Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
06. Behandling/Medicin

Inga mediciner kvar?

2013-04-02 21:04 #0 av: Snurpan83

Hur ska jag börja..

Jag har varit deprimerad i 8 år och har fått den diagnosen. Jag började äta Fluoxetin men bytte efter ca 3 år till Cymbalta då Fluoxetin inte hjälpte. Cymbaltan gav inte heller någon direkt effekt och var uppe i högsta dosen innan jag fick byta till Mirtazapin för ett halvår sen som jag nu är uppe i högsta dosen i och den hjälper heller inte ett dugg.

Eftersom psykvården (iaf i Stockholm) går på knäna blir jag bara skickad vidare för ingen har tid eller plats att ta emot mig. Min senaste psykiatriker bara slutade 2010 och jag står sedan dess utan någon som har hand om min medicinering.

Min husläkare fortsätter remittera mig men får ofta tillbaka remisserna. Han säger nu att det inte finns några andra antidepressiva mediciner kvar för min del (vilket jag inte tror på ett dugg). Att så som jag mår nu är det bästa jag kan må, vilket är skit.

 Jag mår sämre än jag mått på länge och undrar hur länge till ska jag orka med allt. Jag har en hel del andra diagnoser och varit långtidssjukskriven sedan 2009.

Han vill inte ge mig någon annan medicin och jag får inte komma någonstans där dom kan hjälpa mig med min medicinering och med min depression.

 

Hur gör jag?

 

Anmäl
2013-04-02 23:08 #1 av: [theoneandonly]


Kanske bör du söka dig till slutenvården och be om hjälp för att få dem att förstå att du är i desperat behov av att få en medicin som funkar. Kanske kan dem hitta en bättre lösning. Möjligtvis mixtra och att du tar olika mediciner som funkar bra ihop och ger en bättre effekt på olika plan.

Jag är inte helt hundra på något. Men skadar inte att söka dit och rådfråga dem om det finns någonting annat man kan prova på. Möjligtvis kanske ECT behandling skulle fungera? Sägs vara bra mot Depressioner.

Hoppas det löser sig.
Styrkekramar.

Anmäl
2013-04-04 00:00 #2 av: Snurpan83

#1


Tack för ditt svar och uppmuntrande ord!

Då måste jag få fråga dig, hur gör man när man söker sig till slutenvården?

Närmaste jag har kommit var psykakuten där dom tog blodtryck, frågade om självmordstankar (och jag sa "ja, det har jag") och dom skickade hem mig...

 

Anmäl
2013-04-05 06:10 #3 av: [theoneandonly]


Jag är stum. Fast inte förvådnad att du blev hemskickad igen. Tyvärr suger psykiatrivården i de flesta komuner.

När jag gjorde ett självmordsförsök genom att överdosera, hamnade jag på MAVA. Sedan dagen efter så blev jag skickad till psykakuten och fick göra MADRS-testet, sedan kom jag in till läkaren och då frågade han om jag hade självmordstankar eller planer ang. självmord. Jag ljög och sa nej, för jag ville inte bli inlagd. Och även om jag nu hade så stor lust att ta mitt liv hade jag ju ljugit för den delen också.. för att inte bli hindrad.

Dom skickade hem mig med nya recept på de mediciner jag tagit överdos med. (Dock inga tyngre mediciner vilket gjorde mitt självmordsförsök meningslöst egentligen). How ever, jag tycker du ska försöka söka dig till psyk akuten igen, be om en inläggning. Säg att din vardag inte fungerar på grund av ditt mående och att du känner att din medicin inte hjälper och att du har tankar på att ta ditt eget liv.

Det värsta med psykakuten i min närliggande komun är det att den nu för tillfället är STÄNGD. Dom har inga läkare där, utan man måste i pricip gå på ett läkarmöte hos vanlig läkare eller läkare på öppenpsyk för att dom ska remittera en till slutenvården. D.v.s inläggning. För man kan inte bara komma till psykakuten sådär... vilket jag tycker är sjukt, de flesta är desperata och vet inte vilka de ska vända sig till utan åker direkt till psykakuten.. Men icke! Inte på våran psyk"akut"...

Ledsen och säga detta men; Man får nästan hota med att man ska ta sitt liv för att få någon slags hjälp av vården nu för tiden.

KRAM!

Anmäl
2013-04-09 23:35 #4 av: Snurpan83


Näe, man blir inte förvånad längre... Och det är ju hemskt att man blivit så van..

Fick ett brev från min husläkare idag att dom nekat mig på en annan psykologmottagning och sa till mig att ringa Vårdgaranti-kansliet för dom får egentligen inte neka en, men det var den andra på två veckor...

Vad är MAVA och MADRS-test?

 Det är ju skrattretande!!! Hur fasen kan man stänga en psykakut?! Får man fråga i vilken kommun du bor i ?

 

Kramis!

 

 

 

Anmäl
2013-04-09 23:56 #5 av: Snurpan83


Nu kom jag på vad MADRS-test är. Det har jag gjort. Fick inte nåt bra resultat men det hände ändå ingenting..

 

Anmäl
2013-04-10 15:00 #6 av: [theoneandonly]


MAVA är (Medicinsk akutvårds avdelning) förkortat.

Jag bor i västra götaland. Typ i skövde, och psyk finns bara i en annan komun. Falköping.. Helt jävla otroligt. Jag går sönder, och jag får ingen bra medicin, och dom har tagit bort min ångestdämpande, trots att dom vet om min diagnos. Och... satt mina ångestdämpande till 3 på kvällen bara för att få bättre sömn.. Uhm.. Så ibland får jag Stesolid av en kompis för att lätta på min höga ångest. Synd att det ska behöva bli såhär. Men jag har seriösa tankar om att ge upp alltihopa!

Anmäl
2013-04-11 10:29 #7 av: tearsandrain

jag tycker också att du ska söka dig till slutenvården, där de kan sätta in mediciner under uppsikt. att det inte finna fler mediciner att pröva tror jag inte heller på, nu vet jag ju inte varför de säger så, men det låter väldigt konstigt, speciellt med tanke på hur många läkare tycker att mediciner är den bästa lösningen på de flesta problem. 

jag har alltid blivit inlagd när jag varit på psykakuten eller gjort självmordsförsök, men har inga bra tips på vad man ska säga för att bli inlagd, eftersom jag ofta inte vill bli inlagd när jag blivit inlagd. 


har du testat fler mediciner än de tre du skrev?
Jag har varit inom psykiatrin i drygt 5 år och prövat runt 30 olika preparat. Så det finns ju många sorter, många kombinationer av läkemedel.

Är just nu inlagd och verkar ha hittat en kombo som kanske kommer funka. Man får tyvärr pröva sig fram väldigt mycket.

Anmäl
2013-04-11 23:43 #8 av: Snurpan83

#6

Okej. Det är helt sjukt. Hur kan dom ha tagit bort det? Är dom rädda för att du ska ta en överdos? jag lider verkligen med dig, det gör jag faktiskt

#7

Näe, jag har bara ätit dom som jag skrev. Sen har jag även ätit sömntabletter i många år (Imovane och Theralen).

Jag har bett i flera år att få nåt lugnande mot min panikångest som dom säger bara "man måste vara riktigt sjuk/dålig för att äta sån medicin, jag vill inte ge dig det. Dom är så starka". Ett riktigt knytnäveslag i anskitet. Man mår så dåligt så man tror att man håller på att gå sönder och så får man höra att man inte är "tillräckligt dålig" för att få medicin...

Jag har varit i psykiatrin i 8 år och endast fått pröva fluoxetin, cymbalta och nu då mirtazapin.

När min läkare sa så att "det finns inga fler mediciner, du mår nog så bra du kan må just nu". Så sa jag åt honom att det var rent skitsnack, att han inte villa hjälpa mig.... Ibland säger han t o med att jag inte lider av depression och då går jag i taket. Jag har fått den diagnosen två gånger, tillsammans med agorafobi, sömnstörning och ätstörning samt en mkt svår kronisk migrän/spänningshuvudvärk.

Får kanske åka till psykakuten igen och bli hemskickad...

 

 

Anmäl
2013-04-12 15:26 #9 av: Grodan

Det är en jobbig resa du gjort med många olika preparat. HjärtaJag har inte gjort samma, men liknande. Dock efter Prosac (Fluoxetin) mådde jag så dåligt att jag slutade med alla mediciner. Jag åt medicin för en del annat samtidigt.

Det är 3 år sedan.

3 år utan tabletter.

Mår jag bättre? Mja, jag mår inte bättre, men jag mår faktiskt inte sämre. Jag har inte mått så dåligt under dessa 3 år att jag funderat på att ta livet av mig. Eller visst funderar jag på det ofta, men jag har inte funderat allvarligt på det. Inte så allvarligt som jag tidigare gjort. För det kräver en del förberedelser om jag verkligen skall lämna jordelivet. Alla djuren behöver nya hem innan. Nu har jag i a f kommit på ett sätt att mota bort tankarna. Jag har ju morsan kvar i livet. Och så länge hon lever skall jag inte göra mig själv någon skada. Jag ska inte utsätta henne för det.

Det är svårt med sjukvård och psykvård idag. Jag har inte lyckats att få några remisser själv och bara kunnat söka mig till akutvården (öppenvård eller vad det heter), men hellre det än inget. Samt när jag mår bra och blir glad, anteckna VAD som gjorde mig glad och när jag mår dåligt läsa/påminna mig om det och försöka göra om det igen.

Kanske hjälper min text här inte alls, men jag hoppas att den ger någon en tankeställare eller liten tröst...

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2013-04-12 15:29 #10 av: Candela

Men det finns väl ändå en uppsjö av olika mediciner du skulle kunna testa? FunderarLåter mer som att de inte riktigt orkar/har tid för dig..

Det kan finnas privata kliniker som är anslutna till landstinget (och därmed har samma priser), kan du hitta någon sån?
Jag började hos Capio psykiatri som är en privat klinik, och de är toppen. Man känner sig väl bemött och prioriterad. Högkostnadsskyddet gäller även där.

En annan fundering är om det finns annat i din vardag du kan förändra för att förbättra situationen? Hur ser det ut med stress i vardagen? Trivs du på jobbet/i skolan, har du vänner att umgås med, någon fritidshobby som får dig att slappna av? Äter och sover du bra?

Självklart har du fått dessa frågor förr från läkare, det vet jag av egen erfarenhet. Och det är svårt att orka ta itu med sånt när man mår dåligt, men jag vet att det ändå är så viktigt. Även om jag själv inte alls orkar fixa det.. Generad

Anmäl
2013-04-16 04:36 #11 av: Snurpan83

#9

Tack Grodan.

Jag har provat att äta inge antidepressiva mediciner alls under en mkt kort period, men mådde jag så dåligt att jag fungerade att hoppa framför ett tåg, så utan medicin vill jag aldrig vara igen.

 #10

Candela. Jag har läst på och det finns en hel del mer olika mediciner så han vet inte vad han pratar om..

Ja, det har dom frågat och jag är långtidssjukskriven sedan 2009 p g av min depression och min kroniska migrän/spänningshuvudvärk, så ser min "livssituation" ut. Jag sover extremt dåligt och äter också väldigt fel och dåligt. Sömnproblem har jag haft så länge jag kan minnas, jag har sökt hjälp för det men aldrig fått nån förutom tabletter som inte hjälper.

Nu har min syster ring till Vårdgarantin (och dom kan inte hjälpa till när det gäller psykiatrin ...suck) och hamnade till slut hos Patientnämnden. Hon fick prata med en jurist där som var fantastiskt bra och hon uppmanade oss att göra en anmälan, så det ska vi göra nu!

 

Anmäl
2013-04-16 16:16 #12 av: Candela

Jag tycker att det borde finnas någon person man kan gå till som hjälper en att få igång rutiner i vardagen. Boendestöd finns ju för folk med funktionshinder. Min vän med ADHD har fått det nu, för att hon har så svårt att ta tag i hushållssysslor. Det kommer då en tjej hem till henne en gång i veckan som hjälper till med hushållet (disk, städning etc).

Något liknande borde ju finnas för oss deprimerade, någon som kan komma hem till en dagligen i början och se till att man äter bra mat på regelbundna tider. Nån som ringer och kollar att man kommer upp ur sängen på morgonen, och lägger sig i tid på kvällen. (det skulle jag behöva)

Anmäl
2013-04-17 02:47 #13 av: vallhund

Man har rätt till personligt ombud som kan ta tillvara ens intressen när man själv inte orkar.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2013-04-17 13:49 #14 av: Grodan

#11 Ok. Hur länge var du utan då?

Jag slutade äta antidepp för att de verkligen inte var några antidepp någonstans till slut, bara tvärtom. Sedan har jag fått jobba med mig själv. Jag tror aldrig att man blir frisk helt. Har man problem med att tillverka seratonin och andra glädjeämnen i kroppen så har man.

Vad som däremot kan hjälpa är naturliga saker som att lyssna på musik och dansa, vara ute i solen, äta mat med magnesium (underlättar för seratoninproduktionen) osv...

#12 Ja, sånt vore toppen. Jag vet att sånt finns. Ibland kan man även ha turen att råka på någon sådan driftig person som kan frångå sina arbetsuppgifter och göra det som behövs. T ex så hade jag "aktivering" på ett ställe tidigt på morgonen. Jag hade så svårt att gå upp. Då sa min handledare där att hon skulle ringa mig, även om det var utanför hennes arbetstid och arbetsuppgift. Det var jättebra. Jag kom upp och så fixade jag till dygnet.

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2013-04-17 20:16 #15 av: Snurpan83


#13

Jo, jag  vet. Jag har haft en sådan och hon var totalt värdelös. Jag och mina föräldrar fick ändå göra allt själva och hon var den enda som fanns i min kommun.

#14

Jag minns inte helt, men tillräckligt länge för att vilja seriöst ta mitt liv, jag kan inte leva utan antidepressiv medicin. Inte som det är nu och har varit en längre tid. Jag vet att du menar väl men sånt fungerar för dig och säkert på andra människor men alla är vi olika, det fungerar inte på mig.

 

 

Anmäl
2013-04-17 23:51 #16 av: Grodan

#15 Ok. Det är lugnt. Jag hoppas verkligen du får den vård du behöver. Hjärta

__________________________________________________

Värd 4 mus-ifokus - Välkommen!   <:3 }~~~  arinella´s råttuppfödning

Anmäl
2013-04-18 02:54 #17 av: UlrikaD

Även jag har fått höra den frasen: Men nu finns det inga mediciner du kan prova så antingen får du behålla dessa eller så får du ju sluta. Då har vi provat en handfull under årens lopp, varit utan, provat igen osv. Jag har givit förslag på mediciner som jag har läst om och min läkare bara: jaha, ja, men den kan vi ju förstås prova.
Man kan ju fatta att detinte blir nåt bra resultat av det.
Nu äter jag mediciner som inte hjälper men försöker man sluta blir så utslagen att man rent fysiskt inte kan resa på sig.
Jag låg platt på rygg i två veckor. Kröp runt och gav djuren mat. Sen gav jag upp och kröp till apoteket igen.
Efter det så inser jag ju att medicinerna är ju helt livsfarliga.
Och motsatsen till nu finns det inget mer att prova är ju: men prova den tillsammans med den, då blir det bättre. Nähä, inte det men om du lägger till den då.
Kaka på kaka och sen är man så full av tabletter så man skramlar när man går. Och man mår egentligen ännu sämre för nu äter man nåt kroppen inte verkar behöva. Strålande liksom.
Så jag förstår hur du känner dig. Vilket ju inte hjälper dig, men ville bara säga att du är inte ensam i just den situationen.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.