Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3471 ggr
Wide Awake Dreamer
2013-01-27 18:01

Ett obehagligt uppvaknande

Har på senaste tiden känt mig väldigt nere och deppig när jag vaknat, det värsta brukar dock lätta bara man kommer upp ur sängen och kommer igång. Ändå finns där hela tiden en känsla av att jag är på väg att ge upp. Så idag när jag vaknade fanns de där, tankarna jag fruktat skulle dyka upp förr eller senare: I mitt huvud gick jag igenom ett scenario där jag överdoserade på överbliven medicin och på så sätt avslutade mitt liv. Jag tänkte på hur jag skulle meddela omgivningen, dels så att jag inte skulle bli liggande död för länge och dels så att jag kunde förklara varför jag inte orkade längre.

Jag kan inte säga att jag på fullt allvar var beredd att gå så långt i praktiken, men när jag låg där och försökte hitta motivationen att fortsätt kämpa på så kändes min "plan" som ett alternativ värt att överväga. Kan ju tillägga att den enda överblivna medicin jag har är Citalopram och det skall mycket till för att man skall kunna överdosera på den med dödliga konsekvenser. Men tanken var obehaglig och den signalerar ju såklart att jag inte mår bra.

Jag känner mer och mer som att det inte finns något att kämpa för. I princip allt jag provat på de genom åren i form av arbete, utbildning och relationer har slutat med misslyckande, besvikelse och en känsla av förödmjukelse. Har aldrig lyckats bygga upp något stabilt liv. Jag vet inte ens vad jag vill längre, kan inte komma på hur jag skall gå vidare med mitt liv då jag inte kommer på något som verkar intressant. Jag börjar tappa hoppet om att någonsin få till ett liv som jag känner mig nöjd med. På ett sätt skulle jag bara vilja bryta upp och dra någon annanstans, börja om från början och bygga upp ett helt nytt liv, men det känns inte realistiskt med min ekonomi samt en del andra skäl. Skall ha ett möte på Arb. förmedlingen till veckan för att prata om min framtid men jag vet inte vad det kommer att ge, känner ingen större inspiration bara leda.

Jag skulle nog inte säga att jag är självmordsbenägen "på riktigt". På något sätt tror jag att jag har lite för många spärrar mot det. Jag är bara så otroligt trött på det liv jag lever och jag kan just nu inte se hur det skall kunna bli bättre och hur jag skall hitta någon väg ut ur den här skiten.

Annons:
Anna4077
2013-01-29 02:05
#1

Känner igen det där. Förstår hur du tänker och känner. Sök hjälp. Har du någon kontakt med vården du kan vända dig till? Även om planer och funderingar finns på självmord betyder inte det att det är något man gör. Men av egen erfarenhet vet jag att det kan leda till att livslusten försvinner och att önskan blir starkare. Att säga 'kämpa på' är ganska meningslöst det vet jag. Vad ska man annars göra? Lägga sig och sluta andas? Kontakta vården och slå på larmtrumman. Ju tidigare det fångas upp desto snabbare går ett att stoppa. Var ärlig och öppen. Det underlättar för dig och de som försöker hjälpa dig. Depression går att stoppa och det blir bättre (ännu en kass tröst men tyvärr det bästa jag kan komma på). Det går att stoppa men ju längre man väntar desto längre väg blir det tillbaka. Håller tummarna för dig. Ta hand om dig. Styrke kramar

Anna och taxen Max

Wide Awake Dreamer
2013-01-29 21:19
#2

Tack Anna, kul att du svarade! Vad gäller kontakt inom vården så har jag ingen just nu. Jag gick i terapi på min vårdcentral i något år och det tog slut förra våren. Den var inriktad på att behandla symptom på Fobisk personlighetsstörning som är en diagnos jag har. Saker och ting har inte gått så bra sedan dess av olika anledningar och jag kämpar för att komma tillbaka, eller kanske hellre kämpar för komma igång och börja leva livet på riktigt. För det känns inte som att jag har kommit dithän i livet ännu, jag har bara skjutit allt framför mig, allt pga de problem som ingår i min diagnos. Det är möjligt att jag skulle behöva någon form av fortsatt terapi just nu, men i och med att jag gick så länge där och så nyligt tror jag de är lite försiktiga att ta mig tillbaka. Jag har dock ett par saker inplanerade framöver som möjligen kan sätta igång något, kanske kan betyda någon slags förändring. Så jag förlitar mig på dem och dröjer med att kontakta sjukvården ett tag. Jag väntar dessutom på att få remiss till psykiatrin för att göra en ADHD-utredning, kanske blir det även aktuellt med utökad behandling för min diagnos hos dem.

Idag tränade jag lite och så tog tag i några praktiska detaljer som gjorde att jag tvingades ut på stan. Sådana enkla saker kan hjälpa till att lyfta humöret tillfälligt och göra så att man känner lite människovärde. Så på så sätt har jag tagit bra hand om mig själv, åtminstone idag Glad Jag hoppas bara att jag hittar något som kan hålla mig igång och kännas tillfredställande på längre sikt. Blir humöret inte bättre får jag nog fundera på att kontakta vårdcentralen igen.

Tackar för styrkekramarna! Jag hoppas du tar hand om dig själv också!

Anna4077
2013-01-29 21:37
#3

Va skönt att de känns bättre för dig. Träning gör mycket mer än man tror. Tog mig 5år att upptäcka :p är man envis så är man :) jag brukar göra en annan grej som kanske ärlite små löjlig men funkar. Har du hört talas om skratt yoga? Vi gjorde det på en kurs jag gick på och mottot var 'fake it til you make it'. Jag brukar köra på den när mot gäller mitt självförtroende och högt säga om jag gör något bra :p löjligt men oväntat effektivt ;)

Anna och taxen Max

Wide Awake Dreamer
2013-01-29 23:10
#4

Ja, träning har räddat livet på mig under hösten, hade nog inte trott att kunde vara så kraftfullt tidigare. Om inte annat så märker man hur viktigt det är när man tar en paus i träningen på ett par veckor. Det var det misstaget jag gjorde nyligen. Jag tror iofs inte att det är hela förklaringen, men jag känner en stor skillnad redan nu efter ett träningspass. Och visst, varför inte, träning sätter ju fart på kemin i kroppen.

Jag har hört talas om skrattyoga, men får erkänna att jag inte vet så mycket om det, har bara sett något inslag på tv om det. Jag brukar dock själv titta på engelsk humor för att få skratta, det funkar bra det också, åtminstone för mig Skrattande Jag är däremot lite dålig på att ge mig själv credit för sådant jag gör bra, det ingår faktiskt i min symptombild. Så där behöver jag definitivt bli bättre.

Upp till toppen
Annons: