Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3228 ggr
IaMiaMaria
2013-07-08 16:20

Återigen sårad

Jag igen för jag vet inte vilken gång i ordningen blivit sårad av min far som bor ganska långt bort men då han väl kommer hit och är stugan som ligger nära mig, då får jag inte följa med dig av massa olika orsaker eller sm denna gång, sa inte ens att han var där utan kom på en 45 minuters fika på väg hem.

Även fast jag vet att det blir så här så tar jag det så otroligt personligt och blir så extremt ledsen. Denna gången orkade jag inte säga något utan spelade glad och trevlig för att han iaf kom hit.

En sån här "liten" ska får mig helt ur balans så jag kommer säker skära mig eller ta för mycket tabletter ikväll då situationen inom mig blir ohanterbar. Väntar nu på att min kontakt förhoppningsvis ringer upp innan fem då hon slutar….

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Annons:
lurituri
2013-07-08 21:43
#1

Läser vad du skriver, IaMiaMaria, och känner starkt med dig. Vilken besvikelse! Det gör så ont varje gång man blir bortvald. Hade en gång ett ärende till staden där min pappa bor, ville att vi skulle ses. Han kom förbi ca 20 min men hade bråttom iväg för att "bilen stod så tokigt parkerad"! Då hade vi inte setts på många år! Jag vet hur den smärta känns som du beskriver. Och man intalar sig själv att man inte bryr sig - men en tagg sätter sig i hjärtat varje gång. Varför orkar dom inte med oss eller vill inte ha oss, våra fäder? Innerst inne drömmer vi ju fortfarande om hur bra vår relation skulle kunna vara. Och man går på samma mina om och om igen. Blir glad - och sen nattsvart besvikelse igen. Precis som om det vore omöjligt att sluta hoppas. Det är kört men hoppet finns alltid kvar. Kanske kan det kännas lite bättre för dig att du inte är ensam. Kram Lurituri

Seerina
2013-07-09 18:42
#2

Så länge du vill ha något från din far så kommer du alltid känna dig sårad och besviken varje gång han väljer att inte ge dig det.
När du slutar upp med att envist vilja ha det som du innerst inne längtar efter så blir du fri. Då kan han inte längre såra dig och du slipper därmed straffa dig själv för att din längtan återigen togs i från dig.

IaMiaMaria
2013-07-11 11:14
#3

Pratade med han en kort stund igår om det som hänt. Men som vanligt så var det ju mitt fel och jag var orättvis mot honom som sa så. SÅ nu orkar jag nog inte mer. Orkar inte prata med honom och försöka bry mig. Men det gör samtidigt så ont i mig då jag vill ha en far….

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

dolfen
2013-07-13 20:14
#4

Ens förväntningar av andra människor kan ibland göra att man blir besviken.
Man kan tycka att skeendet borde bli si eller så.
Blir det inte som man själv har bestämt, kan man tycka att det är fel.

Men då gäller bara en människas tycke.

#0 - Jag hoppas att det blir bra! 🙂

#2 - skrev bra.

lurituri
2013-07-14 12:31
#5

Javisst kan man försöka att intala sig att man inte bryr sig, inte behöver nånting mer av sin far, inte tycker om, inte längtar efter närheten eller att kontakten nu för evigt måste brytas. MEN våra föräldrar har präglat oss mer eller mindre - det handlar om blodsband! Det gör det hela lite mer komplicerat. Det sitter så djupt!!

Många, många gånger har jag bestämt mig för att nu får det vara nog. Nu vill jag inte ens tänka på min pappa. MEN snart är man där igen!

Suck! Kanhända är detta en livslång kamp? Att frigöra sig från den första och kanske starkaste tyvärr obesvarade kärleken. Ibland blir jag osäker på om han lever eller är död! Undrar sen hur jag kommer att känna när han VERKLIGEN är död.

Önskar att jag - och alla andra svikna döttrar - kunde lösa upp den här knuten i vårt inre nån gång. PAPPA-PROBLEM verkar påverka vilken riktning våra liv tar alldeles för mycket!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

LYCKA TILL!

Kram Lurituri

IaMiaMaria
2013-07-14 18:15
#6

#5 Du har nog helt rätt. Det är förmodligen en livslång kamp, även sen då han gått bort på riktigt. Då kommer väl sorgen att det aldrig kan bli bättre.

Det är jätte svårt att bara släppa. Jag tänker ju på han varje dag fast jag har sagt åt mig själv att inte göra det.

Blir väl många år med terapi för att det inte ska göra lika ont längre.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

Annons:
dolfen
2013-07-14 18:31
#7

Här ett stycke ur boken "Handbok i livets konst" av Epiktetos:

"_En del av tillvaron står i vår makt, en annan icke.
I vår makt stå våra åsikter och drifter, vår åtrå och vedervilja - med ett ord, allt som beror på vår egen verksamhet; - utom vår makt stå kroppen, förmögenheten, anseendet, samhällsställningen, och med ett ord, allt som inte beror på vår egen verksamhet.

Vad som står i vår makt är till sin natur friboret, oförhindrat, obundet; vad som inte står i vår makt är svagt, trälbundet, fullt av förhinder, och för vårt väsen främmande.

Glöm alltså aldrig detta: om du anser det trälbundna fritt och det främmande för ditt eget, skall du förhindras, bedrövas, oroas och beklaga dig över gudar och människor._

Om du däremot anser för ditt endast vad som är ditt och för främmande vad som beror av andra - såsom det i själva verket är -. då är du obetvinglig, ingen kan hindra dig, du har aldrig att klaga över någon, eller att anklaga någon, eller att göra något, vad det än vara må, emot din vilja; inte heller kommer någon att kunna skada dig, och du får aldrig någon fiende, ty intet skadligt kan träffa dig.

…. (hoppar över text) …

Var således redo att åt varje föreställning om det, som kommer i din väg, genast säga: "du är en föreställning och inte vad du synes vara." Undersök sedan saken och pröva den enligt de principer du har fastslagit; se framförallt till om den står i din makt eller inte;

och står den inte i din makt, tänk då utan tvekan: "den angår inte mig."

(Jag hoppas att inga felskrivningar förekom.) 😎

Seerina
2013-07-17 01:21
#8

Jag hade problem med min mamma. Jag fick aldrig hennes kärlek, värme och uppmärksamhet som jag längtade efter så jag vet vad jag pratar om. Det var en lång process att bearbeta. Jag tvingades förlåta henne om och om igen. Skrika, gråta och gråta lite till. Släppa taget om min längtan. Acceptera att jag aldrig någonsin skulle få ett förlåt eller ens höra orden "jag älskar dig". Fortsätt vara arg, fortsätt känna dig besviken. Inbilla dig att han trampar på ditt hjärta om och om igen när det i själva verket är du som trampar på ditt eget. Valet är ditt. Fortsätt önska dig det omöjliga eller ge upp. Jag gav upp. Jag är fri nu. Det är inte du. Jag vet, sanningen gör ont. Förlåt mig att jag sårar dig med mina ord. Kram.

IaMiaMaria
2013-07-17 11:22
#9

#8 Du talar sanning. Men problemet är att bara släppa taget om honom. Jag vet att det är det bästa. Men det är inte bara att… Utan det är nog en ganska lång process innan jag kan släppa taget helt. SÅ innan dess kommer jag nog bli sårad och fälla många tårar till.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

vallhund
2013-07-18 17:57
#10

#5 #6 m fl.

Självklart behöver det inte bli en livslång kamp, om man kan förlika sig med vad man blivit/är. Likaså måste man försonas med det faktum att de allra flesta föräldrar har gjort/gör så gott de kan o förmodligen saknat förmågan att agera annorlunda.

Vi måste vårda det lilla barnet inom oss o inte hänga upp oss/sörja något so aldrig funnits.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

lurituri
2013-07-18 21:02
#11

Kära Vallhund, Dolfen o Seerina, ni kommer med så kloka ord och råd alla tre. Men - hur vårdar man det lilla barnet inom sig som visst tycker att hen har rätten till båda sina föräldrar? Hur intalar man sig att ens fars agerande inte angår en? Det gör det ju! Och hur ger man bara upp när ens inre säger nåt annat? IaMiaMaria, tror att du som jag har mycket att lära. Kanske har det att göra med hur stabil i tillvaron man känner sig, hur nöjd man är med sitt liv och sina val om man kan ta till sig ovanstående eller inte. Jag vet inte. Just nu känns det som om jag inte vet någonting alls! Men det är väl bara att försöka bli vän med sig själv och kämpa på med sitt liv antar jag. Vad annat att göra? Man säger ju att "tiden läker alla sår". Banalt men ganska sant. Så upp med hakan, IaMiaMaria, vi har ett liv att leva! Kram Lurituri

Upp till toppen
Annons: