12. Personlighetsstörningar

Hur ska jag orka!!

2013-06-28 20:38 #0 av: IaMiaMaria

Jag har under våren legat inne tre gånger på psykiatrin. Först gången i 9 veckor, sen kortare episoder.

Från början trodde jag och dem att det var en vanlig depression, men med tiden har andra problem som funnits hela mitt liv dykt upp. Problem med realtioner (pojkvänner, vänner, familj). Problem med självkänslan. Mm mm..

Det jag lider av mest nu är dessa självmordstankar som ständigt tar tag i mig och säger att det är den enda rätta vägen att gå. Jag väntar just nu på psykologbedömning för ev personlighetsstörning då jag tydligen visar tecken på det. Men den bedömning sker tidigast om två månader. Och det enda tankar som finns ang det är att då lever inte jag.

Behövde skriva av mig, samt jag undrar om ni som är i liknande sits som mig. Hur ska jag överleva till hösten då jag kanske får hjälp???

Anmäl
2013-06-28 23:05 #1 av: lurituri

IaMiaMaria! Jag bara undrar: varför måste en bedömning av psykolog ta så lång tid? Dom har uppenbarligen sett en hel del av dig inom psykiatrin som du beskriver det. 9 veckor är ju drygt 2 månader och sen ytterligare tid utöver det. Det finns ju en manual att gå efter när dom ska sätta en diagnos. Jobbigt för dig att behöva vänta så länge, tänker jag. Och dessutom pressad av dina själmordstankar! Jag hoppas att du har bra människor omkring dig som du kan prata med.

Jag fick diagnosen Borderline för 2 år sen. Då hade jag levt väldigt många år med en ständig undran över vad det var som var fel med mig. För det förstod jag att det var. Har aldrig passat in nånstans egentligen. Det var en enorm lättnad att få veta anledningen till alla konstigheter jag utsatt mig själv och min omgivning för. Jag hoppas att du kan känna detsamma när du får ett svar. Visst har jag också haft hemska självmordstankar - periodvis har jag varit som fixerad vid döden och tänkt på den dag och natt. Men det har alltid varit mer en tröst än seriös planering. Jag har alltid kunnat trösta mig själv med att - "det finns en väg ut, det finns ett sätt att slippa". Men som sagt, jag har aldrig gått vidare med det.

Jag försöker se och uppskatta allt det vackra i livet och tänka att det är en fantastisk gåva vi fått att förvalta. Men sen kan förstås det svarta komma över mig PANG BOM och då hjälper bara tabletter.

Håller tummarna för dig och för att du ska orka kämpa på!

Kram Lurituri


Anmäl
2013-06-29 09:53 #2 av: IaMiaMaria

Tack för ditt svar Lurituri. Orsaken till att det tar sådan tid har jag fått som svar att det är väntelista samt semestrar nu, därför får jag vänta.

De är väl borderline som de är lite inne på att det kan vara, och när jag har läst om det så stämmer det ruggigt bra in på hur jag har varit större delen av mitt liv, men har mer känt mig extremt ensam och mer känslig än alla andra.

Vill ju så klart vara frisk men skulle det visa sig att jag har det så förklarar det en hel del. Samt att jag kanske får hjälp.

Men som sagt det är självmordstankarna jag kämpar med. Jag har vid upprepade tillfällen tagit för mycket piller =( för jag har då i stunden känt att jag bara ville dö. Det är verkligen jätte jobbigt att ständigt kämpa för att överleva!

Anmäl
2013-06-29 16:33 #3 av: lurituri

Tror att jag förstår ganska bra hur du känner dig. För mig var det nästan skönt att få en diagnos och en bekräftelse på att det verkligen är någonting som är konstigt med mitt liv. Kanske är det alla skam och skuldkänslor som blivit lite lättare att bära. Nu kan jag tänka, "Det är faktiskt inte bara mitt fel att det har blivit så här!". Jag hade behövt få hjälp mycket tidigare.

Försök se glädjen i de enkla och små detaljerna. Det fantastiska i det lilla. Sköt om dig!

Kram Lurituri







































































Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.