04. Personliga berättelser

Vad är fel på mig?

2013-08-07 00:13 #0 av: [Nayara]

Jag orkar inte att skratta eller le för att några minuter senare falla ihop gråtande på golvet. Självmordshot, slag mot huvudet och bankande med huvudet mot väggen. Sedan förvandlas det depressiva till stark ilska. Jag slår mina lärare, kastar saker på dem och försöker rymma. Plötslig är jag neutral igen och då går det bra. Och det här fortsätter så varje dag.

Jag är så rädd och orolig för att de jag känner mig ska lämna mig, till exempel min familj och mina vänner. Jag vet inte vem jag är och jag ändrar drastiskt mina mål och framtidsplaner säkert 10 gånger om dagen. 

De jag känner kan kännas som underbara, perfekta människor men sedan "hatar" jag dem och tycker de är värdelösa.

Vad är fel på mig egentligen?

Om jag bara kunde kontrollera mig själv.

Anmäl
2013-08-07 00:19 #1 av: Calcifer

Hur gammal är du? Låter till viss del som om du skulle kunna vara bi-polär. När det gäller att slå sig själv i huvudet och dylikt gjorde jag det som yngre som resultat av min asperger. Jag kunde inte hantera alla känslor jag hade och kunde inte hantera när saker gick fel.

Jag skulle tipsa dig att kontakta kurator och prata med dina föräldrar om att få besöka BUP.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-08-07 00:28 #2 av: [Nayara]

#1: Tack för ditt svar! Jag är 17 år gammal.

Har läst lite om bipolär sjukdom. Men jag har aldrig ett humör i flera veckor, som jag hört att bipolära brukar ha. För mig är det minuter, timmar eller upp till en dag.

Anmäl
2013-08-07 00:37 #3 av: Calcifer

Jag är tyvärr inte så insatt, så jag kan inte kommentera om det kan variera från person till person. Men jag tycker definitivt du ska ta kontakt med BUP. Det är inte ett bra beteende, varken för dig eller de omkring dig. Att du vet att det inte är nyttigt är en jättebra början! Jag skulle gissa på att det handlar om någon diagnos, men jag kan inte säga mer än så. En del av vad du beskriver låter precis som mig när jag var 7-13 år gammal, och jag har som sagt asperger. Mitt humör kan fortfarande skifta ganska fort, bara det att jag lärt mig hantera min ilska och mina känslostormar. Inte alltid, ibland gråter jag fortfarande som ett skadeskjutet rådjur för att jag råkat slängt ett papper jag ville ha kvar eller något annat "dumt", men det går bättre. Ilskan har jag lärt mig hantera genom att alltid bryta en handling när jag känner att det börjar gå åt pipsvängen.

Men som sagt, tycker du ska kontakta BUP. Och även prata med dina föräldrar om du känner att du kan, med tanke på att du är minderårig.

"I think the problem with people like this is that
they're so stupid they have no idea how stupid they are."


Anmäl
2013-08-07 01:05 #4 av: [Nayara]

#3: Tack för ditt svar! 

Anmäl
2013-08-07 10:53 #5 av: Nachtaktiv

Håller med DorianGray, att försöka få någon form av hjälp vore helt klart det bästa för dig. Jag kan tänka mig att det måste vara sjukt tröttsamt att ha det som du har det nu, så du har väl knappast något att förlora på det?

Dessutom, försök tala ut med dina föräldrar om hur du upplever dina svårigheter, se till att de tar dig på allvar och förstår att det inte bara är "tonårsbesvär". Berätta om din oro och rädsla och be dem om deras stöd, jag är ganska säker på att de kommer stödja dig så gott de kan. I och med att du är 17 år så vill du psykologiskt sett distansera dig från dem som alla tonåringar gör, men försök att bekämpa det lite grann. Jag tror nämligen att du behöver dina föräldrars trygga hamn mer än du kanske tror.

Jag hoppas innerligt att saker löser sig för dig, lycka till!

Anmäl
2013-08-07 11:51 #6 av: tearsandrain

kan vara adhd?

Anmäl
2013-08-08 09:28 #7 av: Shine

Låter som klassisk borderline. Dock är det ingen diagnos man får i tonåren eftersom vissa har väldigt tuffa tonår som kan utspela sig så här.
Vilket som, så behöver du stöd med dina känslor. Man kan ringa psyk akut(ring akuten, berätta över din oro, tryck på det akuta och berätta din ålder) och/eller prata med skolköterskan eller kuratorn om detta. Säg att du är rädd och inte förstår vad som händer och väldigt orolig/rädd för dig själv. Ungefär som du beskrivit här.
Hon kan bli ditt stöd i kontakterna med bup/psyk.

Slutligen vill jag säga att det inte är nåt fel på dig.
Vissa har diagnos på papper, vissa har det inte. Vissa har sidor och svårigheter som sticker ut mer medans vissa har svårighete som inte märks. Vi är alla olika. Men alla har sin kamp.
Ordet "fel" passar inte in. Men just nu är du i behov av stöd. Precis som alla av oss är minst någon gång i livet.

Lycka till och låt oss gärna veta hur det går.

Anmäl
2013-08-10 13:04 #8 av: [Nayara]

Tack för era svar! Glad

Jag har ADHD i familjen men jag tror inte jag själv har det.

Jag tar bland annat mediciner mot humörsvängningar men de hjälper inte så bra. Ledsen 

Anmäl
2013-08-10 13:17 #9 av: [Nayara]

Jag hamnade på akutpsyket när jag var 14 år, på grund av självmordshot och en diagnostiserad psykos. Jag hamnar lätt i depressioner, och känner mig sällan glad på riktigt. Jag kan skratta och verka glad men inombords känner jag mig ofta tom. Jag känner mig aldrig riktigt lycklig, men när jag tror att allt är bra så känner jag tvärtom efter en liten stund. Ibland (ganska ofta) hatar jag mig själv, men det finns också stunder då jag är mycket nöjd med mig själv. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.