Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
01. Akuta situationer

Inte så akut längre kanske?

2013-02-15 10:49 #0 av: [Jhillhzan]

Idag är det 2 veckor + 2 dagar sen det hände..


I höstas startade vi upp en lokal hyregästförening och i den fick jag bra kontakt med en person som blev min mentor i allt. Jag pratade mycket och ofta med honom, om nästan allt i mitt liv men ändå mycket i hans liv och sånt som rörde HGF. 

Det började smått med att jag hjälpte han socialt, senare med lägenheten och det han inte klarade själv. Den här personen kunde heller inte få någon hemtjänst, inte för att han ville det nu (envis jäveln) utan för att han inte hade råd heller!

Tisdagen var hemsk för min del, men så ringde han mig och berättade att han mådde piss för att han inte klarade att ta sig upp ur sängen. Jag menar 55 år, benproteser på båda benen och har varit orkeslös flera veckor, det är klart det blir katastrof. Så jag la mina problem åt sidan och hjälpte honom med det jag kunde den kvällen. Så att han sen skulle kunna komma upp själv, utan att benen gled undan. Det sista han sa till mig var "du ska till skolan imorgon, då ringer jag dig som vanligt kl 7 när du sitter på bussen, vännen"..

Men klockan vart 7, 7.30, men ingen ringde. Hela dagen var mobilen tyst, på kvällen när jag kom hem märkte jag att det var helt svart i hans lägenhet. Jag ser det huset ifrån min lägenhet.
Och lampan i vardagsrumsfönstret var alltid tänd, oavsett om det var ljust eller mörkt ute!

När min sambo åkt till jobbet, tog jag med mig hunden och gick mot min granne med alla möjliga tankar. Jag kände på mig att någon har hänt, något stämmer inte. Jag hade skickat sms, men hade lugnat mig med att han kanske sov. Jag stod nu utanför hans lägenhetsport, jag ringde hans mobiler men inget svar. Det lös från sovrummet.. "Han kanske inte lyckats komma ur sängen", var min tanke. "Men då hade han ringt dig iaf", tänker jag sen. Jag öppnar porten och ser att han inte tagit in posten, som grannen tagit in och satt i dörren.
Jag knackar försiktigt och öppnar sen (han hade alltid sin dör olåst) och får se han ligga rakt över sängen, på rygg. Det var släckt överallt..

I ren panik skrek och ropade jag på honom ifrån hallen, jag trodde att han skämtade - att han skulle hoppa till snart. Jag stannade till vid dörrkarmen in mot sovrummet och såg att han inte andades, sprang över till grannen och fick med honom in och ringde 112. Jag berättar vem den här personen är, hur gammal, samtidigt som grannen är panikslagen bredvid mig, samtidigt som jag ska kolla puls men han är alldeles stel, likblek och kall..

Vi lägger på till 112, går ut och väntar på ambulanspersonalen. Allt detta inom loppet av 4 minuter, så stod jag ute och ringde en annan granne som fick hämta hunden åt mig. Jag klarade inte av att ha henne med mig. Ambulansen kom, berättade vad vi trodde.. Att det var för sent. Grannen ringde hans anhörig, en syster. Jag hjälpte ambulanspersonalen med att ta fram mediciner, körkort osv. Dem ringde en läkare som kom.. Amb.personalen åkte och jag tackade för att dem kunde stanna kvar så länge som dem gjorde.

Läkaren konstaterade att han legat sen morgonkvisten.. Han hade alltså försökt ta sig upp på morgonen, men troligtvis fått hjärtinfarkt.. Alla pusselbitar sitter på plats nu efteråt, men inte då.. Läkaren ringde även begravningsbyrån.

Jag skickade sms till min sambo, som ringde upp mitt i allt och kom hem för att stötta mig, medans jag tyckte att han lika gärna kunde varit på jobbet - men jag tycker att det var skönt att han kom hem iaf, ett stöd mitt i allt.. 

Jag var med när begravningsbyrån kom, så jag fick se att han inte var kvar i lägnheten.. Men trots allt så tror jag ändå det, hans bil står på samma ställe som han lämnat den, det är mörkt i lägenheten, det är precis som att han sover.. Jag kan inte förstå det här.. 
Efteråt har jag plågats av alla bilder, känslan av stelheten och kylan. Jag är dock tacksam att han såg ut att ha funnit ro, äntligen! Jag vet att han är borta, men jag kan inte förstå.. Det är så overkligt! Jag kände han inte så länge, men jag kände han tillräckligt..

Detta var på onsdagen, fredagen åkte jag till skolan och lyckades ta mig igenom den iaf. Med enorm hjälp ifrån klasskamrater. Kommer hem och mamma ringer, styvfarfar har gått bort! NEJ! Inte mer nu, jag orkar inte....!!
Helgen gick, måndag - tisdag märkte jag att något inte stämde med kroppen, kollade upp det och konstaterade missfall.. 

Bilderna som kommit upp, hela scenariot från onsdagen och hela veckan, jag resonerar kring det - jag går igenom bit för bit. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde, jag vet att jag gjorde rätt.. Jag vet att han inte finns mer, men det känns inte så.. Det känns som att han bara sover middag, att han ringer mig snart. Jag fattar det inte!

(Detta är även den första människan som jag sett livlös, även funnit). Det hade inte spelat någon roll om det var någon som jag kände väl eller inte, via jobbet eller inte. Chocken att få se det. Gå igenom allting. Jag har men efteråt, men dem arbetar jag med ständigt. Alla bilder, filmerna utav den kvällen spelas upp nästan varje natt. Även dagtid, jag har svårt att ta i hand på folk, jag har svårt att ta när folk inte svarar i telefon när jag ringer.. Min karl åkte och skulle hämta pizza, och var borta 30 min. Så lång tid tar det inte, jag skickade sms och jag ringde, men inget svar. PANIKEN som infann sig var hemsk. Men 2 minuter senare kliver han innanför dörren och jag får ur mig alla känslor, ilska oro och glädje. Tänk om det hade hänt honom nånting?! Varför svarade han inte? Ne, han körde ju bil på snorhala vägar - klart han inte svarar, men jag vill !!!

Jag har så mycket logiskt, och så mycket resonemang kring allt så jag klarar mig igenom det här. Jag får bra stöd, från sambon, diakonissan, socialpedagogen och kamrater och grannar. Framförallt har jag fått mest hjälp från grannarna som ändå bor i samma hus, samma port, samma våning men på andra sidan, och det är en pärs att gå in i porten varje gång, men det hjälper!

Djuren är dock dem enda som har fått mig tillbaka till vardagen.. Dem hjälper mig jävligt mycket!

Jag ville nog bara skriva av mig..

Anmäl
2013-02-20 01:19 #1 av: Panicgirl

Att skriva är ett bra sätt att få "bubbla ur sig" känslor och tankar...
Du har upplevt/upplever mycket sorg och tragedi inom loppet av en väldigt kort tid, och vi är inte mer än människor...
Självklart är detta mycket att bära för en människa, även om man har andra runt omkring sig, som ger stöd och hjälp.
Men du verkar vara en "redig" person, och om du bara tar en dag i taget och tillåter dig själv att känna och uppleva, så blir situationen säkerligen mer och mer hanterbar...
Värme och styrka till dig!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.