03. Allmän psykologi

problem psykiskt?

2013-08-25 15:25 #0 av: Floraa

Jag har så svårt att känns riktig glädje, jag är väldigt känslosam och kan känna mig ledsen, arg, frustrerad osv. Men på nått sätt är de glada känslorna inte "uppkopplade".

Tror inte jag är deprimerad för jag klarar av vardagen och uppskattar mina vänner(de får jag har) och jag vill göra saker med mitt liv.känner dock inte att jag är bra på någonting, jag bara är. Typ tar upp plats eller som utfyllning bland alla andra. Jag är även överkänslig , kan typ börja gråta vid minsta sorgliga eller fina sak vilket är väldigt pinsamt. Detta skapar så stora problem, typ minsta sak som går fel så försvinner all ork direkt! har ibland stora motivationsproblem men lyckas alltid ta mig framåt ändå. En annan sak som stör med är att jag inte är närvarande mentalt. Jag går på automatik lixom, enda gångerna jag faktiskt är närvarande så är det när jag är ledsen/arg osv men dom känslorna är ju inte så roliga, resten är bara "neutralt" och har svårt att ens komma ihåg saker eller ta till mig saker för tiden bara swoshar förbi.

Är fast och kan inte njuta av livet, alla tips och all hjälp uppskattas!


Anmäl
2013-08-26 04:47 #1 av: lurituri

Ja kära du, kan bara säga att jag till viss del känner igen mig i det du skriver. Att ha den här superkänsligheten är inte lätt. Det är precis som om man inte passar in i det här livet - allt omkring en har liksom för vassa kanter!

Det är svårt att acceptera att man kanske har en viss läggning, en personlighet man upplever som besvärande. Kanske vill man vara som alla andra. Som dom där utåtriktade, framåt och självklara typerna. Inte melankolisk, inåtvänd och eftertänksam. Och tyvärr jämför man sig alltid med andra.

Själv har jag fått ta medicinerna till hjälp. På gott och ont. Men ibland finns inget val. När jag nu - efter många års grubblande - fått en Borderlinediagnos känns det på något sätt bättre. Som om jag kan sluta fred med mig själv efter alla år. Min önskan är att helt och fullt kunna leva med och acceptera den här känsligheten. Att orka utan mina mediciner.

Jag hoppas att du också kan sluta fred med din personlighet såsmåningom - en kontakt inom psykiatrin kanske kunde vara bra om du inte redan har en. Att skriva i detta forum ser jag också som ett steg på vägen. Det kan kännas riktigt bra att sätta ord på sina känslor. Det tycker jag att du ska fortsätta med.

Kram Lurituri

Anmäl
2013-08-28 11:23 #2 av: Floraa

Hej Lurituri och tack för ditt svar!Glad

Jag kanske borde acceptera att det är så här jag är helt enkelt. Att jag gråter för hemska saker på nyheter eller endast tanke på att nån i min närhet tillslut kommer dö..Jag har ingen kontakt med psykiatrin än, känns som att jag inte hinner med det. Men om man nu är så superkänslig borde det ju gå åt andra hållet också tycker jag?, att kunna bli väldigt glad och lycklig av de små sakerna. Men det har jag så svårt för, jag vet inte varför. Kanske för att man inte är medveten? När jag var yngre hade jag väldigt läskiga upplevelser då världen helt plötsligt blev "annorlunda" kändes som att tiden gick saktare och typ "vibrerade"och jag kunde se mina händer osv som på nått overkligt sätt, som att det inte var på riktigt?? Samtidigt hade jag en sån otrolig ilska riktad mot mig från överallt, allt var argt på mig lixom. Nån som vet va det här va? Jättesvårt att förklara det för känslan var nån känsla man vanligtvis inte har. Låter säkert knäppt hehe..

Jag har inte haft sådana upplevelser nu på många år men det här med medvetenheten stör mig, varför går man runt i en bubbla och dimma jämt? hur kan man bryta det?? Har försökt att tänka och uppfatta saker i min närhet men faller tillbaka och verkar inte komma nån vart.



Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.