Annons:
Etikettbehandling
Läst 4432 ggr
tearsandrain
2013-02-13 20:34

kroniskt självskadebeteende?

Blev utskriven från psyk idag för dom sa till mig att mitt beteende (självskador och självmordsförsök), är kroniskt och därför är det ingen idé att jag är inlagd. Fick också höra att eftersom det är kroniskt så kan man ju alltid hoppas på att jag inte kommer att agera på mina självmordsimpulser. 
Jag har gjort ett antal självmordsförsök, det senaste för en dryg månad sedan. Efter det försöket blev jag inlagd på lpt men sedan utskriven. Hemma fungerade absolut ingenting, så jag blev inlagd igen. Men nu är jag alltså utskriven bara för att dom säger att mitt beteende, att mina impulser att ta mitt liv är kroniska så då kanske jag inte agerar på det igen nu när jag vet det? 
Tyckte det kändes väldigt långsökt, för jag förknippar ordet kroniskt med något som är bestående. Tog ganska illa upp, för jag är inte ens 23 år. 
Har kämpat i många år för att bli av med det här beteendet, det har blivit många inläggningar, många olika mediciner och flera diagnoser. 

Men om det är kroniskt så betyder det väl att jag alltid kommer ha det såhär? Vad är då poängen med att försöka? Vad är meningen med att ens söka hjälp? 

Jag är inne i en period där jag är otroligt impulsstyrd och mina anhöra är väldigt oroliga. Samtidigt är jag i stort sett likgiltig, jag orkar inte kämpa mer och det känns som om vården har gett upp om mig.
Men kan ett beteende ens vara kroniskt? Det går emot allt jag lärt mig… men läkarna sög ut det sista lilla hoppet jag hade kvar tror jag.

Annons:
Geru
2013-02-13 20:36
#1

Uh. Jag tvekar starkt på att psykologiska åkommor kan räknas som kroniska? Sure, man kan ha problem länge, men psyket är ständigt föränderligt.

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

Svion
2013-02-14 00:01
#2

Som du skriver, du är inne i en period. Kanske har du en sänkt prevalens för att psykosomatiskt motstå de impulser som finns där väntandes, men det finns ett faktum som gör deras ord grovt undermåliga och klassiskt invaliderande: De grundar sina ord på att de inte känner dig som annat än vad de är tvungna att behandla på ett fysiskt plan. De har föreskrifter som förbjuder dem att lära känna dig på ett annat plan än det du utstrålar som just patient på avdelningen, vilket av logiska skäl är när du hamnar i självskadebeteende. 

Jag tycker du bör se problemet i dina förutsättningar av läkare som genom auktoritära positioner ger dig ditt ultimatum som "kronisk", en stämpel rakt i pannan. Det visar inte på att du är kronisk i ditt beteende, det visar på att de gör fel. Det finns inget i någon diagnostisk manual som heter kroniskt självskadebeteende och namngivelsen hade troligtvis aldrig godkänts som diagnos. Lita inte på det. Det är lögn.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

vallhund
2013-02-14 05:52
#3

Eller så kanske det är en provokation i ett försök att väcka protest?

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

tearsandrain
2013-02-14 08:08
#4

Kanske är det en provokation, men var på en avdelning som jag inte varit på innan och dom hade läst det i min journal. Sen att säga en sådan sak och skicka hem mig och som dom sa: "hoppas på att jag därför inte agerar på det", känns ganska konstigt. Jag har gått i dbt-behandling i en annan stad där jag lärde mig motsatsen. Men när vården i min stad säger så ser inte jag ens någon mening med att försöka söka hjälp igen frivilligt. Om vården redan dömt ut mig som en kroniker i sina papper… Då kommer den uppfattningen om mig tyvärr finnas kvar där. Det känns ganska hopplöst.

[theoneandonly]
2013-03-12 10:23
#5

Låter jävligt fel enligt mig, då det emotionella alltid förändras. Impulser är styrda vid det som sker just nu. Jag kan absolut inte fatta att dom ens kan med och säga så. Men jag är heller inte riktigt förvådnad att det skedde heller. Det är helt jävla otroligt kass vård.

Förstår att du känner att allt är meningslöst när inte ens vården ger dig hopp om att få må bättre. Inga peppande ord, ingenting.
Helt jävla makalöst. Jag hoppas veeerkligen att du mår bättre snart.

För jag vill inte att dom ska vinna,
du är nog tillräckligt stark för att överleva.

Jag brukar se självmordsimpulser även som
livsvilja. Du gör det, men aldrig 400%. Och
det är det bästa. DU LEVER. DU har en framtid.
Du är inte gammal eller så. Du har en lång tid
framför dig. Som kan vara superbra, även om
man kanske inte tror det nu. Men man kan aldrig
veta säkert. Så stanna kvar och försök ta reda på
vad din framtid blir. Kanske blir du lyckligast i världen?

Massa Styrkekramar!
<3

tearsandrain
2013-03-17 10:55
#6

#5 tack så mycket för det du skrev, det betyder mycket. Blev inlagd igen i veckan efter ännu ett självmordsförsök. Helt ärligt kämpar jag mindre för att må bättre efter det dom sa. Ibland blir jag jävligt förbannad över det och försöker ännu mer att må bättre. Men ofta känns det så meningslöst att ens försöka. För vården kanske har "rätt" och då blir det en ursäkt att fortsätta skada mig, för då spelar det ju ingen roll… Dumt att tänka så, när jag egentligen mest är arg över att sjukvården "ger upp" om mig som är såpass ung. Eller att dom ger upp om någon, för den delen.

Annons:
emmaaslund
2013-03-19 10:58
#7

#6 Jag kan egentligen bara hålla med föregående talare. Vill dock tillägga något om det du skriver, "när jag egentligen mest är arg över att sjukvården ger upp om mig..".

Att du upplever att sjuk- & psykvården släpper taget och hoppet om dig (och dessutom vill kalla ditt beteende för kroniskt) så är det nu, det är nu som DU själv måste orka. Jag tror inte på att ilska och frustration löser några problem, men ibland kan de känslorna motivera till något positivt. Visa dem som inte hoppas, att ditt tillstånd inte alls är kroniskt. Ta stöd och hjälp från dina nära, du skriver att de är oroliga så med största sannolikhet kommer de finnas där om du ber dem. Be att få prata med någon annan än de som skickade hem dig, kämpa för dig själv när det känns som ingen annan gör det. Det är inte ovanligt att  sjuk- & psykvården har ett "kroniskt" förhållningssätt till patienter.

/ Emma
Nidos marsvinsuppfödning - Rex och Self DE white

[theoneandonly]
2013-03-19 22:07
#8

Det är ju bra att du är inlagd igen, men det är ju självklart inte bra att du gjort ännu ett suicidförsök. Jag förstår verkligen att hoppet är på botten nivån. Men försök att visa dem att du är VÄRD att bli utredd. Minns inte om du skrivit något om någon slags diagnos. Isåfall, om du fått diagnoser - kan dem inte skynda på behandlingar så att du kan få börja kämpa med att leva, istället för att kämpa för att lyckas ta ditt liv.

Kanske skulle de kunna försöka få dig att hamna i DBT-behandling? Eller KBT-behandling? Jag vet inte riktigt vilket som skulle vara bäst. Men förmodligen att dom försöker sätta en mer korrekt diagnos för att sedan ge dig dina bästa livs-möjligheter.

Hoppas, hoppas, hoppas & hoppas ännumer - att du får bättre behandling denna gång och att du inte gör förhastade slutsatser. Det finns förmodligen väldigt många som hellre ser dig i livet än död.
Jag själv kämpar med massa för tillfället och är väl förmodligen inget vidare stöd, men jag hoppas att det blir bättre för dig och att du finner någon slags livsvilja. Och lyckas bryta den onda cirkeln.

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

tearsandrain
2013-03-21 09:12
#9

Jag har blivit utredd och fått tre huvuddiagnoser: adhd, Borderline och bipolär. Vet inte alls om någon av dom stämmer. Jag vet att adhd och bipolär sjukdom är kroniskt, men det var ju inte det som dom syftade på… Problemet är väl att sjukvården i min stad inte vet vad dom ska "ta sig till" för att hjälpa mig. Har prövat närmare 30 olika mediciner, oftast utan effekt. Flyttade i december hem från ett behandlingshem långt hemifrån där jag gick i DBT i över ett och ett halvt år. Jag kom dit för vården i min stad sa att det var mitt enda alternativ. Jag flyttade därifrån i samråd med alla inblandade på behandlingshemmet för både dom och jag ansåg att jag mådde såpass bra att jag kunde flytta hem. Var inte beredd på att krascha så när jag väl kom hem. Det är också något som bidragit till att jag "ger upp". För att jag kan må bättre, men så småningom mår jag alltid skit igen och är tillbaka i att skada mig och att vilja dö. Det är ansträngande. Min kontakt i öppenvården tycker att jag ska pröva MBT, problemet är att min mamma är nära vän med en av de få som jobbar på den mottagningen (specialist-mottagning för Borderline, med en enda läkarsekreterare, som råkar vara min mammas vän). Därför funderar jag på att säga nej till MBT. Ska ha läkarsamtal idag, får se om de antingen vill göra medicinändringar eller om jag skrivs ut! Kram!

Upp till toppen
Annons: