rent och fint runt mig.

Mitt största problem som tynger mig mest nu är väl att jag är arbetslös. Vi har dålig ekonomi så allt ska räknas på.

Jaha, slutvärdering av detta då?
Ta steget och börja röja undan, ta hjälp utifrån. Gå lite runder på kvällarna innan du ska jobba.

Detta kommer låta skit dumt, men låt någon komma hem till dig så du verkligen får skämmas, det kan trigga igång dina tankar. Du kommer må riktigt dåligt när personen är där eller har gått, men efteråt kommer din hjärna arbeta för fullt. Vilket förhoppningsvis gör att du "fanimej" sätter ner foten och får kraft till att städa m.m.

Ta hand om dig och lycka till!

Jag är inte dyslektiker, jag skriver bara snabbt och därav mina fina stavfel som dyker upp ibland.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.