Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 1911 ggr
Ghosthunter
2013-01-30 16:31

Stöd av föräldrar

Jag mår väldigt dåligt på alla plan…meningslöshet, djup depression, ensamhet, ingen framtid, inga förhoppningar eller glädje..etc..etc. Men nu ska jag inte fördjupa mig i detta.

Det jag vill skriva här är att man förväntar sig att man ska kunna tala ut med sina föräldrar, att dom ska lyssna, ge råd och trösta.

Men såna är inte mina föräldrar. Dom är bra på alla andra sätt och vis. Men dom kan inte lyssna, trösta och ge råd. Min mamma kniper igen och svarar inte alls när jag talar om mina problem, och min far säger i stort sett bara " Du ska se att det ordnar sig, det gör det alltid till slut!" och klappa mig på axeln. Men detta har han sagt i alla år och jag blir bara sämre och sämre.

När jag var och hälsade på mina föräldrar förra helgen, så blev jag både arg och ledsen och började faktiskt att gråta i förtvivlan och hopplöshetGråter Men det hjälpte inte. Dom satt som 2 statyer framför mig.

Det är ju väldigt viktigt att kunna tala med någon som man har förtroende för om sina problem.

Ni som mår väldigt dåligt som jag….hur är erat stöd från föräldrarna? Vad gör dom för att trösta, stödja och ge råd?

"I parabler av rastlöshet, cirklar av regnbågsro - peut être?"

"Världen skulle må bra med lite mer
Värmland"

"Don't be normal, stay paranormal"

Annons:
[Qimsid]
2013-01-31 20:17
#1

Om du innerligt vill att dina föräldrar ska lyssna måste du nog visa dem att du menar allvar. Familjeterapi kanske? Om inte så har jag inget svar. Jag testade detta. men..

Enligt min pappa finns inga psykiska sjukdomar i hans familj.

Mamma börjar gråta och säger att hon mår dåligt när jag mår dåligt och stjäl hela uppmärksamheten…

så för mig blev det ingen idé, gav upp det och började prata mer med mina psykologer/läkare och andra i min omgivning som är ett bättre stöd. Ibland måste man gå vidare om något inte funkar. Man kan inte stanna och stampa på samma platta hela livet.

Croatoan
2013-02-14 21:39
#2

Morsan lyssnar så pass som hon orkar, jag brukar märka när hon tar illa vid sig eller att det blir för mycket. Farsan har jag ingen kontakt med sen 1 år efter att jag rök ihop med hans fru (på telefon). Så jag har ingen jag snackar med direkt, en behandlings assistent bollar jag lite saker med, men inte så att det räcker och inte alltid när det finns behov. Har ingen social krets kvar, mycket av det var mitt eget val, kanske på grund av mina npf störningar. Mitt tips är att försöka få en Kurator/psykolog eller anna professionell person inom området.

Anna4077
2013-03-02 19:43
#3

Mina föräldrar har stött mig från början. Men det var svårt för dom i början. Dom visste inte vad dom skulle säga eller göra. Hur dom skulle hantera mig när jag fick mina ångest attacker eller grät. Det är ibland lika svårt för anhöriga som för oss som mår dåligt. Vissa kan helt enkelt inte hantera det.

Anna och taxen Max

Geru
2013-03-03 02:23
#4

Alltså, det är svårt för dom att veta hur dom ska reagera med. Det är inte säkert att dom kan relatera till problemet, eller ta in varför du mår dåligt. Så föräldrar behöver inte alls kunna förstå det.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

Ghosthunter
2013-03-03 15:10
#5

Nej, dom kan inte relatera till problemet och sen har jag en syster som också stjäl all deras uppmärksamhet. Hon är en mycket bättre människa än vad jag är. Hon har ju jobb och familj….det ska man ha, annars är man ju en nolla förståss *ironisk*

Men att stödja och trösta är något som är mycket svårt för mig också, så jag förstår att dom inte kan. Men det är jobbigt när ingen annan kan….vad ska man göra?

"I parabler av rastlöshet, cirklar av regnbågsro - peut être?"

"Världen skulle må bra med lite mer
Värmland"

"Don't be normal, stay paranormal"

Anna4077
2013-03-03 19:57
#6

Jag förstår din frustration. Antingen pratar du med dom och rakt ut säger att du inte behöver att dom ska förstå men att du behöver deras stöd och tala även om för dom hur du vill att dom ska stödja dig. Annars får du leta efter det stödet hos någon annan.

Anna och taxen Max

Annons:
Ghosthunter
2013-03-03 21:22
#7

Folk som inte förstår en kan inte ge stöd och tröst på ett äkta sätt….då stämmer liksom inte kemin. Det gjorde det inte heller med de två psykologerna som jag var hos….så jag slutade med att gå dit. Jag fick avslag på flera remisser till en specialist också. Det går inte komma in om man inte är komplett galen och äter flugor och onanerar offentligt…haha😃

"I parabler av rastlöshet, cirklar av regnbågsro - peut être?"

"Världen skulle må bra med lite mer
Värmland"

"Don't be normal, stay paranormal"

Anna4077
2013-03-03 23:21
#8

Jag träffar psykolog varannan vecka och det funkar jätte bra. Jag äter inte flugor ;) kanske finns någon kurator? Eller någon annan samtals kontakt? Jag är sån som bara babbla på och kan prata med nästan vem som helst. Gillade inte alls min psykolog i början men nu när jag mår bättre märker jag skillnad på om jag går dit eller inte. Dom kan vara hemska ibland och jag har många gånger suttit där och bölat rakt ut som en bebis. Om någon verkligen ska förstå dig och din situation måste dom själva varit med om något liknande. Någon annan kan aldrig helt förstå hur just du känner. Sluta leta efter det. Oftast har såna personer egna problem och detta kan påverka dig negativt. Träffade en som jag tyckte mycket om på psyket och det blev jätte fel. Jag såg han som kompis och han försökte ha något mer. Slutade nästan med slagsmål på avdelningen. Sedan drog hans energi ner mig totalt. Jag träffar och pratar fortfarande med några jag låg inne med. Dom vet hur jag känner, dom va ju där. Men jag kan inte ha en ständig kontakt med dom för man drar ner varandra. Jag hade inga vänner kvar efter jag blev sjuk. Dom tyckte jag blev så lätt arg. En gång sprang jag iväg och dom ringde inte. Kom fram psyket typ 3 dagar innan. Jag hade utan tvekan kunnat ta livet av mig då, dom ringde inte någon gång. Tror dom ringde efter en vecka eller så. Hjälpte jätte mycket när jag satt inne på en krog och skar mig… man blir lätt ensam när man är sjuk. Inte många kan hantera det. Väldigt få som kan det. Det är därför en samtals kontakt på psykisk mottagning är så viktig. Spelar ingen roll om det är psykolog eller kurator eller sjuksköterska bara man har någon som kan ta när man 'spyr ut' sina innersta känslor och tankar. Man kan tyvärr inte begära att någon förstår bara att dom ibland lyssnar och säger 'det blir bättre'

Anna och taxen Max

Upp till toppen
Annons: