12. Personlighetsstörningar

Jag är patetisk.

2013-07-01 05:41 #0 av: The Zombie

Gör allt för att knuffa depressionen ännu längre ner i mörkret. JAG VILL MÅ DÅLIGARE!

Sömnlösa nätter är steg 1.

Lyssna på deppig musik är steg 2.

ska väl inte tipsa mer..

how ever, ska till min psykolog.. Eller ska träffa honom för första gången nu. Men ska dit, sen ska jag säga att jag inte vill ha fortsatt kontakt och att dem ska se till att avskriva mig från DBT behandlingen som egentligen skulle påbörjas efter sommaren.

Men jag vill inte lita på någon inom vården igen, därav mitt beslut att inte ha kontakt med någon inom psykiatrin mer. Ska bli så förbannat skönt o slippa allt.

snart så, snart så!


Anmäl
2013-07-01 07:29 #1 av: [Citronpaj]

Det är en del av sjukdomen som du beter dig som du gör just nu. Ring dem istället och säg att det har blivit värre, alternativt åk in akut.

Anmäl
2013-07-01 08:16 #2 av: The Zombie

#1 - Jag skippar mötet, orkar inte prata med honom överhuvudtaget. Och åka in akut vill jag inte heller. Vill inte hamna på psyk igen. Aldrig!

Anmäl
2013-07-01 08:19 #3 av: [Citronpaj]

Då är det nog inte så mycket att göra, du kommer bli sämre och sämre.

Anmäl
2013-07-01 08:39 #4 av: The Zombie

Det är dit jag vill komma, till det sämre. Sjukt men sant ;)

Anmäl
2013-07-01 08:41 #5 av: [Citronpaj]

#4 Varför?

Anmäl
2013-07-01 08:44 #6 av: The Zombie

För jag är trött på omvärlden, att leva, att kämpa.
Livet är nog inte för alla. Speciellt inte för mig.

Anmäl
2013-07-01 14:45 #7 av: Svion

Det är knappast unikt att i en depression vilja må än sämre. Vad som än anbehagar en deprimerad världsförankring livnär den sig på sin egen illvilja fram tills dess att man ångrar sig. Jättemycket. 

Livet är sannerligen för alla och oavsett om du tror dig vara underlägsen ditt eget värde som levande varelse eller alltför bra för dina närmaste så bevisar din egen illvilja att du vill må bättre. Jag tror inte DU vill må sämre. Jag tror en del av ditt mående representeras som att det varken finns energi, lust eller tid nog för att KUNNA må bättre. Tro inte på det. Om det finns sänkt tillit till vården så är sådana tankar långt mycket större skitstövlar än psykologerna inom vården. 

Det finns faktiskt hjälp att få och du har precis tagit upp samtliga tecken på att du har givit dig själv anledning till att vilja fortsätta. 

Vad har hänt dig inom vården innan som gör det svårt att lita på dom?

Anmäl
2013-07-01 15:32 #8 av: Seerina

Det är en bra tanke att sluta kämpa för då släpper du ditt motstånd till det onda inom dig. Det onda kan tyvärr inte komma ut och frigöras förrän du släpper kampen emot det.
När du börjar TILLÅTA dig själv att lida så släpper kroppen upp smärtan för kroppen behöver din tillåtelse att göra så. När vår omedvetna tanke säger "jag vill inte lida" så gör vi motstånd mot det som behöver frigöras. Vi hamnar då tyvärr i ett slags moment 22. 

Det du gör nu kan förändra ditt liv på ett avgörande sätt om du är envis och siktar på frigörelsen och inte på själva kampen. Hjärta

Anmäl
2013-07-02 16:21 #9 av: The Zombie

#7 - Svion: Det har varit mycket krångel med min sjuksköterska på öppenpsyk. Hon bröt förtroendet efter 3:e besöket. Jag hade precis legat inne på psyk i två veckor med LPT. Och hon är vän med mitt ex's nya flickvän. Så de satt och pratade om mig. Därav fick han reda på att jag hade fått LPT. Inget jag hade berättat för honom, för jag skämdes! Och sedan när jag ringde till enhetschefen så påstod hon att så inte var fallet. Att dom hade pratat i allmänhet om LPT. Men, de hade även suttit och pratat om att DBT:n skulle funka jättebra för mig enligt henne.. Visst det är ingen hemlighet, för mitt ex vet allt och har alltid varit ett stort stöd för mig. Men att dom sitter och pratar om mig, att hon gjorde det.. Hade precis fått henne och var nöjd och kände att jag kunde lita på henne.. så sker det där!
Och att enhetschefen inte ens trodde på mig gjorde mig arg och ledsen.


Anmäl
2013-07-02 16:23 #10 av: The Zombie

#8 - Seerina: Tack för ditt fina inlägg. Så mycket som stämmer i det du skrev. Jag önskar jag faktiskt kunde släppa kampen. Men jag kämpar emot mig själv, på alla olika sätt. Men tillåter mig inte riktigt få känna och låter mig inte få utlopp över känslorna. Kanske kan jag någon gång få lyckas med det.

Men just nu känns livet värdelöst.

Anmäl
2013-07-02 17:09 #11 av: Svion

#9 Det förstår jag verkligen tar motivationen ur dig. Knappast positivt nånstans. Jag hoppas iaf att du kan rikta det problemet mot DOM. De gjorde jävligt fel, och du har ingenting att stå till svars för ens från dig själv för det.. Fy fan för sådana människor. 

Jag kan inte påstå mig vara något bättre med sådana förutsättningar. Helt seriöst, jag hade velat explodera om jag blivit så lurad av till lagen rättsliga former som finns till för att hjälpa. De borde bli förbannat varse deras rätt till vårdlicenser.. Har du funderat på att försöka gå ut med det till media? Låter ju kanske som lite hugget just nu.. Men det skulle nog vara ganska givande att se det uppmärksammas. 

Anmäl
2013-07-05 03:52 #12 av: lurituri

Jag vill bara skrika NEJ när jag läser ditt inlägg. Gör det inte! Men sen läser jag det kloka Seerina skrivit och kanske är det så - att ditt mående, din sjukdom är som en varböld i din kropp. Som måste mogna för att spricka, torka för att sen försvinna. Och självklart lämna ärr. Men jag hoppas att du väljer att identifiera dig med den friska Zombien, inte med den sjuka! Jag tror att du egentligen vill vara bra, rolig och stark.

Kram till Dig från Lurituri

Anmäl
2013-07-05 04:38 #13 av: The Zombie

Jag vet att saker tar sin tid för att man skall kunna läka sig själv och gå vidare. Och att i depressioner ser man inte de verkliga problemen som finns i ens vardag.

Idag ska jag till läkaren. Vet inte vad jag ska säga. Hur ärlig jag ska vara.. Borde väl berätta allt, men samtidigt säger allt emot. Jag borde ta upp ang. aktivitetsersättning och se om han anser att det är något jag borde ha.. eller om jag ska fortsätta vara beroende av socialen. (jobbigast enligt mig är sökandet var evigaste månad).

Men jag kan inte med och säga att jag har fler sömnlösa nätter än nätter med sömn. Jag kan inte berätta att jag skiter i min medicin för att plåga mig själv. Jag kan inte berätta om dödsångesten, dödslängtan och framför allt om mina aktiva suicid-planer.

vet inte riktigt vad jag ska göra.
vill egentligen inte ens på läkarmötet, men.. personalen i resursteamet envisades med att köra mig dit och se till att jag kommer på det mötet. suck.


Anmäl
2013-07-08 21:49 #14 av: millib

Bara att du skriver här, på det sättet du gör.
Där du varken inbjuder till hjälpsamhetnett stöttning men ändå valt att skriva detta inlägg tyder ju på att du vill dela ditt inre med någon. Att du inte vill må sämre men antagligen kommit till en mur och en brist på förtroende som du inte vet hur du ska ta dig över, inte vet m du vill ta dig över.

När man uteslutit psykiatrin ur sitt liv så finna det inte så mycket kvar än just familj och vänner, alt utomstående. Ingen av oss kan erbjuda dig proffesionell hjälp eller medicinering. Däremot kan vi vara ett stöd.

Du skriver att du vill må sämre, vad menar du med det?

Anmäl
2013-07-10 05:26 #15 av: The Zombie

T o m t .

Nu är allt bara så jävla tomt. Vet inte hur många gånger jag gått in här och tänkt svara på det som skrivits.. men jag läser, tänker, skriver en meningen men sen är det fast. Jag raderar, stänger ner sidan och ignorerar. Jag orkar inte. Ingen samhörighet med världen längre, verkligen totalt borta.. som om jag inte ens lever, lever jag?

Anmäl
2013-07-11 10:49 #16 av: millib

Du kan inte tänka dig att ringa psykakuten?

Anmäl
2013-07-12 10:46 #17 av: vallhund

På många ställen i landet finns mobila team som man kan kontakta o få hjälp av.

T ex http://www.psykiskhalsa.se/

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2013-07-30 09:41 #18 av: Shine

Hur har du det TS?

Anmäl
2013-07-31 01:32 #19 av: The Zombie

#18 - är fortfarande i samma sits. Eller ja, nu bara går dagarna, mår piss, sover dåligt, äter dåligt, kasst humör. Orkar inte träffa någon. Isolerar mig totalt. Jag orkar inte ens prata med någon i min närhet om hur illa det är. Att jag inte ens orkar. Orkar inte ens självskada, alldeles för slut för det. Alla krafter är totalt borta. Känner mig lika tom som alltid och känner inget nöje i något (vilket jag inte gjort på ett par månader) men men... Tack för omtanken Shine.

Anmäl
2013-07-31 13:41 #20 av: Shine

Du är inte ensam. Vi bryr oss om dig. Kram.

Anmäl
2013-08-01 15:44 #21 av: The Zombie

jag... orkar inte.... MER!

Anmäl
2013-08-01 23:26 #22 av: Cordata

#21 inte för jag vet om du är troende, men jag ska ändå be för dig. Alla människor går igenom tuffa perioder i livet, en del värre än andra. Jag tror stenhårt på att du kommer att ta dig ut ur det här. Det är inte farligt att be om hjälp. Om du bara vågar släppa taget och lita på att det finns människor runt omkring dig som bryr sig om och vill hjälpa kommer det bli bättre. Kanske inte direkt, men så småningom!

Glöm inte att du är älskad och helt underbar!
Anmäl
2013-08-02 01:20 #23 av: Shine

Vem har du förtroende för?

Anmäl
2013-08-02 12:20 #24 av: The Zombie

#21 Cordata - Nej, jag är inte troende. Men det betyder mycket att du bryr dig. Tack.

Anmäl
2013-08-02 12:24 #25 av: The Zombie

#22 Shine - Jag har väl inte förtroende till någon just nu. Det liksom känns nästan bra att jag vill ge upp? Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt.. Alltid haft en rädsla för döden, även vid självmordsförsöken jag gjort.. men inte nu. Kanske är det för att jag inte riktigt är vid sista steget ännu, utan bara 2 steg bakom döden. Kanske kommer det när jag begår självmord.. kanske lyckas jag inte, ännu en gång! p.g.a rädslan.


nä, detta blev rörigt.. ungefär som i mitt huvud.
imorgon ska jag supa mig full, för sista gången.
(jag säger inte att jag ska ta mitt liv imorgon.)


I'm just done with this.

Anmäl
2013-08-05 21:20 #26 av: The Zombie

Hmm. Jag kan inte sluta tänka på döden. Och det är inte på ett skrämmande sätt längre, utan mer ett slags lyckorus som bildas inom mig och får mig att känna mig efterlängtad, döden vill ha mig.
Låter jättekonstigt va?

Har en del piller, säkerligen 200 st med ca. 110 av en sort, och lite annat gott och blandat. Häver i mig alkohol, JAG VET ATT DET INTE GÖR SAKEN BÄTTRE.. men jag kan inte annat än hoppas att jag faktiskt gör det.

Såg ett stjärnfall igårkväll, kan ni tänka er vad jag önskade?
Att jag lyckades. Total lycka. 100% lyckande, inget tvekande. Ingen ånger, inget. Just nu är det bara... det bara är, liksom?

If it does make sense?

Anmäl
2013-08-06 01:38 #27 av: Shine

The only thing that would make sence is if you called emergecy psykiatric.
Berätta hur du mår, hur du känner och tänker.
Fråga dem och låt dem avgöra hur mycket "sence" det ligger i det. De har troligen rätt.
Man kan säkert ringa anonymt.
Har du ev någon kontaktperson?

Anmäl
2013-08-06 20:37 #28 av: The Zombie

Det värsta är att jag INTE kan ringa. Kan inte, det är som en spärr. Jag vill inte erkänna det så öppet att allt är åt helvete. Jag kan inte agera, kan inte skrika ut min frustration, kan inte gråta. Bara helt tomt. Och jag är så trött på att inte kunna visa hur jag mår, mer än i text.

Häver i mig alkohol idag med, mera dumma tankar. Men jag vet att de pillren jag har inte räcker för en definitiv överdos som leder till död.

it sucks.

Anmäl
2013-08-06 21:14 #29 av: Svion

Är det möjligen så att du blir oförmögen att framhäva dina problem på rätt sätt när det väl kommer till kritan för dig att "presentera" problematiken och på så sätt stå ansvarig för vilket sorts bemötande du följdaktligen kommer få? 

Anmäl
2013-08-06 22:25 #30 av: Calcifer

Be en vän ringa 112. Omedelbart. Jag förstår att du inte gillar tanken på att bli inlagd men när det gäller det liv får man ibland gilla läget. Hade jag ditt namn och din adress hade jag själv ringt 112 omedelbart. Jag har haft människor som gjort det för mig när jag varit i samma sits och det är tack vare dem jag lever idag.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-08-23 08:18 #31 av: Seerina

Jag tänker inte ge dig ett enda gått råd utan bara be dig att ställa dessa frågor till dig själv och sen ordentligt tänka igenom innan du  skriver ned svaren.

  1. Vill du leva som stark och lycklig där folk morsar glatt och ger dig en dunk i ryggen då och då?
  2. Vill du leva som liten och svag där folk tröstar, håller om och gärna bär dig fram genom livet?
  3. Vad innebär detta för dig?
  4. Varför det?
  5. Varför det?
  6. Vad innebär det?
  7. Vad innebär det?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.