Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4060 ggr
Blanksteg
5/17/13, 11:00 PM

Prestationsångesten tär på mitt liv

Jag vet egentligen svaret på mitt problem, men behöver skriva av mig…

Jag har en sån enorm prestationsångest att jag vissa - numera många - dagar inte ens vill leva längre. Jag ser inget ljus i mitt liv, för att vad jag än gör så ser jag bara fel. Jag vill vara en expert på en massa saker, och kunna en massa saker. Jag vill spela en viktig roll i nånting. Men jag kan inte mycket, och är inte direkt kunnig inom nåt särskilt ämne. Det finns flera ämnen som jag vill vara kunnig inom, men jag orkar inte läsa på, för jag vet inte i vilken ände som jag ska börja. Allt känns för stort för mig och jag tänker "hur ska jag hinna läsa allting?". Ofta känns det som att jag måste vara t.ex. en expert inom ett ämne för att vara bra på det. Måste veta alla detaljer, räcker inte med det väsentliga och grundläggande.

Och min prestationsångest har mycket också att göra med min sociala (o)förmåga. Jag blev mobbad och var ensam större delen av grundskolan och fick social fobi på högstadiet (som dock gick över i början på gymnasiet). Jag var väldigt blyg innan jag började på högskolan. Jag är inte blyg längre, men jag är fortfarande en väldigt försiktig person, och jag isolerar mig mycket från andra människor. Jag känner mig helt osocial, och har en introvert personlighet. Jag blir lätt trött av att umgås med andra människor. Men det värsta av allt är att jag knappt kan formulera mig i tal (eller jo, men varje mening känns som en stor ansträngning, och det känns som att min hjärna blir helt stilla), och när jag umgås med andra - även med vänner - så känns varje andetag som en ansträngning, jag försöker vara social och bete mig som andra, men jag känner mig helt tom. Och det tär verkligen på mitt självförtroende och min självkänsla. Jag känner mig helt socialt handikappad. Lösningen är ju att ge mig ut och utsätta mig för sociala situationer och på så sätt träna upp den sociala förmågan och talförmågan, och jag hoppas verkligen att jag nån dag tar mig själv i kragen och bara gör det. Och sen så ser jag ju hur lätt andra människor omkring mig har för att umgås med andra, och det gör mig ännu mer deppig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas få ett jobb när jag är så som jag är nu, då man i dagens samhälle ska vara social och utåtgående. Jag är SÅ rädd för att fastna i det liv som jag lever nu, ett händelselöst och orkeslöst liv.

Jag känner bara en enorm förtvivlan och uppgivenhet. Orkar inte kämpa. Är konstant trött (varit det sedan gymnasiet), och kommer inte ihåg hur det känns att vara helt avslappnad. Och har problem med sömnen. Ska ta kontakt med en kurator, men skjuter bara upp det hela tiden.

Annons:
Wide Awake Dreamer
5/18/13, 12:10 AM
#1

Känner igen mig enormt mycket i det du skriver. Skulle nästan kunnat vara jag som skrivit det. Har också varit (och är) väldigt blyg, allmänt socialt handikappad och har även haft en förlamande prestationsångest. Ja, jag kan nog säga att jag fortfarande har de problemen, även om de förändrats en aning. Jag skulle absolut råda dig att prata med någon om det här t.ex. kurator, psykolog eller liknande. Visst kan man komma en bit genom att utsätta sig själv för sociala situationer, men som du redan har märkt så funkar det inte alltid så bra med självdisciplinen. Då kan det vara bra att ha någon som driver på och stöttar lite. Vänder du dig till någon professionell kan du få hjälp med flera av dina problem. Kan rentav vara så att du är deprimerad just nu. Det är skitjobbigt att be om hjälp när man mår dåligt, men man tjänar helt klart på att göra det.

Blanksteg
5/18/13, 12:55 PM
#2

Ja, du har rätt! Det har nog pågått alldeles för länge för att det skall hjälpa att ge mig ut och socialisera mer. Jag behöver nog prata med en kurator, eller ännu hellre en psykolog. Jag har länge tänkt att jag kan klara mig själv, att det inte finns något som jag inte redan vet om och att det vore onödigt att prata med en psykolog. Men det kanske är just det som jag behöver göra. Har aldrig i mitt liv känt att jag har någon som jag verkligen kan prata med…

Jag ska kontakta kuratorn på skolan på måndag, förhoppningsvis.

Wide Awake Dreamer
5/19/13, 12:43 PM
#3

Jag tänkte precis som du att jag skulle klara mig själv. Det var inte förrän livet brakade ihop totalt som jag sökte vårdhjälp, då för depression. Det var först i samband med och efter det som jag kunde se mitt återkommande mönster av socialt undvikande och min svåra prestationsångest, vilken ledde till oavslutande studier och en rädsla för att söka mig ut på arbetsmarknaden. Jag skulle ha behövt upptäcka det tidagare. Ju tidigare man börjar att ta tag i saker, desto större chans att komma förbi sina problem tror jag. Men i vilket fall som helst är det inte lätt när man har ett helt liv av dysfunktionella beteenden i ryggsäcken. Det blir väldigt mycket att ändra på. Men en bra bit på vägen tror jag man kan komma.

Lycka till! 🙂

Upp till toppen
Annons: