Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 18940 ggr
Mildamatilda123
2013-01-04 00:29

Jag orkar inte mer...vill bara dö!

Hej allihopa! Behöver verkligen skriva av mig, ett stort steg för mig då jag är van att hålla allting inom mig. Lever med lite för mycket dvs. Hoppas på lite stöd och om någon känner som jag. Allting är bara så meningslöst, det är något som alltid levt inom mig så det är inget nytt spontant som det låter.

Behöver verkligen skriva av mig, skriva av mig något jag aldrig tidigare delat med mig av förut- Mina tankar! Nu känner jag att det ändå gått så långt att jag faktiskt inte orkar mer. Jag orkar inte med den pressen med att leva. Jag vill bara dö, det som stoppar mig är ändå rädslan för döden. Gör det ont att dö? Kommer helvetet finnas på andra sidan också? – Jag är helt enkelt rädd för att behöva leva och tänka som det är idag.

Jag är säker på att ni alla kommer säga till mig att söka hjälp men jag vill verkligen inte det. Jag är för feg att prata ut hur jag känner, jag klarar inte av det. Hade jag varit modig hade jag nog inte änns levt idag, då hade jag vågat försvinna.

Vet att min familj vet att jag har det svårt, fick nämligen diagnos med adhd/asberger för ett tag sedan. Vet att det kanske gör att jag känner såhär, bara det att jag inte vet hur normala känner. Kan tillägga att jag äter maxdosen medicin och man märker inte alls på mig att jag har en diagnos. Har levt med det nu i 17 år utan att ha vetat om det. Var jag själv som ville kolla upp detta  men stor anledning för att jag verkligen vill gå ner i vikt men även känt av koncentrationssvårigheter. Mitt plugg i skolan glider på hal is- inget gjort.

Tycker det är jobbigt att träffa nya människor och sånt vilket gör att jag inte är mycket för att festa osv och när folk frågar om man vill träffas osv drar jag gärna på mig bortförklaring- som även de tycker är jobbigt då jag aldrig vill vara med. Sedan en annan del är att jag inte känner ork och lust. Helst av allt är jag bara hemma och deppar.  Har aldrig varit med i ett umgänge som festar osv vilket såklart känns jobbigt eftersom jag inte har stora erfarenheter vad gäller det- som alla andra vanliga tonåring. Detta är en punkt i mitt liv som känns jobbigt.

En annan sak är ju att jag är en hästnörd, hästar i huvudet för det mesta. Har en egen häst, tyvärr är det en person i stallet som får mig tillbaka på dessa tankar. Kontrollbehov av min häst och att dessa onda människor ska göra illa min häst för att de inte gillar mig (det är så det tyvärr är) . Detta får mig att skolka i skolan om det är så att jag slutar sent och måste hinna ta in min häst.  Ångest varje dag och ont i magen. Magkatarr är min vardag och tårar. Kommer till och från men nu när det är jobbigt med min hobby med bara massa problem utan lösningar får detta mig att bara inte orka mer. Kan såklart berätta mer om all ångest och för vad. Känns skönt att skriva av sig när ingen här känner mig. Min familj har väl fått höra enstaka gånger att jag vill dö men tror inte det låtit så allvarligt.

Blir lätt fäst vid människor också vilket får allting till att bli jobbigare. Såklart vill jag flytta på min häst men pga att det finns fåtal underbara människor där jag har en så bra kontakt med och som jag älskar att prata och vara med så känns allting mycket jobbigare.  Vill inte bryta kontakten så som det skulle bli, jag blir lycklig med att umgås med de och de får mig orka hålla på med hästar. Men allting blir ju också svårare när man har personer man bara träffar i hobbyn och inte utanför. Vi har hästarna gemensamt, inget mer. Lite så att man lätt blir beroende utav personer man verkligen känner glädje med. Kan säga att dessa personer verkligen betyder mycket för mig.

Har senaste tiden kollat runt på hur man kan försvinna smärtfritt men istället har då nya tankar kommit fram-  nämligen hur folk omkring mig skulle må. Jag kan inte tänka mig hur de skulle må och hur mycket jag förstör för andra. Jag gör mig en tjänst men förstör för alla andra.

Saken är den bara att jag inte orkar mer, känner ofta hur jag bara vill skrika och dö på plats till och från.  Jag är inte nöjd med mig själv och har svårt för andra människor som förstör för mig och får mig må dåligt. Tyvärr är det andra människor som får mig må på detta viset bla och mycket hur jag ser på alla problem som ständigt finns. Känner mig aldrig tillräckligt bra. Jag vill vara den där underbara människan, jag vill vara framgångsrik inom ridsporten och framförallt vill jag leva lyckligt och leva för någonting. Någonting som inte finns just nu. Har som sagt aldrig känt riktig livsglädje, känner också att ingen gillar mig osv. Allting är problem för mig. När glädjen finns dyker problem upp.

Känner att mitt liv inte är värt något, det är rädslan för döden och hur alla kommer ta det som får mig tveka. Vem tar hand om mina djur? Osv.

Det finns i korthet ingen dag med bara glädje, alltid är det något. Jag orkar inte mer. Tårarna rinner sakta ner för mina kinder samtidigt som ångesten bullrar i min kropp. Stress och oro för livet är min vardag.

Finns det någon som känner som jag? Behöver verkligen hjälp…

Kram <3

Annons:
Gronstedt
2013-01-04 00:42
#1

Du behövs definitivt. Din häst behöver dig och världen i stort behöver dig. Jag ör hästnörd och aspergare men några år äldre än du och jag vet : Vi behövs. Vi kanske inte behöver resten av världen, men den behöver oss. Utan oss skulle inte det verkliga djupet i känslorna finnas i världen. Jag håller i dig, vännen. Det hjälper inte ett skit egentligen, men vila i det en sekund och hitta din styrka igen!

Mildamatilda123
2013-01-04 00:52
#2

Tack för ditt svar <3

Vet inte bara vad jag ska ta mig till, mår bara dåligare och dåligare i den situation som är idag. Vet inte hur man kan få allting bättre. Känner för stor press med ALLT.

Funderade om inte sverige kan ha förståelse med att skolan och allt är en för stor press. Känner bara att jag skulle behöva skippa skolan och leva med det jag mår bäst utan krav. Mår bara sämre just nu..

Gronstedt
2013-01-04 01:03
#3

Jag vet inte vad jag ska säga. Enligt min erfarenhet blir pressen inte mindre, men man upptäcker att man kan bära den. Det finns ingenting man inte orkar när man måste. Och för djuren måste man. Att man dessutom är en sjudj***a tillgång för resten av världen är en annan sak ;-).

[Qimsid]
2013-01-04 15:53
#4

Kan känna igen mig i mycket du skriver. Jag mådde skitdåligt en period, orkade inte med skolan och hade bara min fina häst, men en människa som jag tidigare varit väldigt bra vän med, hon och jag klaschade eftersom hon inte trodde att jag kunde hantera min vackra, unga, busiga pålle. Hon försökte till och med få mig att sälja honom. Men jag stod fast, mådde rätt dåligt många gånger men kämpade med honom. Slutade med att han kastade av mig och jag bröt nyckelbenet, jag halkade efter enormt i skolan och efter det hoppade jag av och det blev faktiskt en nystart och jag började ta tag i mig själv igen. Jag gjorde praktikjobb istället på ett sadelmakeri, det var jätte kul och jag och sadelmakaren där blev jätte bra vänner! Samtidigt så annonserade jag efter hjälp med min häst och en jätte snäll tjej kom och hjälpte mig och fick in mig på Natural horsemanship-stigen! Jag och min häst började få en enorm kontakt och jag började förstå honom och hans extroverta karaktär. Hon sade att det var så kul att arbeta med mig för att jag verkligen tog till mig av psykologin, och väldigt snabbt! Jag såg en annons på ett större stall med gångavstånd från mig, min pålle fick flytta dit och jag kunde spendera mycket mycket mera tid med honom och alla i det stora stallet var snälla, hjälpte till och lade sig inte alls i utan såg att jag och min häst var lite speciella :) (Jag var den enda westernridande i stallet på 17 hästar).

Efter praktiserandets så började jag studera på distans istället och nu är jag nära ett slutbetyg. Jag var tyvärr tvungen att sälja min häst pga pengar, men han hamnade på ett bra ställe och jag är glad för den tiden han gav mig, pga honom utvecklades jag enormt med hästar och har nu t.o.m. ridit in en ponny här i skottland med de kunskaper jag vunnit!

Jag har genom hela tiden varit deprimerad och är det fortfarande, känner att livet inte är värt att leva vissa dagar och ligger i princip bara i sängen. IBland kan det hjälpa att lyssna på musik och sjunga lite. Ibland när jag tar mig upp kan jag gå ut och gå. Jag kämpar vidare.

De som mår som du gör har vunnit många fler erfarenheter än dem som haft ett felfritt liv. Vi lär oss mer och vi har större empati för andra, det är jag helt säker på.

Ge inte upp, för det är sant att du behövs.

MissFlisan
2013-01-22 14:33
#5

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag vill att du ska veta att det går att må bättre. Men Jag önskar att du kunde söka hjälp. Kan du inte maila tex UM och förklara för dem så behöver du inte prata.

Kram

www.dbtochmmc.blogg.se

sajtvärd för www.dialektiskbeteendeterapi.ifokus.se


"slappna av inget är under kontroll!"

StillaSinnet
2013-01-30 09:59
#6

Jag känner igen din beskrivning i min dotter. Tyvärr har hon ingen häst… jag önskar att hon kunde hitta någon kärlek som ger henne energi när vårt stöd inte räcker. Vi finns här alltid för henne, det vet hon men hon söker bekräftelse från kompisar och killar och möter besvikelse på besvikelse som hon inte kan hantera. Hon har ingen bra strategi för att ta hand om sin ångest och jag har nyligen förstått att hon skär sig vid dessa tillfällen för att applicera smärtan på sin fysiska kropp när själven inte orkar med längre.

Hon är bara 12 år

Just nu försöker vi tillsammans hitta lösningar. ingen känsla får eller ska förbjudas. Det är hur man hanterar den som gör skillnaden. Vad FÅR man göra om man är ledsen oeller arg? Man FÅR inte skada sig själv eller andra. Enligt lagen faktiskt. Finns den risken kan man få sluten psykiatrisk vård för att skyddas från sig själv genom ständig övervakning. Det är liskom det slutgiltiga om ingen annan lösning finns. Det vet de flesta så vänd på frågan: Vad FÅR man göra? Man får faktiskt göra ganska mycket. Man får vara egoistisk nog att välja kopisar som verkligen vill stötta. Man får välja ensamheten om det ger frid och lugn. Många hittar lugnet i meditationer, andra vill samtala med liksasinnade. Ibland räcker det att få krascha i mammas famn och gråta färdigt. Bli ihållen som ett litet barn tills stormen inombord har lagt sig. Första steget är att hitta de få stunder i livet som gör det värt att leva.

Du har din älskade häst. Häng fast vid den. hämta kraften där. Hästar är sååå kloka. De förstår. jag vet inte hur många trygga hästhalsar mina tårar har blött ner under min egen tonårsperiod och de står alltid lugna och tar emot. Puffar kärleksfullt tillbaka men kräver inget i gengäld.

Mitt råd kan ty sig enkelt, men just nu är det bara det positiva som finns i ditt liv som du ska fokusera på. Enbart det positiva. Det som ger dig skuldkänslor, räddslor, ledsmhet och ångest måste bort. Skriv ner en svart lista och bärnn den. Skriv ner en vit lista även om det bara kommer ett eller två ord och hng den vid sängen.
Om skolan just nu ger dig dessa känslor så kanske det inte är där du ska lägga fokus precis just nu. Skolan är viktig (jag är lärare) men när det drar sig till sin spets så är valet att leva eller inte leva mycket, mycket viktigare och går föra allt annat.

Välj livet och dig själv. Välj det du mår bra av. Bo i stallet om det känns tryggare. Var rädd om den energi du lyckas samla på dig och ödsa den inte på energitjuvar som försöker suga åt sig. De är inte värda det

Var rädd om dig och gör dina val för din skull och för att du på sikt ska kunna få ett bra liv.

<3

Medarbetare: Yoga & meditation i Fokus
Medarbetare: Stenar i Fokus
Driver http://www.StillaSinnetDegerfors.dinstudio.se
Reiki Master, kristallterapeut, Barnyogalärare

Annons:
Mildamatilda123
2013-02-10 11:10
#7

Tack allihopa! <3 Tyvärr har jag insett att min fina häst inte passar mig, han och jag är för olika. Vi trivs inte tillsammans och jag har aldrig kännt mig uppskattad av honom. Vill jag klappa honom kan han snäsa bort mig. Ramlar jag av springer han hem. Hälsar jag på honom i hagen kan han vända rumpan till och sparka. Jag känner mig aldrig bra. Har pratat med mina föräldrar men de vill inte köpa en häst i läget då det är så otroligt dyrt. Min herre har jag bara på foder av privatperson. Att inse att han inte är den rätta för mig både ridmässigt och personlighetsmässigt har tagit 2 år. Jag har alltid tänkt på hur oense vi kan vara varandra men nu när jag verkligen mår skit rent utsagt har jag insett att inte han är den rätta för mig. Jag känner mig så hemsk men jag vet att jag inte mår bättre av det i detta. Det blir för mycket.

Nu i skrivande stund var jag precis hos honom och inte träffat honom på en vecka. För en vecka åkte jag gråtandes hem. Han har varit borta ifrån mig i 2 månader för att jag varit bortrest och för att vi i min familj vill ha en liten paus. Jag vet att hästarna får mig att må bra, det är det jag lever för. Har börjat köra på en diet, det är det jag lever på. Hade jag inte haft dieten att leva för hade jag inte haft någonting just nu. Förstår ni hur lite jag har?

Hur som helst var jag hos honom idag, skulle rida också men pga mina föräldrars inställning till att ha honom ute på foder och skaffa en häst jag klarar av bättre. Inte alls bra, de är negativa och föreslår att vi hittar fodervärd och jag skaffar en medryttarhäst. Jag valde att inte rida idag pga mina känslor som fick mig må ännu sämre. veta att allting inte kommer lösa sig på det sätt jag vill. Ville inte rida som annars skulle betytt något så enormt mycket. Jag gick ner till hagen, klappade och fick en rumpa vänd mot mig. Bakåtslickade öron och jag kände mig så jävla dålig. Jag klarar inte det. Snabbt nästan springande ur hagen med min mamma väntandes utanför undrandes om situationen. Gick upp till stallet med en stor klump i halsen, gråten inombors som exploderar när somhelst. Jag är inte stark längre. 

Ville snabbt hem så fort som möjligt, gråtandes i bilen. Springandes innanför dörren och bara bryta ihop. 

Läser man detta kan man se mig som en bortskämd snorunge- vadå ny häst? 

Ska förklara att jag i denna situation inte har mycket att leva för. Jag förstår inte folk nu som inte ger mig det jag behöver. Det handlar om en häst som kommer rädda mitt liv. Det är ingen som förstår hur mycket det betyder, det är mitt liv. Den dagen min häst lämnar mig kan jag garantera att jag kommer göra likaså. Det jag begär är så otroligt lite, för ett liv. För att jag ska orka med allt. I min tillvaro kan jag inte förstå hur de tänker. Jag har många gånger googlat självmord, så många gånger att de inte går att räkna. Vill man inte få mig må bra och vilja leva kvar? Ändå älskar jag min nuvarande häst något otroligt mycket men får ingenting tillbaka…

Jag är rädd för att berätta allt jag känner men det har kommit en bit på vägen. För ca 2 veckor sedan berättade jag att jag är deprimerad. Något jag varit flera år. Har gjort flera test på internet som visar hög depression. Gjort HAD test som de gör på sjukhus osv. Så många jag gjort. Jag har pratat lite om det och bett de boka tid för depression diagnos på mig. Jag vill träffa en läkare i enrum och berätta hur jag känner. Jag har varit i kontakt med självmordschattar osv som alla pekar på trolig depression. 

Har fått tid om 20 dagar, känns alldeles för långt, kan man göra något? dessutom att det dröjer 3 veckor för effekt för allting sämre. Jag vet hur dåligt jag mått och hur mycket som sabbats på min hälsa. 

Jag har rökt nu i ett år regelbundet pga stress och att jag inte mår bra. Är inte det också ett tecken på att något inte är som det ska? Ingenting de vet men de har kommit på det några gånger. De vet dock inte att jag gör det nu och att det hållt på så länge. Handlar inte om värsta beroendet men ca 5-10 cigg per dag i alla fall. 

Jag är trött på allt, vill inte vänta 20 dagar på att träffa läkare, jag vet att jag inte kommer klara av det. Jag skiter i skolan och allting just nu så vad ska man göra?

[Qimsid]
2013-02-11 15:18
#8

Din häst som sparkar mot dig är inte din häst personlighet. Han gör detta för att du känner dig osäker och han är ledaren i det här fallet, inte du. Hästar tänker inte som människor. De går mer på sina instinkter och för att din häst ska ändra på sig krävs det att du också ändrar på dig! Jag hade ju också problem med min häst som stegrade sig och höll på, men med Natural horsemanship lärde jag mig hans språk och på det viset så blev vi äntligen ett.

Jag har jobbat med flera hästar och alla dem hästarna har jag blivit ett med, men jag känner ändå att min första häst var den jag älskade bäst eftersom att han och min personlighet klickade allra bäst, trots att dessa andra hästar och jag haft ett riktigt starkt sammarbete. Så om du verkligen älskar din häst måste du ta steget och bättra dig själv så att ni kan arbeta bättre tillsammans!! Jag rekommenderar dig verkligen att gå på Natural Horsemanship kurser, då kommer du få bättre förståelse för din hästs språk och du kommer förstå hans signaler. 

För varje lektion jag och min häst kom närmare varandra så mådde jag så mycket bättre i sinnet och kände att han och jag verkligen kunde kommunicera på ett helt annat vis.

Mildamatilda123
2013-02-11 17:31
#9

Jag håller med dig till fullo med vad du skriver, jobba jobba jobba på att få en bra kontakt. Vi har jobbat så otroligt mycket med detta men problemet håller sig fortfarande kvar. Han sparkar inte ilsket mot mig men när han visar täcken på ovilja tar jag det såklart på mig.

Hans personlighet är inte mysig om man säger så, man får aldrig känna något gemensamt vilket jag tycker är trist. Jag är väldigt erfaren med hästar då jag hållt på med det hela livet. Mina kompisar hästar slickas i ansiktet, pussas och vill gosa och visar kärlek. Min bufflar bort mig. Jag tänker inte tvinga honom gosa med mig. Det är så han är.

Jag ser inte min häst lycklig med mig, det är problemet. Jag är väldigt känslig så jag kunde inte läsa din text utan att börja gråta. Allting tar jag negativt fast jag vet att du inte menar något illa. 

Osäker är jag inte, haft så mycket problem med infångning i hage osv men han vet att jag är ledaren. Aldrig varit ett problem för mig när jag mått bra. Nu när jag mår sjukt dåligt har jag inte orken till detta. Han är en nervig häst som stressar upp sig väldigt lätt och det är också en anledning till att allting känns jobbigt. 

Grejen är det att när man rider flera hästar i veckorna, allting går bra med alla förutom min egna. Vi har växt ifrån varandra kunskapsmässigt och om vi ser klickmässigt känns det inte bra. Det är inte bara personligen som är problemet för då hade jag löst det för länge sedan. Jag är bara trött att åka ifrån stallet gråtandes gång på gång. Han skulle vara lyckligare med någon annan, så som jag ser det. Har inga problem med kommunikationen på så vis utan det gäller mer att hans personlighet inte passar mig. Nu pratar vi inte om hans humör i hagen. Allting. Han är väldigt nervig och ja hans personlighet fungerar inte med mig och framförallt när jag mår skitdåligt. Jag älskar honom-det gör jag! Vi är bara så klara….Skulle gärna skriva mer i pm. 

Idag har jag haft en klump i halsen hela dagen, skakar och ögonen blanka av mina tårfyllda ögon. Skulle mina föräldrar kolla mig i ögonen nu och prata med mig skulle jag bryta ihop.

[Qimsid]
2013-02-11 19:26
#10

Det är inte kul att må så dåligt som du gör så du inte kan sluta gråta hela tiden. Om inget funkar kanske det är bäst om du tar paus ett tag från hästen och försöker jobba mer med dig själv för i slutändan är det bara du som kan hjälpa dig själv. Mediciner kan ge lite påputtning men som sagt, i slutändan så är det du som måste ändra dina tankar. Vi lever och vi dör, tiden där emellan gör vi vad vi vill med, vi skapar vår egen tillvaro men det är så klart man blir påverkad av omgivningen men tyvärr måste man kämpa sig starkare än den är.

Sen igen måste jag ta upp två saker. Han är nervig, men, är man lugn själv och tar upp träningen så kan det nerviga gå bort, men med din häst kanske det krävs EXTRA mycket jobb och ständig påminnelse. Vissa har lättare och andra har svårare för det. Sen är Ingen aldrig fullt utvecklad att kunna allt, trots att du har erfarenheter med hästar så betyder det inte att du kan allt, man lär sig något nytt hela tiden. Men det är nog kanske rätt för dig att låta honom gå så du kan få en liten lugnare häst som du kan vara glad med istället.

Mildamatilda123
2013-02-12 14:53
#11

Snälla snälla dina kommentarer om hästhanteringen får mig verkligen inte att må bättre för nu mpr jag verkligen så dåligt så att jag ska få en akuttid. Du känner varken mig eller min häst och vet inte hur situationerna ligger till. Massa anledningar men såklart får det mig att må dåligare pga att jag som person inte klarar av den typ av häst. Säg inte att jag inte kan allt, det vet jag men i mitt tillstånd låter det negativt. Tack för tipsen men hade det ända problemet varit kemin mellan oss så hade jag inte skrivit i detta forumet.

[Qimsid]
2013-02-12 20:46
#12

Skriver man i ett forum så får man svar på det man skriver. Jag menar verkligen inte att göra dig upprörd, men det här är mina tankar om din situation som du beskrivit det. Livet kommer inte bli lättare, du kommer stöta på massor av olika människor med olika tankar och åsikter, det gäller att börja stå upp för sig själv. Visst kan du träffa människor som kan höja upp dig och det hjälper inte att det inte går bra för dig och din häst, du vet själv att du måste göra något åt det. Om du vill jobba vidare med honom eller försöka hitta en annan häst är helt upp till dig, du känner ju bäst vad du orkar och vad som är bäst för er båda.

[Forest]
2013-03-29 22:33
#13

Det låter iaf som du har dina föräldrar som kan hjälpa dig? Så jag hade någ sagt hur det är i stallet med att **** gör din häst illa, är det mer illa så hade jag anmält detta. Jag är själv fd hästägare och vet hur viktigt det är att hjälpas åt i ett stall. jag rek att du oxå går på samtal för att reda ut lite tankar.

 Hur gammal är du ts? du behöver inte skriva exakta åldern :) men under 20 över 20år ?

Annons:
Upp till toppen
Annons: