Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 7422 ggr
Panicgirl
11/22/12, 10:21 PM

Bara gråter hela tiden-Känner ngn igen känslan

Har haft min första panikångestattack, detta i samband med att jag bröt mitt ben. Helgips, som jag inte klarade av… Fick panikångest och var tvungen att få bort gipset OMEDELBART!!! Började i panik klippa med en säckatör. På akuten fick jag lugnande och de gick med på att klippa upp en glipa i gipset. När jag kom hem och det "lugnande" började gå ur kroppen, kom paniken tillbaka. Ut på akuten igen och där betedde jag mig helt "vansinnigt". Åkte runt (i rullstol) och skrek på doktorer och sjuksköterskor att de fick se till att såga upp gipset MEDDETSAMMA!!! Till slut gick de med på att såga upp det så att det blev som en skena bakom benet, som hålls fast av ett bandage. Absolut inte optimalt för läkningen av min fraktur, men en nödlösning. Skickades hem med "Oxasand" och "Atarax"… Mår fortfarande inte bra, gråtattacker och den där känslan av att paniken kommer kommer krypande…

Annons:
Snurpan83
11/23/12, 7:57 PM
#1

Är också inne i en period då jag bara gråter och tycker allt är hopplöst..

Lider med dig!

 

Panicgirl
11/23/12, 8:45 PM
#2

Vad gör du för "dämpa" dina känslor? Eller du är som jag, kan inte hejda det… Känns så jobbigt och hemskt. Gipset är ju borta, men den där krypande känslan av att paniken lurar runt hörnet gör att jag är så ledsen hela tiden… Ja, det är jobbigt med känslor - för det är ju inte alltid man kan styra över dem.

Snurpan83
11/23/12, 8:50 PM
#3

Jag försöker hejda det, men sen tänkter jag.. Varför ska jag egentligen helda det? Det är känslor som måste ut och det går inte att stoppa…

Käkar också Attarax men dom hjälper mig inte och min husläkare är helt otroligt dålig. Har varit på psykakuten en gång och jag åker inte tillbaka.. Illa bahandlad och dom skickade hem mig så fort dom bara kunde kändes det som..

 

Panicgirl
11/23/12, 9:11 PM
#4

Jag tycker inte att det känns som om Ataraxen hjälper nåt speciellt (har i och för sig inte provat att inte äta dem). Men tyckte Oxasand gav bättre resultat. Men jag fick bara några stycken tabletter med mig från akuten, sedan Atarax på recept… Kände också att läkaren inte riktigt tog mig på allvar. För honom var jag bara en besvärlig (och hysterisk) patient, som sjåpade mig…

Panicgirl
11/23/12, 9:24 PM
#5

Min kloka kompis skrev till mig: "…Det är bara bra om du gråter, då kommer det ut ur systemet. Tror att din kropp har fått en chock pga det trauma som detta innebär för dig, och det gör kroppen trött och ledsen…" Har inte tänkt så innan, men det är klart att själva kroppen också kan bli slutkörd… Fast nånting "måste" (borde) jag väl sluta gråta och ta mig i kragen, men just nu känns det som om det aldrig ska ta slut… Och så är jag så rädd att få en sån där panikångestattack igen…

Panicgirl
11/23/12, 9:27 PM
#6

3:e stycket,2: ordet; nångång, ska det stå

Annons:
Snurpan83
11/23/12, 9:39 PM
#7

Annars får du ta och gå till din husläkare på måndag och berätta så kanske du kan få någon medicin eller annan hjälp som gör att du förhoppningsvis mår bättre!

 

Panicgirl
11/24/12, 11:08 PM
#8

Var ute i dag, på hemvägen skulle det handlas och jag bestämde mig för att stanna i bilen - trött och ont i benet… När jag satt där ensam i bilen, började paniken komma krypande igen. Helt ologiskt, jag satt på en parkering där det kommer och går människor hela tiden (hade bara behövt öppna bildörrenoch ropa om jag behövt hjälp). Och det var ju ingen storhandling det var fråga om, satt och väntade i en kvart högst… Lyckades andas mig lugn, medan tårarna rann… Men nu känns det som om jag aldrig mer tänker gå utanför dörren förrän jag kan gå igen… Konstigt, för här hemma (där jag ibland är helt ensam), känner jag inte samma panik…

Jenahbella
11/24/12, 11:29 PM
#9

#8 uss va jobbigt :( anledningen till att du inte känner samma panik hemma kan vara att du känner dig tryggare där.
jag lider också av panikångest och kan må hur bra som helst men så kommer nån liten liten tanke och så börjar hjärtat rusa och hela kroppen skaka :(
kram!

Panicgirl
11/27/12, 3:47 AM
#10

Var på sjukhuset i dag och fick "låda o lock-gips"… Bara vetskapen om att jag kan ta bort gipset, gör att jag känner mig lite lugnare (eller så är det medicinen som gör mig lugn) Eller så är det andra händelser här hemma under kvällen som fått mig att fokusera på annat… Mitt barn var försvunnet sedan i går kväll (skulle sova borta över natten och kom inte hem efter skolan i dag, fick inte någon kontakt på hela kvällen) Anmäldes försvunnen till polisen kl.00.01, de hade forfarande inte hört av sig när jag ringde och avlyste kl.03.23 Men Missing People gjorde en storartad insats, kl.02.26 var lugnet återställt här hemma. Denna underbara organisation är väl värd att höjas till skyarna!

Panicgirl
11/27/12, 11:32 PM
#11

Tillbaka till verkligheten, när gårdagens händelser klarat upp sig, så slår vardagen till som en tegelsten i huvudet… Upp som en sol - ner som en pannkaka! Sovit bort hela kvällen (kroppen säger ifrån, flyr…) Och nu har jag tillbringat några timmar med att gråta mest hela tiden. Tabletterna hjälper inte ett dugg, men vågar inte ta fler än ordinerat. Ska livet verkligen behöva vara så här.

Panicgirl
11/28/12, 1:47 AM
#12

Det känns som om mitt liv tagit slut, att jag lever i ett vakuum… Den riktiga världen finns där ute nånstans, utom räckhåll… Ska jag någonsin kunna ta mig tillbaka dit igen? Och HUR ska jag göra det? Känner mig helt tom, bortsett från sorgsenheten som byggt bo i min själ…

Panicgirl
12/2/12, 1:21 AM
#13

I dag har varit en dålig dag… Gråtit och mått dåligt, frustrerad och irriterad, vilket resulterar i konflikter, gråtit ännu mer… Jag kan ju inte förklara exakt varför jag gråter och mår dåligt. För att jag känner mig låst och inte klarar av allt jag vill klara av. För att gipshelvetet sitter där på benet, och även om jag kan öppna det (vilket tack och lov håller den värsta paniken borta), så måste jag ju ha det på om benet ska läka… För att livet känns så jävla kasst, för att ingen förstår hur jag känner det. För att alla ändå himla hurtfriska, och säger saker som; "Det är bara några månader, sen är du på ben igen" "Njut av att bara behöva ligga på soffan och göra ingenting" JAG MÅR DÅLIGT!!! Inte bara är ledsen över eller tycker det är långtråkigt och trist… Jag mår verkligen dåligt… Att ta mig ut i köket och äta en smörgås, är en stor bedrift. Likaså att överhuvudtaget orka ta mig upp ur soffan och sätta mig i rullstolen. (Nu pratar jag inte fysiskt svårt, utan psykiskt) Och när jag varit "duktig" och klarat av att ta mig upp, äta något, ringa nåt samtal, fylla på vattenflaskan… Då känns det skit att höra folk tycka att man ska ta sig i kragen, gaska upp sig, inte sitta och tycka synd om sig själv…

Annons:
Upp till toppen
Annons: