Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
08. Bipolär sjukdom/Manodepression

Bipolär sjukdom.

2013-04-12 15:13 #0 av: [Taxie]

Hej, måste skriva av mig för jag är orolig och har varit det under hela min uppväxt...

Jag är 18 år nu och läste i alla papper om min uppväxt osv på soc. Har alltid viljat veta min mammas psykiska sjukdom men har aldrig fått svar, men det fick jag i pappren bipolär sjukdom var det. Hur som helst så vet jag vad det innebär, det som oroar mig mer är att det är ärftligt. Min mamma, mormor, mormors syster, gammel mormor och gammel morfar lider/led av detta. Jag har läst vad som utlöser detta: stress, sjuukdomar, graviditet och förlossning, skilsmässor, olyckor, sorg, eller sociala och psykologiska förhållanden under uppväxten. Jag vet att mamma fick psykos när jag föddes... och hon blev inlagd senare under en period i 1 år när jag var 9-10 år. Fick inte träffa henne under den tiden för hon hade konstiga tankar i huvudet och visste inte vem jag och pappa var. Sen så missbruka pappa alkohol under en tid så han blev inlagd för avgiftning. Så alltså stämmer det sociala och psykologiska under uppväxten in för jag mådde dåligt och tänker ibland på det. Har heller aldrig haft någon speciell kontakt med mina föräldrar. Alltså vi samtalar inte om saker och har det inte som en "normal" familj och är allmänt isolerad hemma då de inte har bjudit in någon i hela mitt liv hemma (jag får inte heller) och andra faktorer som får de att ha svårt med föräldrarollen. Men jag är ju 18 år nu så ska få hjälp med lägenhet så jag kommer ifrån detta...  därför har jag läst pappren. De är viktiga för att jag ska få hjälp och har även stödfamilj. 

Hur som helst dedär med biplär sjukdom så handlar det om signaler i hjärnan som är ärftliga och jag kan drabbas av detta hur lätt som helst om det händer något av de utlösande faktorerna. Vilket oroar mig när så många tätt inpå mammas släkt har detta Ledsen

Aja, sorry för rörig text, men visste inte hur jag skulle förmulera mig. Ville  skriva av min oro så ni får komma med tankar eller om någon har vart med om detta inom släkten. Glad

Anmäl
2013-04-12 15:18 #1 av: Candela

Förstår din oro. Jag lider av bipolär sjukdom och det är jobbigt. För mig utlöstes det förmodligen vid 11 års ålder då jag blev mobbad i skolan. Då trodde jag ju att det var en vanlig depression, men nu i efterhand kan jag se att det var början på bipolär sjukdom.

Min farfar tog livet av sig och min bror tror sig lida av bipolär. Jag har dock även två systrar som verkar må bra (även om de varit med om jobbiga saker), så lite tröstande kan det kanske vara? Alla ärver inte dessa gener.

Eftersom du är medveten om riskerna är det ju bra om du jobbar förebyggande. Försök hålla ner stress-nivån, kanske gå i terapi för att lära dig möta svårigheter? Och om du råkar ut för jobbiga saker, sök hjälp på en gång!

Anmäl
2013-04-12 15:32 #2 av: [Taxie]

#1

Tack för svaret, jag försöker motverka detta nu. Är först nu jag fick reda på mammas psykiska sjukdom i 18 års ålder. Har googlat mig fram innan men har inte riktigt hittat svaret. Är viktigt för min egen hälsa att veta om detta eftersom jag har större risk. Jag har tyvär redan stress och försöker att komma ifrån det men är så mycket i skolan och grejer Ledsen

När jag tänker efter känns det som att jag har drabbas av detta, jäktat ordflöde får jag ibland så mina ord bara rör ihop sig när jag pratar. Vilket får mig att bli obekväm situationen. Min pojkvän påpekar varje gång det händer och får mig att känna mig dum i huvudet. Och humöret ändras snabbt...  ä det jag kommer på nu. jag borde nog kolla upp detta. Men orkar inte med mer utredningar och har så mycket nu.

Anmäl
2013-04-12 15:48 #3 av: Candela

Egentligen borde du kolla upp det så snart som möjligt. Ju längre man går obehandlad med en psykisk sjukdom, desto svårare kan det vara att få bra effekt av behandlingar. I alla fall efter vad jag har läst och själv upplevt.

Min bipolära sjukdom har tyvärr blivit värre ju äldre jag blivit, och ju mer stress jag har utsatts för. Allra värst har det varit de senaste tre åren då jag har gått en krävande utbildning på universitetet. Det som har hänt är att skiftena mellan normala, hypomana och depressiva perioder har blivit tätare.

Mönstret ser på ett ungefär ut som följande: är deprimerad en vecka, mår sjukt bra 1-2 dagar, sen normalt några veckor, sen deprimerad igen. Det är väldigt jobbigt och påfrestande när det skiftar så snabbt, och jag skulle föredra den vanliga formen av bipolär sjukdom. Inte typ 1 som innefattar manier och psykoser, utan typ 2 där man i alla fall går några månader med samma mående. Om man nu måste välja, för inget är ju särskilt önskvärt.

Under tonårstiden var det just så, att perioderna höll i sig några månader, och det var jobbigt det med. Men det har som sagt blivit snabbare växlingar ju längre tiden har gått, och därmed jobbigare.

En anledning (som jag i alla fall själv tror på) är att jag fick börja äta SSRI-medicin mot vanlig depression för 7 år sen. Detta rekommenderas INTE för de med bipolär sjukdom, men på den tiden hade jag inte fått någon diagnos.

Det som händer då är just det att det triggar igång den bipolära sjukdomen ännu mer. För 3 år sen fick jag till slut min diagnos (fick lista ut det själv och sen söka hjälp hos läkare..), och sen dess äter jag även rätt medicin. Medicinen har hjälpt, men den största boven har stressen varit. Jag fick hoppa av mina studier för ett år sen, gick in i väggen. Börjar bli mer medveten om hur mycket jag klarar av, och försöker anpassa mitt liv efter det.


Anmäl
2013-04-12 16:47 #4 av: [Taxie]

Jag borde nog ta tag i det, men ingen i min omgivning märker av något utom mitt ordflöde och blir konstigt ibland och mitt humör kan vara galet ibland. Men är sällan det händer, men nånting kanske det är ändå Ledsen

Anmäl
2013-04-12 20:31 #5 av: Anna4077

Inget säger ju du har bipolär bara för att din mamma har det. Ett stort varningstecken är upprepade depressioner samt perioder då man mår 'för bra'. Ett annat tecken kan vara att man snabbt kan gå mellan känslor tex att det går snabbt mellan glädje och sorg. För mig kan det det påminna om extrem pms :p för att förenkla det. Men det största och mest markanta är ju de växlade perioderna och sällan något där emellan. Antingen mår man för bra eller väldigt dåligt. Jag kan också ha svårt att känna lyckliga känslor och känna känslor som inte stämmer överens med vad jag verkligen känner.

Men är du orolig och känner att du uppvisar symtom så prata med någon om det. Ju fortare man får behandling vid ev diagnos ju bättre. Det kan vara besvärligt i början men kan bli väldigt bra även om man får leva med att det guppar.

Anmäl
2013-04-13 06:53 #6 av: [M Y M L A N]

Att ha psykisk ohälsa i släkten ökar sårbarheten för att själv få psykisk ohälsa men är man medveten om detta som du är så finns ju möjligheten att välja bort stressiga och kravfyllda utbildningar och arbeten och andra jobbiga situationer i livet så mycket som det går. Du är dessutom medveten om förändringar och svängningar i ditt mående och det är en enorm fördel. Med mediciner, regelbundet liv och minimering av stress kan man leva ett normalt och bra liv så att ha bipolär sjukdom måste inte innebära en katastrof. Särskilt inte när man är så medveten som du och angelägen om att må bra :-)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.