Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
12. Personlighetsstörningar

Besviken på mig själv & vården!

2012-12-02 15:13 #0 av: [theoneandonly]

Det känns som jag inte kommer någonstans vad gäller mitt mående och min diagnos. Och till stor del är det väl mitt fel, som gett upp om mediciner som "ska" hjälpa.

Jag förväntade mig nog för mycket utav psykiatriska öppenvården, där jag bor. Det var mycket prat om att de skulle få mig inlistad på DBT behandling, men sedan fanns det tyvärr ingen i närheten. Närmsta var en bussresa på en timme, för dbt. Och jag sa direkt nej, för jag visste att det är inte aktuellt för mig.

Sedan var det prat om att då försöka få mig att gå hos en psykolog istället, och prata ut.. Men, det är ungefär 3 månader sedan vi började prata om det.. Ännu har min sjuksköterska på öppenvården gjort någon ansträngning för att hitta en psykolog. Så, hur ska man hålla hoppet uppe? När det känns som om man inte är så viktig?

När man märkt hur man förlorar flera vänner, och står helt ensam. Ensam och förstörd.

Med 32435 tankar ang. självmord.
Och ändå kan jag inte söka in till psykakuten - för att jag får skuldkänslor, gent emot min dotter. Att jag sviker henne, inte finns där för henne.

Går runt med två medicinburkar, en full med pulver.. från några olika mediciner, sedan andra med lite pulver och några medicin tabletter.

Jag vet inte riktigt vad livet har att ge mig, när allt känns så jävla meningslöst.

Anmäl
2012-12-02 23:54 #1 av: Wide Awake Dreamer

Vad är det som gör att det inte är aktuellt för dig att åka en timme för att få DBT behandling? Om det är ett hinder som går att övervinna kanske det är värt att överväga ändå om du mår såhär dåligt?

Berätta gärna för din sjuksköterska hur dåligt du mår och säg att du absolut behöver hjälp. Fast jag antar att du kanske redan gjort det? Skadar iofs aldrig att påminna om din situation. Men det är väldigt tråkigt att du inte får hjälp när du behöver det! Det är lite som man skämtsamt brukar säga: Man skall vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle! Tyvärr ligger det en bister sanning bakom. Man måste själv slåss för möjligheten att få hjälp till ett liv man orkar med att leva när man egentligen inte orkar slåss alls.

Men jag hoppas du orkar kämpa ett tag till! Snart kanske det ger resultat?

 

Anmäl
2012-12-03 09:46 #2 av: [theoneandonly]

anledningen är att jag själv inte känner att en timmes bussresa är aktuellt eftersom jag har barn och väldigt dåligt med pengar att det är svårt att ens ha råd att åka buss någonstans.

Då jag inte får något ekonomiskt stöd från Soc, eftersom jag har lite kvar i skolan (fram till feb). Och min läkare på öppenvården inte ville skriva intyg så jag kunde söka aktivitetsersättning.

Ja, tyvärr ligger det så mycket sant i att man måste vara frisk för att orka kämpa.

Tyvärr är jag så långt ut på kanten, att jag kan se friheten.

Anmäl
2012-12-04 12:21 #3 av: Wide Awake Dreamer

Ok, jag förstår. Det var ju trist! Tråkigt att det inte finns att tillgå på närmare håll! Men man tycker ju iaf att de borde kunna fixa fram ett alternativ åtminstone.

Jag går själv och väntar på att både Arbetsförmedlingen och Psykiatrin skall få arslet ur vagnen och erbjuda mig någon slags hjälp, men de hör inte av sig. Så jag vet att det är jobbigt att gå och vänta på något sådär. Nu är det iofs inte jätteakut för min del, men man blir frustrerad när inget händer och man börjar undra om det är någon som bryr sig egentligen.

Jag önskar verkligen att jag hade bättre råd att ge dig, men tyvärr... Jag är inte så insatt i vilka möjligheter till hjälp som finns. Jag kan bara önska dig styrka att fortsätta hålla ut. Det låter ju som att du kanske får hjälp längre fram? Och om situtationen blir verkligt övermäktig hoppas jag att du ber om akut hjälp som t.ex. på psykakuten. I vissa lägen är det nog det bästa alternativet ändå.

 

Anmäl
2012-12-04 12:42 #4 av: Wide Awake Dreamer

Jag läste dina inlägg under tråden Psykakuten först nu och förstår dina känslor gentemot just psykakuten och psykvården bättre nu. Det är ju verkligen trist att du har de erfarenheterna av en inrättning som skall rädda livet på en särskilt svag grupp i samhället. Jag kan bara hoppas att du snart får hjälp med att hitta en väg ut ur den här jobbiga situationen.

Egentligen blir jag själv rätt störd på folk som säger: "Håll ut och kämpa på-det blir snart bättre!" Men samtidigt vet jag av erfarenhet att ligger en hel del sanning i det. Så länge man har hopp om att någon slags hjälp finns runt hörnet så finns det åtminstone något att se fram emot, även om man inte vet hur länge det dröjer.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.