03. Allmän psykologi

Deprimerad?

2012-12-11 19:07 #0 av: Chompen

Hejsan, jag är en tjej på 14 år som ganska länge känt mig deprimerad. Jag har det tuft hemma i familjen. Föräldrar som bråkar och tjafsar, våran familj håller på att falla isär för att få det kort sagt. I skolan är väl allt ganska så okej med vännerna. Har ett litet gäng som jag umgås med. Men ingen av dom vet hur jag mår, de har själva problem så vill inte tynga ner dom med fler.

Jag känner att jag inte kan tänka normalt. Negativa tankar åker runt i huvudet. Jag har haft självmordstankar. Jag känner mig totalt värdelös, som om ingen gillar mig eller någonsin har gillat mig. Jag kan inte styra mina tankar. Ingen vet om hur jag egentligen mår. Minst min egna familj.

På kvällarna kan jag få ångestattacker, gråtattacker och därför så har jag även väldigt svårt för att sova. Jag hatar kvällarna, att sitta ensam i ett totalt mörkt rum. Därför vill jag heller inte sova längre.

Jag är grymt trött varje morgon. Ibland orkar jag seriöst inte att resa mig upp, jag vill bara ligga kvar i sängen och rent ut sagt dö. Men ändå så tvingar jag mig upp, samma rutiner varje morgon. Dra sig upp från sängen, klä på sig, fixa iordning sig och iväg till skolan,

På senaste tiden (Ungefär några månader) så har jag även känt att jag verkligen inte orkar med skolan. Jag får panik av alla prov och läxor. 8an är jobbig. Speciellt när man inte har en stöttande familj. Jag är så trött psykiskt i skolan. Orkar inte koncentrera mig, inte plugga, inte lyssna på lärarna, inte äta skolmaten. Jag har till och med börjat stöta bort alla.

Det finns så mycket mer att säga. Jag mår så grymt dåligt. Mina tankar dödar mig, jag håller på att falla isär inombords. Jag känner mig så övergiven, misslyckad och ensam. Vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte prata med mina föräldrar och är alldeles för rädd för att söka hjälp eller prata med kurator och sånt. Jag kan inte lita på folk längre. Snälla hjälp mig, känner att hoppet börjar ta slut.

Anmäl
2012-12-12 14:13 #1 av: Fjäril

Hej Chompen,

Till att börja med - du ska inte vara rädd för att söka hjälp! När du väl har börjat lätta på dina känslor kommer du också må mycket bättre. Tänk också så här, har inte dina föräldrar "rätt" att få veta hur du känner dig? Kanske är det (också) just det, att ni alla håller era känslor inom er och ingen vet hur den andre mår? Sätter ni er samlade kommer ni kanske till en gemensam lösning?

Jag ser det svårt för någon så här, via internet, att ge dig alla "pusselbitar" och det stöd du behöver, detta måste du få på plats.

Jag kan förstå din känsla om att inte lita på någon, men samtidigt handlar det om dig och vad har du att förlora genom att tala om hur du känner?

Mitt tips och det enda vettiga jag har att säga är - prata med dina föräldrar eller skriv ett brev om det känns bättre.

En stor kram till dig!

 

Sajtvärd på Övernaturligt

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.