Jag träffade en kille en sommar för 4 år sen. Han var på utslussning från ett behandlingshem och arbetade hos min pappa. Jag blev hjälplöst förälskad och trots att jag var (och är) rätt så blyg så var det jag som tog första steget och ville träffas osv. Han var allt jag kunde tänka på och vi umgicks ofta den sommaren. Vi pratade mycket, fixade med hans "stuga", gick promenader och bara va med varandra. Han ville att jag skulle följa med när han tatuerade sig osv, det kändes från min sida sett som att han ville att jag skulle vara delaktig i hans liv. Emellanåt så blev han dock väldigt distanserad och svarade knappt på sms och sa att "jag var för fin för honom och borde inte vara med en sån som han" (han syftade på sitt drogproblem). Men jag ville inte alls höra på hans invändningar, jag såg ju vem han var under fasaden. Så vi fortsatte träffas. Vi hann väl aldrig bli ett "bekräftat" par, men det kändes att det definitivt var åt det hållet vi var påväg .
I slutet av sommaren så åkte han in i fängelse (några månader för rån), men vi höll kontakten via brev (han förflyttades till sin hemort många mil från där jag bor). Jag erkände för honom att jag var kär i honom (jag hade aldrig sagt det rakt ut till honom) och fick tillbaka ett "när jag kommer ut härifrån så skulle jag vilja bli en svensson och jag skulle kunna tänka mig att bli det med dig" (ungefär). Jag blev överlycklig.
Månader senare när det sedan blev prat om frisläppning och jag skulle få möjlighet att prata med honom på telefon så blev jag osäker. Dels så avskyr jag att prata i telefon, men av någon anledning så blev jag osäker och lite rädd tror jag. Jag vet än i dag inte varför och vad jag tänkte. Men vi tappade kontakten strax innan han skulle bli frisläppt. Idag grämer jag mig så mycket över min feghet... Vi har väl kanske pratat ett par gånger sedan dess och han skrev för 2 år sen på Facebook "Jag saknar dig", så vi fick inget riktigt "avslut" så att säga...
Den sommaren med honom är den mest minnesvärda jag hittills haft i mitt liv och jag har haft jättesvårt att släppa taget om honom, även fast vi inte har kontakt med varandra... Jag har drömt om honom minst ett par gånger i månaden alla dessa år och drömmer då om att vi träffas igen och att han också har saknat mig i alla dessa år och vill ha mig.
Jag vet inte vad jag ska göra längre! Jag kan inte släppa taget, allt påminner mig om honom och när jag kanske har glömt bort honom för ett tag så börjar han följa mig på Instagram eller skriver någon statusuppdatering på Facebook och jag trillar genast dit igen.
Känner mig så otroligt dum också, här sitter jag och är "låst" på honom, medan han säkert gått vidare nu och det bara är jag som är knäpp och creepy som håller fast vid en gammal romans.
Jag vet att 'pojkvän med drogproblem' inte står särskilt högt på min önskelista och jag brukar rygga undan från folk som håller på med det, men det verkar inte spela någon roll i det här fallet?
Någon som har något förslag på vad som är fel på mig? Where to go from here? Era tankar?
