04. Personliga berättelser

Mitt liv, för er som orkar läsa.

2012-12-29 11:05 #0 av: Crookshanks

(ber om ursäkt om detta är rörigt skrivet, jag lyckas bara komma på saker i efterhand)

 

Så länge jag kan minnas har mitt liv varit piss. Jag är nu 19 år gammal.

Jag har inte särskilt många minnen från min tidiga barndom, det enda jag kan komma ihåg var när jag var 6 år och mina föräldrar berättade för mig att dom skulle skiljas, och att jag hade det svårt med kamrater i skolan de följande åren.
Min mamma träffade sedan en man som vi levde med i något år, jag hade en speciellt nära relation till denne man alls, men det var ändå en sorg när förhållandet tog slut.
Hon träffade sedan en annan man, vi kan kalla honom Johan, som hon även gifte sig med, som kom att bli en oerhört viktig person för mig. Som älskade mig som sin egen dotter, som jag älskade som min egen pappa. Som stöttade mig genom alla mina svårigheter, fanns där för mig i vått och torrt, under 6 års tid.  

Pappa har levt ensam sedan skilsmässan.

Jag minns dock så väl första gången jag fick en panikångestattack. Jag var 10 år gammal och var på en marknad med min syster. Overklighetskänslan sköljer över mig, jag får panik, jag springer iväg och sätter mig på en bänk och hyperventilerar. Min syster förstår ingenting. Det gör inte jag heller. Hon ringer mamma. "Panikångest" konstaterar hon.


Jag levde i ständig skräck för att detta skulle hända igen. Men jag fortsatte att gå i skolan i ett år till, dock med en del frånvaro. 
Mamma informerade mina då 11-åriga klasskamrater om fenomenet panikångest, varför jag inte var i skolan lika ofta, i hopp om förståelse. Idag tror jag att det var ett misstag. Var jag inte redan annorlunda så blev jag det då.

Mina dagar kantades av mobbning och oförståelse från lärare.
Jag vågade inte gå in i matsalen, så jag fick äta med skolsköterskan i hennes rum.
Kan tillägga att jag växte upp i en inskränkt glesbygd, med en del lärare som mina föräldrar haft, som fortfarande levde i den gamla skolandan.

Jag slutade gå i skolan helt i 5:e klass, jag isolerade mig. Skräcken för att få ångestattacker tog upp hela min vardag. En period gick jag inte utanför dörren på 6 veckor.
Mina föräldrar hade kontakt med BUP på den tiden, men jag vägrade gå ut. När jag så småningom faktiskt tog mig ut för att pendla mellan mamma och pappa, så hände det att vi kom iväg till BUP.
Mina möten bestod av att jag satt kvar i bilen och psykologen fick komma ut och sätta sig med mig där, jag satt intryckt i ett hörn med luvan långt nerdragen över ansiktet, darrandes av skräck.

Flera år framöver är nästan helt bortglömda för mig, jag vet inte om det är hjärnans sätt att skydda mig och förtränga något som jag helst inte vill komma ihåg, jag vet inte om någon kanske känner igen sig i det. 
Jag kommer bara ihåg vissa händelser under dessa år.
Vid ett tillfälle gick jag utanför dörren, varav ett gäng av mina gamla klasskamrater hoppade på mig, tryckte upp mig mot en vägg och höll fast mig, frågade vad fan det var för fel på mig.
Ett annat när folk ropade "psykfall" efter mig inne på konsum, samt kastade upp saker på mitt fönster och skrek detsamma.
Eller den gången när en kille från min skola hoppade ut från en buske, tog tag i mig och höll fast mig, varav jag skrek i panik. Han hotade med att ringa dit massa folk, så att jag skulle få panikångest.

När jag var 11 år gammal blev jag även sexuellt ofredad av en äldre kille i skolan, det pågick i två veckor innan jag vågade säga något.

Vid 11 års ålder fick jag också Stilnoct utskrivet, och hade svåra hallucinationer av den. Frågar mig än idag varför just denna medicin blev utskrivet till ett barn.

Det var först vid 14 års ålder jag sakta men säkert började ta mig ut i samhället igen, kom tillbaka till skolan ytterst lite, fick faktiskt ett par kompisar.
Det höll dock inte länge, kanske inte mer än 1 år, men jag kan ändå komma ihåg den tiden som en bra tid. Bortsett från att jag blev misshandlad av ett gäng på stan, men av någon anledning lät jag det inte stoppa mig.

Jag hade dock under denna tid på sidan av problem med ätstörningar och självskadebeteende.

Jag flyttade från min hemby till en större stad när jag var 16. 
Började gymnasiet, men det sket sig rätt snabbt med det också.

Sen träffade jag min stora kärlek.
Det var olikt något jag någonsin upplevt.
Jag var lycklig, jag var så lycklig.
Jag hade även lyckats hitta en del nya kompisar där jag flyttat, livet var förvånasvärt bra.

Denna lycka höll sig i ca 1 år. Saker började gå utför.
Han blev mer och mer ointresserad. Jag gjorde allt för att få honom att bibehålla intresset, men förgäves.
Ändå så höll vi ihop, vi gick på sparlåga.

Tills det att Johan, min styvfar, tog sitt liv, i juni 2011.
Sorgen var obeskrivlig. Chocken. 
Och inte minst sorgen och chocken över att min partner inte verkade bry sig. Han åkte iväg 2 dagar efter och tältade och festade med sina kompisar, medans jag låg som ett vrak hemma.
Och så fortsatte det månader framöver. Jag fick tvinga ur honom kärlek, tvinga honom att bry sig, tvinga ur honom tröst.
Nu i efterhand kan jag bli så jävla arg på mig själv som stannade hos någon som inte ens försökte. Som inte ville.
Att jag på något vis fick det hela till mitt fel.
Kanske begärde jag för mycket?
Att kärleken kunde göra mig så blind.

Förhållandet tog slut strax innan jul det året, och jag var om möjligt ett ännu större vrak väldigt, väldigt länge.
Jag hade förlorat två personer jag älskat så högt, så tätt efter varandra.
Självskadandet eskalerade, mamma fick göra rent mina sår medans jag låg i pappas knä och grinade som ett barn, 18 år gammal.

Efter ca ett halvår började jag komma till sans igen, ta mig ut.
Mådde faktiskt helt okej, fram tills för ca ett halvår sedan.
Jag har glidit in i en depression igen, jag har haft självmordstankar och allt har varit väldigt svart. Har diagnosen Depressiv Personlighetsstörning, vilket känns hopplöst.
Att det bara är såhär jag är.

Den senaste månaden har jag dock kunnat känna en liten strimma av glädje då och då, men jag tillåter inte mig själv att känna glädje, för att jag "vet" att det inte kommer att hålla.
Hur ska jag kunna tillåta mig själv att vara glad? Att ta vara på stunderna då jag faktiskt känner hopp, utan att låta mig själv bryta ner mig gång på gång?

Jag vet inte ens anledningen till detta inlägg, jag ville bara skriva av mig, berätta min historia i korthet. Jag ber som sagt om ursäkt för att det är rörigt skrivet.

Är det någon som känner igen sig?

Anmäl
2012-12-29 20:36 #1 av: Svion

Det låter inte alls kul, mycket utav det. Vad jag ställer mig lite undrande till och inte minst förvånad är att du har fått diagnosen depressiv personlighetsstörning då den under lång tid har varit under debatt av huruvida den ska räknas som personlighetsstörning, men det kan nog hända att den används i viss utsträckning. Fick du diagnosen under besöket hos en psykolog?

Anledningen till ditt inlägg tror jag är tydlig och det med rätta. Först och främst vill jag påpeka att den du är betyder inte samma sak som den du alltid kommer att vara. Den generella uppfattningen om och inför termer som personlighetsstörningar är visserligen allvarliga och stundvis ganska luddiga, men det betyder inte att det är stämplar som bekräftar hur en individs liv kommer se ut i all framtid eller att detta är det virus man skapar för sig själv. Det betyder att det kommer bli svårt, men verkligen inte omöjligt, att slippa den grad av smärta och lidande som innefattar detta på olika plan.

Hur många av dina klasskamrater fick höra om panikångest av din mamma? Jag kan inte tänka mig att det skulle ha varit särskilt kul att leva med, då barn i den åldern sällan är förmögna att förstå så diffusa begrepp, såvida de då inte råkar ha erfarat det själva eller får det väldigt bra förklarat..

Anmäl
2012-12-30 07:07 #2 av: Crookshanks

#1 Jag fick diagnosen hos en psykolog, och jag fick den faktiskt för bara en månad sedan. 
Innan dess har jag fått diagnoserna generaliserat ångestsyndrom, ADD, BDD, ätstörningar, tvångssyndrom och depression.

Det var hela min klass, kanske runt  20-25 stycken. Jag kan förstå att man i den åldern inte förstår, jag förstod knappt själv när jag var så pass liten.
Ändock så kan jag tycka att dom ändå var så pass gamla att ha ett hum om att behandla mig som dom gjorde var fel.

Jag försöker tänka att mina diagnoser inte är "jag".
Visst, dom är en del av mig, men dom ska inte få avgöra vem jag är som människa, det måste jag intala mig själv varje dag.

Anmäl
2012-12-30 10:10 #3 av: Svion

#2 Ok. Hela klassen.. Alltså, det är en ganska god tanke att vädja till barns medkänsla och förståelse inför sådana element, men långt ifrån alla har så få problem själva att dom inte försöker göra sig av med så mycket frustrationer som möjligt och då ofta ut över andra.

Hur som helst, utifrån erfarenhet tror jag att minnesförlust från barndomen gör att man inte har något direkt grepp om vad man ska göra och det blir svårare att övertyga tålamod och liknande att "det kommer lösa sig" etc.

Vid en viss punkt i livet gör man sig varse att någonstans i utvecklingen är det något som är fel etc och utan att blinka resulterar detta i att försöka glömma så mycket som möjligt av vad som orsakade. Utifall detta stämmer in i ditt fall så kan jag tolka det som att du ändå försöker och har försökt lösa problemet på ett högst medvetet plan. Svårigheten ligger i att gå från den punkten till något bättre. Verkar det stämma eller är jag ute och cyklar?

Jag tror tiden är botemedlet, att du får ta din tid med att göra små förändringar och inte föreställa dig hur saker och ting kommer bli. Lättare sagt än gjort med GAD, tro mig, men det kan bli lättare och jag tror det kommer bli lättare. Är du bekant med andningsövningar och liknande?

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.