Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2446 ggr
LurkingShadows
2013-07-08 15:20

Jag är ett skal.

Jag känner mig så enormt tom. Det är som att jag måste gå runt och bära på en kropp med organ av bly och en hjärna av korridorer, varje dörr leder till ett nytt rum av sorg. Jag vet inte hur många gånger jag fått lust att bara skrika rakt ut, men jag vågar aldrig. Dessutom kan man inte ställa sig mitt bland folk och skrika, då klassas man som galen.

Även om jag vet att jag är galen så vet ingen annan. Jag vet inte om jag vill att folk ska veta, de skulle aldrig förstå. Men inom mig växer en oro, en ångest som jag inte kan förneka. Jag känner mig ensam. Inte för att ingen vill umgås med mig, utan för att de jag umgås med inte ger mig något. Förvisso är det tidsfördriv men det fyller bara mina yttre behov, jag skulle vilja att någon bara lyssnade på allt jag hade att säga utan att döma mig. Men jag litar knappt på någon längre. Jag har blivit felaktigt dömd så många gånger, på sätt och vis kan jag förstå. Mitt humör tillåter mig att antingen vara superglad, nöjd och avslappnad eller ångestfylld, gråtandes och trasig. 

Det ingen förstår är att det är jag, jag har slutat låtsas för att bara vara den jag är. Men hur kan det vara mer fel än att låtsas vara "normal"? Det sårar mig sjukt mycket att folk dömer mig innan de ens sett alla sidor av mig, det är inte rätt. 

Jag har så mycket inom mig som vill ut men som blir instängt på grund av rädslan för att bli baktalad och dömd, mitt inre gråter tårar av blod och ingen ser.

Annons:
millib
2013-07-08 21:24
#1

Vad är det som skrämmer dig för att bli dömd av andra? Hur länge har det känts så här och har det varit något som utlöst det, något som hänt? Det du skriver… Kunde varit jag som skrivit det.

// Milla - Alpaca och Peruan
http://www.millasmarsvin.n.nu/

Seerina
2013-07-09 18:37
#2

Föreställ dig att du har en medmänniska vid din sida som lyssnar uppmärksamt på allt du har att berätta. Du öppnar dig helt och fullt och talar ut rakt från ditt hjärta. Du berättar om dina känslor, tankar och upplevelser. Du berättar om dina önskningar, din längtan och dina drömmar. Du berättar om vad du saknar, vad du är arg och besviken på. Du berättar vad som gör dig ledsen och vad som skänker dig glädje. När du har berättat klart så tystnar du och får kanske en kram i medkänsla. 

Fråga nu dig själv, kommer din smärta förminskas av att du berättar för en medmänniska som väljer att inte döma dig? Eller kommer smärtan, sorgen och tomheten ändå finnas kvar?

Berätta gärna din historia för dig själv utan att döma och se vad som händer. Ofta dömer vi oss själva hårdare än vad andra gör.

Pandicorn
2013-07-16 20:55
#3

Jag förstår dig. Många säger att de förstår men egentligen så säger de bara så för att de tror att det är det rätta svaret, men jag förstår. Jag förstår så väl. Jag kan vara gladaste ansiktet utåt på dagarna och i skolan, dansa genom livet , tyckas ha det bästa livet men så är det inte på näterna. Nätterna kämpar jag mig i genom. Raseriutbrott blandas med att benen viker sig och jag bara sitter mitt på golvet, tårarna rinner nerför kinderna och jag vet knappt vem jag är.

Jag har blivit skickad till antal skulkuratorer och även psykologer , trots min relativt unga ålder, men inget har hjälpt. Att vissa kuratorer som lovat att inte säga något till någon ändå läckt saker jag sagt har bara gjort mig mer stängd och hatat mänskligheten mer.

Jag har börjat skriva, långa långa, texter. Skrivit om allting. Det finns inte alltid en röd tråd och vissa saker makes no sense men det känns bättre sen. När allt står där. När jag ser själv hur livet är, det känns lite mer greppbart när det finns så konkret som i text framför mig. Så det är mitt tips till dig, skriv. Bara skriv. Det behöver inte vara bra, vackert språk eller någonting annat. Det är din text och du kan skriva vad du vill där!

"Våra misstag gör oss till människor"

Nachtaktiv
2013-07-20 11:00
#4

Pandicorn gav ett mycket bra råd, att skriva var något som hjälpte mig igenom väldigt tuffa perioder. Vare sig det gällde att bara sätta känslorna i ord, eller att skriva en berättelse om något helt annat jag kunde drömma mig bort i.

Och att skriva kan ge mycket mer än man tror. Känslor uppkommer i det centrat i hjärnan som kännetecknas av kaos, medan språket härrör från den del i hjärnan som kännetecknas av ordning. Så när vi sätter våra känslor i ord så skapar vi en någorlunda ordning i kaoset, så att säga.

Något jag själv upplevde hos skolkuratorer var att jag kunde må hur dåligt som helst, men så fort jag pratade om det så kändes det så litet, så löjligt, och så obetydligt. Det sker en viss distansering från ens situation när man sätter känslorna i ord, när man går från kaos till ordning, för man ser det plötsligt med ett litet perspektiv.

Nu vet jag inget om din livssituation, hur gammal du är, eller någonting. Så det enda råd jag kan ge är precis det som Pandicorn gav dig, att skriva. Och att fortsätta skriva, gör det till en hobby. Läs på om kreativt skrivande, och liknande saker. Kanske skapa ett konto på poeter.se? Använd skrivandet som ett utlopp för dina känslor, och ett fokus för dig.

Jag hoppas att det hjälper dig.

Cahira
2013-07-21 03:17
#5

Att må dåligt är mer vanligt än du tror. Det är sjukt många som lider i tystnad och ler glatt till utvärlden. Du är inte så onormal som det känns.

Och som de andra sa, skriv. Du kan skapa en blogg på blogspot som är hemlig och kan bara ses av dig själv (finns en sån inställning) så har du en online dagbok som kräver inlogg för att kunna se och som bara du vet om där du kan skriva allt du känner och tänker. Du behöver inte ens posta det, du kan spara det i arkivet där alla sparas oavsett om de är "publisherade" eller inte. 

Eller skriva i word eller notepad och sedan radera allt efteråt, eller spara nånstans på datorn om du har egen dator. 

Men skriv, det hjälper dig att sova iallafall.

Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur. 

Upp till toppen
Annons: