09. Depression/Ångest

Stöd av föräldrar

2013-01-30 16:31 #0 av: Ghosthunter

Jag mår väldigt dåligt på alla plan...meningslöshet, djup depression, ensamhet, ingen framtid, inga förhoppningar eller glädje..etc..etc. Men nu ska jag inte fördjupa mig i detta.

Det jag vill skriva här är att man förväntar sig att man ska kunna tala ut med sina föräldrar, att dom ska lyssna, ge råd och trösta.

Men såna är inte mina föräldrar. Dom är bra på alla andra sätt och vis. Men dom kan inte lyssna, trösta och ge råd. Min mamma kniper igen och svarar inte alls när jag talar om mina problem, och min far säger i stort sett bara " Du ska se att det ordnar sig, det gör det alltid till slut!" och klappa mig på axeln. Men detta har han sagt i alla år och jag blir bara sämre och sämre.

När jag var och hälsade på mina föräldrar förra helgen, så blev jag både arg och ledsen och började faktiskt att gråta i förtvivlan och hopplöshetGråter Men det hjälpte inte. Dom satt som 2 statyer framför mig.

Det är ju väldigt viktigt att kunna tala med någon som man har förtroende för om sina problem.

Ni som mår väldigt dåligt som jag....hur är erat stöd från föräldrarna? Vad gör dom för att trösta, stödja och ge råd?

**ΤΟ ΜΕΓΑ ΘΗΡΙΟΝ DCLXVI**

"Döden innebär inte ett slut, det är bara en förändring"

"Världen skulle må bra med lite mer Värmland"



Anmäl
2013-01-31 20:17 #1 av: [Qimsid]

Om du innerligt vill att dina föräldrar ska lyssna måste du nog visa dem att du menar allvar. Familjeterapi kanske? Om inte så har jag inget svar. Jag testade detta. men..

Enligt min pappa finns inga psykiska sjukdomar i hans familj.

Mamma börjar gråta och säger att hon mår dåligt när jag mår dåligt och stjäl hela uppmärksamheten...

så för mig blev det ingen idé, gav upp det och började prata mer med mina psykologer/läkare och andra i min omgivning som är ett bättre stöd. Ibland måste man gå vidare om något inte funkar. Man kan inte stanna och stampa på samma platta hela livet.

Anmäl
2013-02-14 21:39 #2 av: Croatoan

Morsan lyssnar så pass som hon orkar, jag brukar märka när hon tar illa vid sig eller att det blir för mycket. Farsan har jag ingen kontakt med sen 1 år efter att jag rök ihop med hans fru (på telefon). Så jag har ingen jag snackar med direkt, en behandlings assistent bollar jag lite saker med, men inte så att det räcker och inte alltid när det finns behov. Har ingen social krets kvar, mycket av det var mitt eget val, kanske på grund av mina npf störningar. Mitt tips är att försöka få en Kurator/psykolog eller anna professionell person inom området.

Anmäl
2013-03-02 19:43 #3 av: Anna4077

Mina föräldrar har stött mig från början. Men det var svårt för dom i början. Dom visste inte vad dom skulle säga eller göra. Hur dom skulle hantera mig när jag fick mina ångest attacker eller grät. Det är ibland lika svårt för anhöriga som för oss som mår dåligt. Vissa kan helt enkelt inte hantera det.

Anmäl
2013-03-03 02:23 #4 av: Geru

Alltså, det är svårt för dom att veta hur dom ska reagera med. Det är inte säkert att dom kan relatera till problemet, eller ta in varför du mår dåligt. Så föräldrar behöver inte alls kunna förstå det.

Anmäl
2013-03-03 15:10 #5 av: Ghosthunter

Nej, dom kan inte relatera till problemet och sen har jag en syster som också stjäl all deras uppmärksamhet. Hon är en mycket bättre människa än vad jag är. Hon har ju jobb och familj....det ska man ha, annars är man ju en nolla förståss *ironisk*

Men att stödja och trösta är något som är mycket svårt för mig också, så jag förstår att dom inte kan. Men det är jobbigt när ingen annan kan....vad ska man göra?

**ΤΟ ΜΕΓΑ ΘΗΡΙΟΝ DCLXVI**

"Döden innebär inte ett slut, det är bara en förändring"

"Världen skulle må bra med lite mer Värmland"



Anmäl
2013-03-03 19:57 #6 av: Anna4077

Jag förstår din frustration. Antingen pratar du med dom och rakt ut säger att du inte behöver att dom ska förstå men att du behöver deras stöd och tala även om för dom hur du vill att dom ska stödja dig. Annars får du leta efter det stödet hos någon annan.

Anmäl
2013-03-03 21:22 #7 av: Ghosthunter

Folk som inte förstår en kan inte ge stöd och tröst på ett äkta sätt....då stämmer liksom inte kemin. Det gjorde det inte heller med de två psykologerna som jag var hos....så jag slutade med att gå dit. Jag fick avslag på flera remisser till en specialist också. Det går inte komma in om man inte är komplett galen och äter flugor och onanerar offentligt...hahaSkrattar

**ΤΟ ΜΕΓΑ ΘΗΡΙΟΝ DCLXVI**

"Döden innebär inte ett slut, det är bara en förändring"

"Världen skulle må bra med lite mer Värmland"



Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.