Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 3397 ggr
Ketang
2013-06-23 14:15

Fly från verkligheten...

Ja det försöker jag med just nu! Jag flippade totalt hemma och bara stack. Sitter i bilen i skogen och lipar som ett barn. Jag orkar inte mer nu. Det känns som om alla är emot mig! Jag får så extremt dålig samvete för dottern blir ledsen. Just nu bara hatar jag mig själv! Jag är så sjukt trött på att känna så här! Mitt humör går upp och ner hela tiden. Jag har svårt att hantera dottern på 5år som testar mig enormt mycket just nu. Jag blir arg och hon blir ledsen. Vad ska jag göra???

Annons:
Rutan_
2013-06-23 23:09
#1

Om det är återkommande kanske du ska ta kontakt med BUP? Jag är inte så insatt, men tänker att det borde finnas något där som har hand om såna här saker. Det finns ju spädbarnsteam som hjälper föräldrar att förstå och hantera sina barn (via BUP), de tar bara emot föräldrar med barn som är upp till fyra år men det bör finnas något att gå vidare till efter det. Kanske är det såna här samtal som behövs?

Seerina
2013-06-24 23:13
#2

Uppenbarligen så känner du dig enormt stressad just nu. Kanske beror det på att andra vill ha så mycket kraft från dig att du inte får något kvar? Bli tydlig med att sätta gränser. Blir din dotter rabiat så får hon bli det. En femåring kan äta upp en fullkomligt om man inte sätter stopp och visar "hit men inte längre". Ger du dig så tar hon dig tyvärr ännu längre bort. 

Straffa inte dig själv för att du säger nej. Belöna dig i stället, för ditt barn kommer känna en större trygghet i och med att du lär henne respekt. Hon kommer att kunna LITA på dig när du säger nej och faktiskt menar det. Känslan av skuld är vår största fiende. Skaka genast av dig den känslan när den dyker upp för den äter upp dig inifrån. När du släppt skuldbördan kommer du kunna uppleva friheten - friheten i att äga dig själv. Nu äger ingen annan dig och du slipper tänja på dina gränser!

Håll ut, stå kvar, ge dig inte och behåll lugnet. Du kommer vinna det här om du är envis och tålmodig!

Min femåriga dotter höll formligen på att ta livet av mig så jag förstår dig. Mycket väl.

Ketang
2013-06-25 07:12
#3

Tack, båda två! När jag var gravid (andra barnet kom i april) så var det väldigt jobbigt efter som jag inte hade ork att ens ta hand om mig själv i slutet. Jag gick knappt med hjälp av kryckor och blev igång satt innan beräknad förlossning pga svåra smärtor. Då gick vi hos en psykolog på familjecentralen för att få råd och stöttning i föräldraskapet. Det hjälpte till viss del. Men nu har det pågått så länge så nu börjar det bli väldigt jobbigt. Det tär på både mig och min man. Och jag upplever att hon blivit jobbigare sen hon fick en lillasyster. Inget konstigt, men mycket påfrestande.

Positivt är att hon är en tänkare. Hon är bland dom klokaste femåringar jag hört talas om. Hon kan uttrycka sig som en tonåring och sätta ord på sina känslor. Det går att diskutera "vuxet" med henne på något vis. Och det gör ju saken lite enklare. Jag hade ork och energi en månad ungefär, då jag var lugn och pratade ut alla situationer som uppstod. Hon berättade att hon inte vet varför hon gör som hon gör och att hon är livrädd för att vi ska sluta att älska henne. Eller att vi älskar lillasyster mer än vi älskar henne. Detta har vi tagit stor hänsyn till och säger att vi älskar henne ofta (flera gånger om dagen) och försöker visa det genom att kramas och lyssna på hennes behov. Men hon har extremt svårt att hantera sin egen envishet och ilska. Blir hon arg så blir hon. Det går inte att stoppa om man inte tar henne i famnen och håller om henne. Det är inte så att hon blir "överdrivet arg" men hon stänger av och gör dumheter utan att reflektera över vad hon egentligen gör. Hon lyssnar inte ett dugg, då spelar det ingen roll om man är lugn och sansad och ber henne sluta med det hon gör eller om man blir förbannad och stänger in henne på sitt rum. Inget verkar ha någon större effekt.

Denna gången rann det över och jag kunde inte kontrollera min ilska. Så jag satte bebis i bilen och åkte ut i skogen. Där satt jag och lipade, ammade, och slumrade till en stund med bebis sovande på min mage. 2timmar senare var jag så pass lugn att jag åkte hem igen.

Men det dåliga samvetet gnager hål på mig. Jag är uppvuxen i en familj där bråk inte förekom alls. Jag och min bror bråkade, men aldrig att mina föräldrar ens höjde rösten vad jag kommer ihåg.

Seerina
2013-06-25 11:33
#4

Jag har två barn, som är stora nu, men det var ett helvete när de var små. Dottern ägde en envishet likt din egen dotter och min son fick alltid utbrott som ruskade om hela familjen. Min dotter lyssnade aldrig på mig hur hård jag än var. Det spelade ingen roll hur många straff jag utdelade, hon brydde sig inte om dessa. Hon försökte äga mig och dominera alla mina beslut. Jag bröts ned totalt av en FEMÅRING! Till sist insåg jag att det enda jag kunde göra för att rädda mig själv var att hålla ut och stå fast vid mina beslut. Skulle hon gå och sova och hon hela tiden kom upp från sängen så tvingades jag lägga henne om och om igen tills hon gav upp. Det gällde att vinna våra strider till vilket pris som helst för om hon vann så bröt hon ned MIG! Det enda jag behövde göra var att visa att jag gav mig INTE!

Efter en tid så lärde hon sig vart skåpet ska stå men det föregicks av plågsamma nätter, hinkvis med tårar och många bråk ute på gården. TILL SIST FATTADE HON ATT DET VAR INGEN IDÉ ATT BRÅKA FÖR JAG GAV MIG INTE. Då lugnade hon ned sig.

Sonen som led av starka känslomässiga utbrott lyssnade inte heller till det jag sa. Han skulle också ha sin vilja fram till vilket pris som helst. Det hjälpte inte att jag bannade honom så jag fick byta metod. När man har barn måste man rota igenom hela verktygslådan för att testa vad som funkar. Jag började krama min son när han blev arg. Naturligtvis försökte han slita sig ur mitt grepp men jag höll fast honom i min famn. Till sist lugnade han ned sig och då kramades vi och han tackade mig för att jag inte släppte. Inom honom fanns en längtan efter att känna sig älskad i sitt mest motbjudande beteende. Jag visade honom min kärlek i den stunden och det fick utbrotten att lägga sig. Allt våra barn gör mot oss är för att testa vår kärlek, inget annat.

Ketang
2013-06-25 21:13
#5

Det som verkar fungera här är just detta att kramas och hålla om. Och prata, prata, prata. Det svåra är att hålla sig lugn, brusar jag upp blir hon bara värre och jag blir argare och det eskalerar tills man blir totalt galen! Tack för att du delar med dig av din erfarenhet!!!

[Citronpaj]
2013-06-26 08:22
#6

Tja, det kanske var bra för henne att få vara med sin pappa ensam en stund också.

Annons:
Ketang
2013-06-26 09:48
#7

#6 Dom två gör mycket tillsammans så den biten är jag inte orolig över.

[Citronpaj]
2013-06-26 16:12
#8

#7 Eh? Det är väl ändå bra för ungen att få vara själv med sin pappa än stund, även om de gör en massa saker ihop?

Ketang
2013-06-26 16:36
#9

#8 Jag fattar verkligen inte vad du är ute efter!? JA det är jätte bra, men dom har mycket tid tillsammans annars också. Det är ingen bristvara direkt så det är inget jag lägger så stor vikt just denna gången. Det handlar ju inte alls om det.

[Citronpaj]
2013-06-27 08:46
#10

#9 Jag förstår inte varför du är så otrevlig? Jag skrev enbart att det är väl bra för ungen att vara med sin pappa. 

Om du mår dåligt, så märker ungen det. Då är det självklart bättre att du försvinner en stund, och ungen får vara med sin pappa, tills du mår lite bättre.

Ketang
2013-06-27 09:58
#11

#10 Och jag förstår inte riktigt varför du tjatar om att det är bra att hon umgås med sin pappa när jag skrivit att hon umgås med honom rätt mycket. Varför fortsätta tjata om det uppenbara?

[Citronpaj]
2013-06-27 12:31
#12

#11 Jag menar enbart att det inte är så farligt att du drar och lämnar din unge en stund. Hon är väl trygg med sin pappa?

Ketang
2013-06-27 17:05
#13

Ja det är hon.

Annons:
Svion
2013-06-27 22:05
#14

#11 Ketang ifrågasätter väl knappast din mening? Det är uppenbarligen ett smärre problem vilket kan härleda det till något positivt? 

#3 I de situationer då det blir som värst så försök tänka dig hennes humör som temporärt och eventuellt tecken på ett övergångsstadium.. I övrigt så kan jag inte nog poängtera hennes behov av dig som en modersgestalt som bestämmer över henne trots hennes kognitiva utveckling och mogna förankring till sina känslor. Om du kan visa att du är hennes mor som finns för henne i vått och torrt oavsett vad så blir det troligtvis en inre trygghet för henne. Att hon får veta att hon är älskad är otroligt positivt, kudos till er! Jag skulle vilja föreslå att inte vara alltför öppen med henne om alla känslor som uppstår i olika situationer. Det kan vara viktigt att ni alla vet var ni har varandra, men jag tror personligen på att variera öppenheten med lite barnslighet som får barnet att känna sig säker på sin "roll" i familjen. 

Att det finns skillnader i förekomsten av bråk är ofta inte alls likt den föregångna familjen. Hennes behov kanske är av mer känslomässig art och det är inget "fel" med det även om det i vissa fall kan uppfattas som ett problem… Att hon redan som 5-åring har lätt för att sätta ord på sina känslor betyder att hon säkert har mycket värme att ge om du och din man kan leda henne rätt, vilket kan bli närmast ovärderligt längre fram. 

Jag önskar dig lycka till, och ta det lungt. Du gör helt rätt och är säkerligen en jättebra mamma!

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

Ketang
2013-06-27 22:16
#15

#14 Tack snälla för dina enormt kloka ord! Just nu känner jag mig snarare som världens sämsta mamma. Men mycket i det ligger i att jag är uppväxt i en familj som helt enkelt inte bråkar. Så jag är inte van vid detta och tycker att det känns så otroligt fel. Som om bråken kommer just för att jag gör fel. Jag googlade lite i dag och har nu beställt tre skivor från denna sidan: http://www.1sjalvkansla.se/sjalvkansla-barn-3-7-ar.html

[Citronpaj]
2013-06-29 07:52
#16

Ja, men dåså. Ungen kan vara med sin pappa, du kan gråta ibland och ta dig tid att bli frisk.

Är det något problem med det?

Ketang
2013-06-29 18:06
#17

Jag förstår inte riktigt varför du fortsätter.

[Citronpaj]
2013-06-30 16:43
#18

#17 Jag förstår inte varför du blir så defensiv enbart för jag skriver att det är okej att bli hysterisk och lämna över ansvaret ibland. Är det så att du anser att du inte ska få bli ledsen alls?

Geru
2013-07-03 00:35
#19

Citronpaj, kan du seriöst sluta? Det är inte okej. Att du inte förstår är lagom uppenbart, och du behöver inte förstå, och du behöver inte få en förklaring, bara sluta skriv så blir det trevligare i tråden på en gång.

Ketang: Allt jag kan säga, i min begränsade kunskap, är att fortsätt vara envis och inte ge sig. Barn testar. Det är bara att låta bli att ta åt sig(även om det är otroligt mycket lättare sagt än gjort).

Och  jag ser även att #14 skrivit kloka saker :)

“I don't think the human race will survive the next thousand years, unless we spread into space.”

-Stephen Hawking

Ketang
2013-07-03 08:46
#20

Vi var i Göteborg hela helgen och hela resan hade kunnat bli förstörd om inte jag ansträngt mig till tusen för att få det att fungera. Fick höra av mannen i går att hans föräldrar sagt att dom tyckte jag var helt otrolig när jag höll mig lugn och avstyrde bråken på ett snyggt sätt. Sånt stärker ju och gör det lite lättare att fortsätta hålla humöret uppe. Även om det inte alltid går. Men det känns som om jag i alla fall har kommit in i en ganska bra rytm vad gäller konflikthanteringen just nu. Hoppas bara att det håller i sig!

Min man åker till Norge för att fiska i 9dagar snart, då kommer allt att ställas på sin spets. Får se hur jag löser dom dagarna 🙂

Annons:
[Citronpaj]
2013-07-03 09:40
#21

#19 Jag förstår mycket väl att det är skitjobbigt när ungar testar. Jag förstår mycket väl att man kan må dåligt efter att ha fött barn. 

Jag tror ändå inte att barnet tar speciellt stor skada av att ts bebisen och åkte därifrån. Ungen fick vara med sin pappa, som ungen verkar känna väl.

Så vad ts borde göra är att kontakta läkarvården, som kan ge henne lite bättre hjälp.

Ketang
2013-07-03 09:45
#22

#21 Men snälla du, tråden handlar INTE om huruvida det var okej att lämna dottern hos sin pappa eller inte, kan du inte försöka förstå det?

Jag har inga problem med att lämna henne hos sin pappa och har aldrig haft det. Dom umgås mycket och har jätte skoj tillsammans. Jag var förtvivlad över att JAG reagerade som jag gjorde och att JAG inte orkade mer just då. Så sluta tjata om att det var okej att lämna henne med sin pappa!

[Citronpaj]
2013-07-03 09:48
#23

#22 Du ser inte kopplingen?

Du reagerade och du orkade inte med, ja. Men så allvarligt var det inte, eller hur? Ditt barn blev inte övergivet för att du reagerade som du gjorde. Det är du som lider mer av det än ditt barn.

Sök riktig hjälp, har det gått så lång tid sen du fick barn så är risken att det är förlossningsdepression.

Ketang
2013-07-03 09:50
#24

#23 Nej jag ser inte kopplingen och det verkar inte dom andra som skrivit i tråden göra heller.

Det handlar ju inte om att jag mådde dåligt för att jag "övergav" mitt barn, jag fattar inte varför du envisas med att tjata om detta när det inte har med det att göra över huvud taget! Nu ska jag försöka sluta bry mig om dina onödiga inlägg mer!

[Citronpaj]
2013-07-03 09:51
#25

#24 Varför mådde du dåligt då?

Ketang
2013-07-03 09:54
#26

#25 Men snälla du, har du inte läst tråden?

[Citronpaj]
2013-07-03 09:57
#27

#26 Jag har läst tråden. Vad du skriver är att du anser att du ska klara av att hon testar dig. Du verkar ha lite för höga krav på dig själv.

Mår du dåligt för tillfället och inte klarar av det så låt det vara så. Skaffa hjälp, inse att dottern har det lika bra med sin pappa som kan ta hand om henne och se till att må bättre istället.

Annons:
Ketang
2013-07-03 10:06
#28

Jag har hjälp, men den bistra sanningen är ju att väntetiderna och köerna är enorma. Det är inte bara jag som behöver någon att bolla tankar med tyvärr. Och nu är det semestertider. Så jag får snällt vänta till mitten på augusti. Dessutom måste jag kunna reda ut detta själv efter som min man jobbar 7-16 mån-fredag och jag har bara rätt att ha henne på dagis 5timmar 3dagar/vecka. Så det är tyvärr inte så lätt att bara lämna över henne till sin pappa när det blir bråk. Problemet är ju att jag blir arg och dum och hon blir ledsen. Jag får dåligt samvete osv. Och när vi gått hemma ett par dagar i sträck och bråkat så tar mitt tålamod slut och då blir jag så där jävla förbannad att jag bara måste stänga in mig någonstans för att inte vrida nacken av henne. Det är DET jag mår sämst över, att jag blir SÅ arg och i min värld är det INTE okej att bli så arg på sitt barn. Jag kanske har höga krav på mig själv, jag vet inte. Men det är så jag känner.

[Citronpaj]
2013-07-03 10:08
#29

#28 Finns det ingen möjlighet att du blir sjukskriven och din man tar över föräldraledigheten?

Du gör det bara sämre genom att du mår så dåligt över att du blir arg. Bli arg, inse att det blir man och gå vidare. Som du gör är det en nedåtgående spiral. Du måste bryta den någonstans.

Ketang
2013-07-03 10:19
#30

#29 Han har semester från och med nästa vecka så jag ska se om jag kan komma iväg ett par dagar på egen hand då. Eller jag och bebis. Men jag tror att det värsta är att jag känner mig så otillräcklig. För det är oftast dottern börjar bråka om något när jag måste fokusera på bebis. Ex när jag ammar eller ska försöka söva henne, då kan äldsta dottern börja rycka och dra i vagnen eller skriker osv för att få uppmärksamhet. Och sitter jag och ammar vet hon ju att jag inte kan göra något. Men jag väntar på att kunna ringa till en annan psykolog som är duktig på barn så vi kan få lite mer råd i hur vi ska undvika att det blir bråk. Och inte bara hur vi ska hantera det NÄR det blir bråk.

[Citronpaj]
2013-07-03 10:27
#31

#30 Din dotter kanske kan få hjälpa till mer? Be henne om hjälp när du ammar, att hämta saker och liknande? Hon kanske kan hjälpa till att söva bebisen också.

Jag vet inte hur din dotter är, men om du säger till henne, jag har svårt att få bebisen att sova, kan du hjälpa mig? Vad gör hon då?

Ketang
2013-07-03 10:32
#32

#31 Nu börjar vi förstå varandra, trevligt :-)

Om jag ber henne om något som hon inte tycker är så roligt så struntar hon i det. Och oftast så börjar hon krångla om man ber henne om något, så det har tyvärr blivit lite så att jag inte ber henne om saker längre just för att hon inte ska ställa till med liv. Jag ska se om det kan fungera att be henne hjälpa mig lite med saker som rör lillasyster. Fungerar det så gör det 🙂

Svion
2013-07-03 18:41
#33

#32 Just en sådan sak är nog jättebra för dottern. Eventuellt kan hon bli tvungen att ta ansvaret när de vuxit till sig och ska ta hand om varandra som trogna syskon, även om det förstås kommer bli en del gnat och tjat.. :) Jag tycker fortfarande du är på helt rätt spår och du är redan nu enligt mig en fantastisk mamma som är så envis över att få till allt rätt. Ha tålamod och ge inte upp!

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

Monsva
2013-07-03 19:53
#34

Jag tror att så gott som ALLTID gör föräldrar sitt bästa för sina barn. Och det är olika vad vi förmår och orkar med, beroende på vad vi har med oss i "bagaget". Man kan som förälder bli vansinnigt arg på sitt barn, det är nog inte så ovanligt. Jag är övertygad om att du gör ditt absolut bästa och att du är en bra mamma😓.

Annons:
Ketang
2013-07-03 21:25
#35

Tack snälla! Nu ska vi samsova och lyssna påen av sskivorna jag köpte till henne ;-)

Ketang
2013-07-03 21:25
#36

Tack snälla! Nu ska vi samsova och lyssna påen av sskivorna jag köpte till henne ;-)

Upp till toppen
Annons: