Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3200 ggr
tearsandrain
2013-02-15 19:03

Nästan hela mitt liv

Ända sedan jag var liten har jag känt mig "fel". Jag hade dålig självkänsla, jag hade ilske-utbrott och ett otroligt hetsigt temperament. Men känslan av att jag var trasig, ful, äcklig och en dålig människa har suttit med mig ända sedan jag var väldigt liten. I lågstadiet hade mina föräldrar pratat med mina lärare om jag sov i skolan, för jag sov ju inget hemma på nätterna. Lärarna hade blivit förvånade, jag var ju så glad och pigg i skolan. Jag hade vänner i skolan, jag var aldrig mobbad där. Men jag har inte heller mycket minnen från min barndom.

Men när jag var runt 9 år började min "bästa vän" utanför skolan och hennes vänner att mobba mig. Det var väldigt intensivt under en väldigt kort period, men jag kommer ändå ihåg hur ledsen jag var och hur dåligt jag mådde, hur osäkerheten växte varje dag. 

Efter det började jag skolka. Jag hade "ont i magen och huvudet".  Jag kommer så tydligt ihåg när min pappa frågade mig om jag var deprimerad. Jag visste inte mer än att det var något negativt, och trots att jag var så otroligt ledsen varje dag svarade jag "Nej." 

När jag var  ungefär 10 år minns jag första gången, första gången jag skadade mig. Kanske hade jag skadat mig på andra sätt innan, men jag minns första gången jag tog ett vasst föremål och drog det längs min hud. Jag minns hur jag dagen efter lekte med de andra barnen på skolgården. 

Ingen visste något om hur jag mådde eller vad jag gjorde med mig själv. Mina föräldrar slutade tro på att jag var sjuk och jag fick byta skola. 

Men efter ett tag började jag ännu en gång att skada mig och skolka.

Till och från under hela min skoltid gick jag in i depressioner, och någonstans där, när jag var runt 10 år, så lovade jag mig själv att inte överleva högstadiet. Jag minns så tydligt hur jag gick hem från skolan och lovade mig själv att ta mitt liv innan jag fyllde 12. 

Men åren gick ändå, jag dog inte. När jag börjat gymnasiet fungerade ingenting i mitt liv, och mina föräldrar tvingade mig att söka hjälp. Först ungdomsvården på vårdcentralen, men efter några gånger där sa dom att jag var tvungen att komma till BUP för mina problem var för stora för dom. 
Jag kom till BUP och sattes genast på antidepressiva mediciner. Jag bara försämrades, jag blev sjukskriven, förlorade mina vänner och min pojkvän, för jag bara låg i min säng och grät hela dagarna. Men sedan blev jag bjuden till en fest. Jag vet fortfarande inte vad som hände, en psykos kanske? I vilket fall som helst kom ambulans och polis och tog mig till sjukhuset och jag blev inlagd på BUP:s akutavdelning. Jag fick min första diagnos: bipolär 2.
Det pratades om behandlingshem och remisser skickades. 

Jag fyllde 18 innan något kom igång med behandlingshem och helvetet började på riktigt. Jag minns inte mycket från den här tiden, jag minns vissa sexuella övergrepp, jag minns flera självmordsförsök, bl.a överdoser, och mitt självskadebeteende eskalerade. På mindre än ett år var jag inlagd i över 9 månader sammanlagt. Jag fick diagnosen ADHD
Jag fick medicin efter medicin, oftast utan någon effekt. Ett nytt år började med ännu mer inläggningar och självmordsförsök och jag fick ännu en diagnos: Borderline personlighetsstörning.

Vården i min stad gav upp om mig. Dom sa att dom inte kunde hantera min problematik. När jag fyllde 20 blev jag skickad till ett behandlingshem många mil hemifrån. I ett och ett halvt år var jag där, jag mådde bra igen, jag trodde allt skulle lösa sig. 

Jag kom hem och kraschade med en gång. Jag tog en rejäl överdos jag inte ens minns att jag tog. Jag blev intuberad, magpumpad och fick dricka kol. Jag kom ännu en gång till psyk, blev utskriven och samma dag inlagd på tvång. 
Utskriven igen och några dagar senare inlagd ännu en gång. 
Dom kallade mig, inte ens 23 år, för kroniker. 

Jag är nu utskriven och står för första gången på flera år utan heldygnsvård, jag måste lära mig stå på egna ben utan att gå under. Jag är livrädd. Men jag vill motbevisa dom, jag vill säga till dom att mitt beteende inte är kroniskt.Jag kanske inte vill just nu, men jag tror jag måste leva. 

Mitt liv har egentligen varit enkelt, jag har en fantastisk familj och underbara vänner. Men ibland fungerar det inte ändå. 

(vet inte om någon orkade läsa, behövde skriva av mig lite bara)

Annons:
Wide Awake Dreamer
2013-02-15 20:06
#1

Jag har läst inlägget och tycker det är en otroligt stark historia, du har hunnit vara med om mycket! Jag har tyvärr inga speciella råd att ge för stunden men jag tycker det låter bra att du känner att du har något att bevisa, att du har något att leva för. Det är alltid en början. Och jag önskar dig all lycka i världen med att stå på dina egna ben. Hoppas också du finner det stöd du behöver i omgivningen🙂

Upp till toppen
Annons: