Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

snart 17 månader på väg att ta slut

2012-12-01 12:02 #0 av: tearsandrain

Det känns så sjukt. I över 16 månader har jag bott på ett behandlingshem i en annan del av Sverige. Ett och ett halvt år av mitt liv.
Om några veckor flyttar jag hem till MIN stad för att STANNA.
Jag är rädd. Men samtidigt väldigt glad.
Så himla mycket som har hänt. Jag är inte längre samma person som jag var då jag flyttade dit.
Då var jag en person som tillbringade mer tid på slutna avdelningar än hemma, som hade ett tiotal olika mediciner varje dag. En person som skadade sig varje dag, tog mer överdoser än vad jag kan räkna, som sårade andra genom sitt sätt att leva. En person som psykvården hade gett upp om, de sa till mig att jag skulle dö om inte jag kom till ett behandlingshem med en gång. Jag var en person som inte brydde mig om någonting, en som mått dåligt i hela sitt liv, som hade lika många diagnoser som fingrarna på en hand. Jag drev bort alla som var nära, ville inte ha någonting med livet att göra.
Det här året har jag lärt mig mycket. Om mig själv och om världen.
Det känns konstigt att se tillbaka och minnas, och minnas hur mycket man trodde man visste om allting. Jag visste fan ingenting om någonting egentligen.

Nu, nästan 17 månader senare, är jag en annan person.
Jag skadar mig väldigt sällan, har ett eget hem, bor inte längre på sjukhus, har satt ut det mesta av mina mediciner, klarar av att ta hand om mig själv på ett annat sätt. Vet kanske inte vem jag är, men nu har iallafall en aning om vem jag är. Jag är inte lika vilsen, jag mår bättre, har inte konstanta ångestattacker.

Ibland ångrade jag att jag släppte allt för att få en behandling. Jag tyckte vården hade överdrivit, jag skulle inte dö, men om jag gjort det, vad hade det spelat för roll? Men nu ser jag att de inte överdrev. Jag var nära döden många gånger, inte bara genom handlingar utan genom mitt sätt att leva, mitt sätt att vara. Men vad spelar det för roll när man tror att man inte har något att leva för?

Nu är jag glad över att jag släppte allt, tog en chans och flyttade.
Jag har träffat så många vackra, helt underbara, starka människor jag beundrar något så fruktansvärt mycket. Jag har skrattat galet mycket, gråtit, mått skit, mått bra och haft ångest. Jag har insett hur mycket världen har att erbjuda mig. Jag har börjat skolan igen, till exempel. Och det har gått bra att göra det!
Jag lever inte längre med undergången som bästa vän. Jag lever med världen, ibland trivs jag till och med, är nöjd och känner lycka. Jag kan hantera mina dippar bättre, jag har kommit närmare min familj och känner mig redo att ta tag i mitt liv. Och det känns stort.
Jag kommer behöva fortsatt vård, men inte lika mycket, inte på samma sätt.

Jag tvivlar på min förmåga ibland, tänker att det kommer gå åt helvete. Jag kommer börja skada mig igen, kommer bli inlagd igen och allt kommer bli kaos. Men det behöver inte betyda att det kommer bli så. Jag accepterar att det är en risk att det blir så, för har man varit sjuk i 11 år kommer man inte bli "frisk" på kort tid. Men mitt liv är vad jag gör det till. Och jag vill göra det till något bra. Jag vill leva.

Anmäl
2012-12-02 01:27 #1 av: Panicgirl

Det kommer att gå bra, tro på dig själv!

Se vad du redan åstadkommit. :)

Varma kramar!

Anmäl
2012-12-02 02:46 #2 av: vallhund

Underbar läsning!

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2012-12-02 12:45 #3 av: Maria

Väldigt roligt att läsa om någon som faktiskt har överlevt och blivit bättreGlad

/Maria

 

Anmäl
2012-12-03 09:57 #4 av: tearsandrain

tack så mycket :) kände att jag behövde dela med mig lite, för visst är det en klyscha, men det är aldrig för sent att bli bättre!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.