Annons:
Etiketterpersonlighetsstörningarborderline
Läst 20265 ggr
susceptible
2013-05-13 12:15

Barn till psykopater - hur ser era liv ut idag?

Jag är en av dem som växte upp med en mamma som var psykopat. Det har självklart präglat mig genom min uppväxt och självklart skadat mig på flera olika sätt. Att ha en förälder utan känslomässigt djup där du aldrig/sällan fick uppleva kärlek, bekräftelse på att du dög eller var värd något ärrade mig ganska djupt.

Nu ska jag dessutom göra ett arbete om psykopati och hur de finns i vanliga "svenssonliv" och hur de lika gärna kan vara kvinnor, fastän de inte märks lika mycket i media. Jag skulle väldigt gärna vilja höra hur det är för andra idag, hur lever ni ert liv som vuxna? Har ni fortfarande kontakt med er förälder eller har ni lyckats bryta den? (det har jag, vilket varit långt ifrån problemfritt…)

Det skulle kännas bra att få hitta likasinnade, och se om vi har likheter med varann idag. Jag lider av rätt intensiv daglig ångest, panikångest i perioder, löjligt låg självkänsla och är osäker som en idiot. Relationer har inte direkt varit lätt för mig, men jag har ändå haft tur med att växa upp med andra förebilder än min mamma, och därav klarat mig relativt bra. Det finns mycket mer att säga, men jag skulle gärna vilja se vilka som kan bidra med den här tråden för att komma igång först!

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Annons:
[Blodpudding]
2013-05-14 09:53
#1

Hon var diagnostiserad då?

susceptible
2013-05-14 11:06
#2

#1 Nej! Där gjorde jag ett slarvigt misstag, borde inte uttryckt mig så. Hon inte är inte diagnotiserad (hon skulle aldrig anse sig själv ha problem och söka hjälp för det!) MEN hon har starka psykopatiska drag och det är något de allra flesta som stått henne nära och lyckats bryta av kontakten/tagit avstånd sett väldigt tydligt. 

Men det var fel av mig att sätta diagnos, jag har förstås inte någon utbildning som ger mig rätten till att diagnostisera någon annan. Även om jag läst på en del och gått psykologi kurser. Jag har i alla fall lärt mig förstå att hon har en rätt så allvarlig personlighetsstörning.

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Svion
2013-05-17 18:05
#3

#1 Psykopati är sällan om aldrig något som blir diagnosticerat sålänge det inte rör sig om rättspykiatrisk vård (vilket också blir lite långsökt) eller typ målsmän som lyckas undersöka sina barn. Psykopati är väl en av de störningar som oftast kan betecknas som "fältstudiemässigt", då en psykopat, som susceptible säger, aldrig skulle se någon brist i sig själv och därmed inte söka hjälp.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

mikke1983
2013-06-16 19:26
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#4

Hej första gången jag skriver på såna är inlägg.Jag kan säga det att jag själv är uppväxt med en mamma som använder dubbla budskap och visar ingen djup empati eller vilja att förstå mig.försöker jag förklara vad jag känner och visa mig sårbar får jag ingen förståelse bara massa hot och projeceringar tillbaka.min mamma verkar inte förstå att jag har egna känslor och egna värderingar vad som är rätt och fel.jag har ingen utbildning av diagnoser men har tillsammans med min syster kommit fram till samma diagnos på min mamma.känns jobbigt stundvis när man tänker tillbaka på sin barndom och förstår att allt inte står rätt till i min familj och varför jag kände mig anorlunda.min skolgång är inget att hurra över heller hade massa problem och hamnade utanför rätt fort.känslan av att nått är fel har förföljt mig hela livet ända till idag då jag kommit till en aning insikt att det inte är någåt fel på mig.

Ebolaa
2013-10-07 17:03
#5

Bra initiativ ! Jag har också en mamma som förmodligen är psykopat. Hon har aldrig gett oss barn någon kärlek utan alltid krävt den av oss, sa vi inte att vi älskade henne kunde hon rycka i våra armar eller ta oss i håret eller skrika oss i örat och såna saker, till och med mitt i natten när vi alla låg och sov kunde hon komma och väcka oss och vilja ha en kram och vilja prata. Hon tyckte också att lägenheten var hennes, vi fick inte umgås i vardagsrummet om hon var där, inte heller lämna spår av oss om vi var där när inte hon var hemma. Tror det var efter 6-7 års åldern som jag slutade sakna henne när hon var borta. Och vid åtta års ålder har jag ett minne av att jag tänker "Shit, den där männskan e ju helt störd" Så efter det började jag dra mig undan henne, skaffa ett eget liv som inte hon kunde röra i, berättade sällan sanningen åt henne och sa alltid det hon ville höra. När jag inte var med henne var jag högljudd, ville vara i centrum, orädd. Men samtidigt stod jag alltid på de svagas sida och gjorde deras röster hörda. För jag vet verkligen hur det är att vara maktlös över sin situation. Hon bryr sig aldrig om någon annan, hon ser en inte ens i ögonen när hon pratar med en.
Min mamma umgås med andra antisociala människor eller utstötta, dom dricker och känner samma ansvar som en 15 åring. Det är svårt för mig att bryta såna kontakter när det alltid varit det normala. Pappas alla syskon lider av olika beroenden, jag med tyvärr och en av mina kusiner.
Jag har dock alltid sett fram emot framtiden, att det kommer en dag när jag är nöjd med mitt liv, är dock inte där än. Min uppväxt har satt enorma spår, även om jag kan ha relationer lider jag av svår ångest och panikkänslor. Till och med när jag ligger och håller om min sambo och vi ligger och kikar på serier eller något, känner jag mig jätte övergiven, som att jag sjunker i ett svart hål. Hon lämnade oss alltid ensamma för att hon själv skulle få fara ut och ha roligt, dra hem nån karl som hon högljut ska ha sex med så alla ska höra. Eller stanna borta halva helgerna för att vi kunde klara oss själva.

Vissa dagar mår jag dock bättre, men jag har aldrig kommit ifrån depressionerna och ångesten.
Min högsta önskan här i livet är att min mamma skulle förvinna, det skulle vara en enorm lättnad, även om jag samtidigt skäms för att säga det..

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Ebolaa
2013-10-07 17:27
#6

Jag måste bara tillägga att jag är 23 idag, jag flyttade hemifrån när jag var 16, och lider fortfarande av dessa jobbiga känslor… Det är tugnt att min skadade anknytning inte kan läka på egen hand.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Annons:
susceptible
2013-10-19 02:40
#7

#5 Oj, det känns som att allt du skrivit lika gärna skulle kunna ha varit skrivet av mig själv! Förvånansvärda likheter, på ett ruggigt sätt.

Mitt psykologiarbete är färdigarbetat sen ett tag tillbaka, jag hade rent av glömt bort att jag skapat den här tråden. Men det var intressant att läsa allt ni skrivit!

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Ebolaa
2013-10-19 10:15
#8

Hur gick ditt arbete ? Vad blev responsen av dina insikter ? Berätta gärna, jag är väldigt nyfiken !

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

susceptible
2013-11-18 01:15
#9

#8 Oj, det är ju ett halvår sedan jag höll på med arbetet nu! :) Jag höll en "föreläsning" inför klassen om mitt arbete, där jag sammanfattade konsekvenserna som kan uppstå för barn med psykopatiska föräldrar. Responsen vågar jag inte svara på, det var som inget klassen gav mig konstruktiv kritik (tyvärr ;) ) på! Mer än applåder då förstås. Men min lärare uppskattade arbetet väldigt mycket!

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Freke
2013-11-18 21:13
#10

Intressant blir det med olika människors upplevelser, personligen så borde jag gå i terapi, för den uppväxt man haft, samtidigt som jag inte vet om jag vill spela upp hela det senariot igen..

Om hur man hade en far som drack sig till tröst och utvecklade psykopatiska beteenden, en mor som skulle göra karriär i vuxen ålder, med helt avsaknad av empati och känslor..

Så att växa upp med en far som är fysisk misshandlande psykopat och en mor som psykiskt misshandlade en.. Förvånande är att man inte gjort mer och fler fel än man gjort, visst dämpade och dövde jag smärtan, känslor och lärde mig att stänga av.. Stänga av allt vad känslor innebar, speciellt efter några dödsfall/överdoser bland nära vänner, även ett par egna, men men överlevde gjorde man..

Hur finner man orken att söka vård, råd?
Vad händer när allt uppdagas igen?
Hade en mental krasch för 3-år sedan och fick igenom en ADHD utredning, mest för att jag inte skulle börja med droger igen.. 
Samtidigt som jag insåg att om mina föräldrar inte varit döda, så hade jag inte tvekat på att ta liv av dom, eftersom det är dom indirekt tvingat in mig i missbruk, då det inte fanns någon annan flykt eller utväg som jag såg iallf.. Klart det fanns, men jag hittade den inte.
Så jag var lat, bekväm och föll i samma beteende som de lärt mig.

Slå, ljug, stjäl och droga ner sig på ett eller annat sätt för att slippa känna av det man gjort…

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

susceptible
2013-11-25 13:14
#11

#10 Låter som du med haft en tuff uppväxt, och jag kan inte annat än beklaga för dig och för alla här! Visst känns det orättvist vad barn kan bli utsatt för, och att allting bara förbises… 

Hur man finner orken att söka vård önskar jag att jag hade ett bra svar på. För mig har det känts som hopplöst fall hela vägen då jag sökt hjälp, och kampen slutar sällan där, man ska kämpa för att få hamna rätt och att få gå kvar… Det är helt fel. 

Men jag vill tipsa dig om vad som verkligen hjälpt för mig, då jag på bara ca 2 månader nu lyckats vinna kampen mot ångesten, skulden och det som varit! Det var en livscoach jag kom över av en slump, och tack vare henne har jag äntligen hittat styrkan i mig själv. Meditation låter kanske flummigt (det kändes lite så för mig första gången), men oj vad det har hjälpt mig! Jag har funnit en ro och balans i mig själv som känns nästan obeskrivbar. Så även om en livscoach inte kan ersätta läkare och psykologer rent praktiskt, så är jag beredd att tro på att de ibland kan göra mer för ens emotionella svårigheter!

Önskar dig all lycka till!

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Freke
2013-11-25 14:59
#12

#11 Börjar med att tacka..

Lätt har det inte varit, inte någonstans.. Men men starkare har man blivit samtidigt som man blivit svagare i andra delar av livet.

Överlag är jag räelativt nöjd med mig själv, även om få andra är det..
Jag vet att jag kan bli och va plump, klantig men sällan rent elak.
Krävs rätt mycket för att jag ska bli det. Tyvärr när eller om jag skulle råka bli det, blir jag så jävligt elak att det inte finns någon som stoppar? Har inga mentala/moraliska stopp.. Vilket i sig är sjut jävla illa. Är pinsamt medveten om de flesta av mina problem..

Men man får väl testa det där med en livscoach, kan ju va värt det..
För uppriktigt är jag riktigt trött på mig själv och allt som händer..

Finns så mycket skit som följer med en sen tidigare och det blir ju inte direkt bättre, få som förstår hur man är och varför saker blir som dom blev?! 
Nånstans önskar jag att jag kunde bryta ihop på något kontrollerat sätt vet bara inte hur eller vad som skulle hända om jag gjorde det?
Har svårt med tillit och förtroende… Litar ju inte ens på mig själv?!

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Felliiis
2013-12-02 14:03
#13

Min pappa är psykopat. Har aldrig bott med honom men han har varit på mig enormt mycket över internet/sms. Ena sekunden är han sjukt trevlig, lovar saker(som han aldrig håller), säger så fina saker och nästa så kallar han mig för jävla orm, loser, och säger till mig "vem vill ha en sådan som dig?!" Att föra konversationer med människan är helt hopplöst då han är nere på dagisnivå. Han misshandlade min mamma osv. Har jättesvårt för att verkligen lita på folk. Är rädd för att bli lämnad, sårad osv. Har råkat ut för mängder av övriga trauman i mitt liv så vet inte exakt vad som kommer från just min pappa, men just det här med att lita på folk är enormt svårt.

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

Annons:
Honestyisdead
2013-12-02 15:45
#14

De som har haft mdd riktiga psykopater vet oftast inte det efter de är intelligenta och döljer det bra. Tex 13 din far visar inte psykopatdrag enligt det du skrev.

Felliiis
2013-12-02 16:14
#15

#14 Jo. En psykopat är grym på att dölja det. Det är ju vad det är. En person som är otroligt snäll och otroligt grym. Jag har gått till flera psykologer och alla påstår att han till 100% låter som en psykopat. Så du behöver inte tala om för mig vad min far låter som för jag vet :)

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

Honestyisdead
2013-12-02 16:36
#16

Verkar inte som du vet om du tror att det är det som är diagnoskriterierna. Man är inte psykopat för att man kan vara fruktansvärt elak. Det krävs väldigt mycket mer för en sådan diagnos.

Felliiis
2013-12-02 17:06
#17

#16 Men snälla… Tror du verkligen inte att jag vet det? Varför ska du argumentera emot mig? Ska jag behöva skriva ut i detalj hur han är/vad han gjort? Jag vet och behöver inte förklara för dig.

Robert D. Hare beskriver psykopater som "mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och tillfredsställa sina egna själviska behov. Med en brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha och gör som de själva vill, och bryter mot sociala normer och förväntningar utan den minsta skymt av skuld- eller ångerkänslor".

Psykopatens karaktär är i allmänhet mycket manipulativ. De psykopater som inte kan hantera sin personlighetsstörning, kan vara mycket farliga för sina medmänniskor och samhället. Vissa psykopater kan klara att i arbetslivet följa normer, regler och lagar, åtminstone på ett ytligt plan. Ofta är dock psykopatisk personlighetsstörning förknippat med normlöshet, oförmåga att behålla en anställning och inblandning i konflikter på arbetsplatsen. Missbruk och kriminalitet är vanligt, detta delvis beroende på att en av de dominerande särdragen för en psykopat är brist på impulskontroll.

Familjelivet kan vara en etablerad katastrof med partners som fallit för charmen, skrivit alla sina ägodelar på den store charmören och lever mer eller mindre i daglig skräck för nya hot eller utövat våld. Psykopatitillståndet finns i alla socialgrupper - även i samhällets toppskikt. En svensk dokumentär om psykopater i arbetslivet kom fram till "En del psykopater blir extremt framgångsrika chefer eller företagsledare. Med charm, karisma, kyla och en manipulativ förmåga tar de sig fram i de flesta situationer."[5] Skarpsynta människor kan uppleva att psykopaten beter sig som om han/hon spelade en roll och "läste upp" bestämda repliker.

Allt detta stämmer in på min pappa till punkt och pricka. Är du nöjd?

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

Honestyisdead
2013-12-02 17:19
#18

Handlar inte om att jag ska vara nöjd. Jag kommenterade det du skrev eftersom det inte var nog för diagnos. Och jag anser inte att lekmän kan ställa diagnoser. Man kan säga att man misstänker, aldrig att det är så. Det är viktigt.

Freke
2013-12-02 17:54
#19

Om inte en som levt med det, vet?

Hur vet då du att det är fel? Är du lekman Hera, eller utbildad så du kan med säkerhet motsäga en lekmannabedömningen?
Tror det finns en himla massa som inte fått diagnosen även om de är psykopater, se som de flesta chefer som är riktigt bra, om de skulle värderas enligt psykvården troligen skulle få diagnosen psykopat.

Men dom klassas som bra chefer ändå.

Det blir lite som Hot, är saker hotfulla för en är det inte säkert att det ses hotfullt för någon annan, så vems känsla är det som ska räknas?
Den som Hotar eller den som Hotas? Förhoppningsvis den som Hotas!

Det är däremot viktigt….

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Felliiis
2013-12-02 17:55
#20

#18 Lekmän? Vad tusan pratar du om? Varför tror du att din åsikt är så viktig? Jag berättade en liten, liten del av saker min pappa gjort, saker som påverkat mig och så kommer du och säger att det inte är nog. 

Du har uppenbarligen inte haft det så svårt i livet du va? Hade du haft det hade du vetat bättre än att börja argumentera mot folk som delar med sig om tragiska erfarenheter. Ge dig.

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

Annons:
Honestyisdead
2013-12-02 18:20
#21

20 vi som inte är utbildade och inte kan ställa diagnoser är lekmän. Jag har inte uttryckt någon åsikt om din pappas beteende och anser att det ärfel, självklart. Däremot är du ingen läkare och kan således inte säga att en person har en diagnos, bara misstänka det. Det är inte att förminska dina upplevelser. Du verkar inte ens försöka förstå vad jag skrivit och vänder det till något det inte är. Du beter dig som jag gått på dig som person och så är inte fallet. Du visar stor ignorans när du skriver att jag inte haft det svårt i livet. Exakt vad baserardu ddet på? Att jag skriver fakta? Att jag inte anser att lekmän kan ellerska tro att de kan ställa diagnoser beror på att det är så lätt att ta fel. Många många människor har liknande symptom som en psykopat mrn har helt andra diagnoser. Så, var god och lägg inte in saker som jag inte sktivit. Jag skriver om diagnosen, inte om att det du varit medom inte är hemskt. Jag argumenterar då jag anser att något är viktigt.

Felliiis
2013-12-02 18:33
#22

Hade du varit med om hemsktheter i ditt liv så hade du vetat exakt hur man mår. Då hade dessa argumentationer saknat betydelse. Jag vet hur man pappa är. Han har förstört en enorm del av mitt liv. Har pratat med flera psykologer, varit på psyk och min mor på kvinnofrid och de alla har sagt att han verkligen låter som en psykopat. Så sluta argumentera emot mig. Du känner varken mig eller honom. Du argumeterar då du anser att något är viktigt? Jaha, så du menar alltså att jag ska skriva ut varje detalj? Kom igen! Jag berättade en liten del av vad han gjort och hur han är. Du kan inte basera någonting på det jag sa. Så bara lägg ner. Vill du "argumentera" så kan du göra det någon annanstans för jag är inte stark nog.

xoxo Tahki
http://tahki.blogg.se

Honestyisdead
2013-12-02 18:40
#23

Nej, jag vill inte veta allt. Ber om ursäkt att jag gjorde dig upprörd. Men jag har ingenstans skrivit att jag inte vet hur det är.det är något du fått för dig.

Freke
2013-12-02 18:59
#24

#23 Men likväl säger du att Felliiis har fel, i sina tyckanden

Med
#14 -Tex 13 din far visar inte psykopatdrag enligt det du skrev.

#16 - Man är inte psykopat för att man kan vara fruktansvärt elak..

Förvisso fruktansvärt elak, kan man va genom att ha en sadistisk ådra, men en sadistisk ådra har sin rot i psyket, så även det kommer att falla under detsamma, för den som är Sadist fullt ut, är sjuk eller har du något annat svar eller tyckande på det Hera??

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

vallhund
2013-12-05 16:38
#25

Psykopati är inte en psykiatrisk diagnos.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Croatoan
2013-12-26 22:47
#26

Kännetecken på en psykopat

Det är mycket svårt att ge någon diagnosen psykopati. Det flesta psykologer klarar inte av att ställa diagnosen på ett korrekt sätt. Psykopaten är mycket manipulativ och kan ofta dupera sin omgivning.

http://www.psykopat.se/kannetecken-pa-en-psykopat.php

Freke
2013-12-27 01:30
#27

#26 faller in på, säkert 40-50% av befolkningen i Sverige..

Så vad är ett korrekt sätt?

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Annons:
Ebolaa
2014-01-22 23:20
#28

Antisocial personlighetsstörning (psykopati i vardagstal) är något man sällan diagnostiserar. I de fall man diagnostiserar personlighetsstörningen handlar det oftast om rättspsykiatriska fall eller när en förälder misstänker att ens barn uppvisar de tendenserna.

Vanligtvis går en "normal" psykopat utan diagnostisering i och med att den personen själv inte kan se sina egna problem och därför inte söker hjälp.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: