Annons:
Etiketterstresstvångstankar
Läst 4746 ggr
[Zlarviig]
1/7/13, 2:26 AM

Varför är jag så här?

Vet inte om det här är rätt sida men..

Jag är så otroligt stressad hela tiden. Jag kan börja gråta helt utan anledning. Jag brukar tänka så sjuka tankar så jag vågar inte ens prata om det. Jag skiter fullständigt i vad folk säger ibland, om det inte handlar om mig. Mitt självförtroende är på botten och jag känner mig iakttagen hela tiden. Jag kan inte ens äta utan att bli så nervös så att jag nästan börjar gråta. Jag är så rädd för att någon ska tycka att jag äter konstigt, går konstigt, pratar konstigt, beter mig konstigt… Bara för det så är jag oftast i min egna lilla bubbla. Den ända jag pratar med utanför familjen är min kompis. Jag har känt henne sen jag var liten. Förutom henne så har jag i princip inga kompisar. Jag HADE kompisar förut men jag slutade gå till skolan och struntade fullständigt i dom och nu har dom börjat i gymnasiet, medans jag har börjat om nian med min kompis som är ett år yngre. Jag lovade mig själv och alla andra att jag skulle sköta skolan men det gör jag inte ändå. Det är som att jag känner mig tvingad att stanna hemma. Jag vill gå till skolan och jag vill få betyg, men jag vill inte gå till skolan. Jag får ångest så fort jag tänker på det. Ända sen jag var liten har jag velat bli veterinär, men nu vet jag inte vad jag vill bli längre. Det känns som att jag inte kommer klara av att gå i skolan eller skaffa jobb för jag kommer inte prata med någon. Jag kan inte ens titta på folk utan att svettas och bita av mig naglarna. Jag skulle vara volontär på ett katthem och under mötet innan vi skulle börja jobba så satt jag och gnuggade händerna, stampa med fötterna, klia mig i ögonen, titta ner i golvet och undvek att titta på dem andra, sen var jag tvungen att presentera mig… Först råkade jag presentera mig för snabbt medans någon annan fortfarande pratade sen när det var min tur på riktigt så sa jag: "Jag heter Jessica". Någon annan fick fortsätta åt mig. Folk måste ha trott att jag har sniffat kokain eller något. Och jag kände mig otroligt iakttagen. Alla i rummet tittade på mig och tyckte att jag var sjuk i huvudet. Ibland känner jag mig helt normal och kan tycka att jag varit en fjant som inte kunnat prata med folk och ibland så vill jag helst vara hemma hela dagarna. Om jag ska gå ut så har jag luva på mig så att folk slipper se mitt ansikte. Och när jag är i skogen med hunden så hör jag hur någon tittar på mig och tänker massa saker om mig.

Ibland brukar det kännas som att jag är hög. Allt snurrar runt omkring mig och jag känner mig matt och orkeslös. Då brukar sjuka tankar ploppa upp i huvudet. Jag brukar skaka och svettas. Jag antar att det är någon sorts ångestattack.

Jag vill inte leva utan att våga prata med folk. Jag kommer inte kunna skaffa pojkvän, jag kommer aldrig kunna festa eller dansa eller göra annat som alla andra i min ålder gör. Jag vill inte leva så här. Det låter så töntigt men det är så sjukt jobbigt så jag gråter varje natt.

Jag vill bara vara som min kompis. Hon är inte rädd för någonting.

Hjälp mig. Vad FAN är det för fel på mig???

Annons:
[Zlarviig]
1/7/13, 3:21 AM
#1

Blev ett långt och rörigt inlägg och jag ångrar att jag skrev det. Kan någon Sajtvärd eller Medarbetare ta bort det, snälla?

[Zlarviig]
1/7/13, 6:53 PM
#2

Sajtvärd, medarbetare… Någon… Kan någon ta bort inlägget? Snälla?

Hellgrim
1/9/13, 9:47 PM
#3

Tråkigt att höra om dessa problem har själv problem med likvärdiga och de som hjälpte mig var att börja träna och bygga upp mig själv till de jag vill och inte vad andra vill. om du kan ta kontakt med kurator som förmodligen kan hjälpa dig vidare

önska dig all lycka till

MVH. jerry

Mysan59
1/14/13, 9:59 AM
#4

Du behöver söka hjälp hos läkare tycker jag och få ur dig alla tankar.

När man mår så dåligt så behöver man hjälp. Tveka inte, för det kommer kännas bättre efteråt.

Hoppas det går bra för dig.

Shanga
1/19/13, 10:21 PM
#5

Hej! Jag vill bara säga en sak som du måste minnas, och det är detta.

Det kommer inte alltid att vara så här. Du kommer att må jättebra och det finns hjälp att få.

Jag har själv lidit länge av liknande problematik, men idag mår jag jättebra, har många vänner och har ett normalt liv och så. Faktum är att jag till och med är glad för mina psykologiska besvär jag har haft på ett sätt, för det får mig att uppskatta allt som jag har nu så mycket mer. Många som bara har haft det "enkelt" hela tiden framstår enligt mig som ganska ytliga ofta, och som att dom inte kan uppskatta det dom har. Du kommer också att känna så här en dag.

Dock är det en process att ta sig ur en depression och en ångestproblematik. Det första du behöver göra är att be någon om hjälp. Det här är inget som du kan eller ska behöva klara själv. Det är ingenting fel på dig, jättemånga människor tänker och känner precis som du. Ett bra sätt att börja på är att höra av dig till en psykologisk öppenvårdsmottagning, alternativt BUP beroende på hur gammal du är, dom kan hjälpa dig så att du kan få träffa någon att prata med som kan hjälpa dig. och somdagt:

Det kommer bli bra!

[vykke]
2/3/13, 3:40 PM
#6

Det finns en bok som kanske kan hjälpa; "healing and recovery" av hawkins, heter den

Annons:
Ghosthunter
2/10/13, 9:16 AM
#7

Jag tycker det låter som om Zlarviig lider av social fobi. Jag lider också av detta. Men det var värre förr. Jag gick på terapi och fick lära mig en del saker som man kan ta till i jobbiga situationer och det var lärorikt och har funkat ganska bra på mig. Men botad är jag inte….det förekommer då och då att jag möter jobbiga situationer….men inte dagligen som det var förr.

"I parabler av rastlöshet, cirklar av regnbågsro - peut être?"

"Världen skulle må bra med lite mer
Värmland"

"Don't be normal, stay paranormal"

Upp till toppen
Annons: