Känner igen det där alldeles för väl. 

Det är väldigt svårt när man mår dåligt på nätterna. Då har man bara akut-psyk att vända sig till antingen genom att åka dit eller genom att ringa nått journummer för att få prata.

Jag har precis som du helt otroligt svårt för att prata i telefon. 

Jag brukar göra som så att jag går in på en annan chattsida för att prata om annat och på så vis komma på andra tankar tills nästa dag.

Jag kan relatera till din känsla kära TS.

Men kom ihåg att du kan alltid, och med det menar jag ALLTID, ta kontroll över situationer.
Det är du som bestämmer över ditt liv, inte ångesten eller depressionen.

När jag mådde som sämst så insåg jag tillslut att det är bara tankarna som spökar och förstör.
Jag brukar om jag känner mig nere försöka avleda tankarna till andra saker. Rita, se film, skriva… ja allt möjligt.

Om du ändå känner för att prata så har du detta att vända dig till

Jourhavande Medmänniska

• Telefon: 08-702 16 80
• Öppet: 21:00-06:00 alla dagar

Dom kopplar dig inte till någon psykiatri

Tack för era svar! Trodde jag var ensam vaken och inne på sidan.. Skönt att se att det finns fler här ändå.

#1 Att få höra att nån annan har liknande upplevelser känns trots allt tröstande. Försöker hitta nån intressant sida som jag kan avleda mig med. Känner mig inte lika ensam nu.

#2 Förstår hur du menar med att ha kontroll över situationer. Du har säkert rätt, men jag har ännu inte kommit dit. För mig har det, sedan jag första gången blev riktigt sjuk, varit så att när jag mått riktigt dåligt så har jag inte kunnat tänka alls. Vet att många Bipolära inte känner sig sjuka när de är hypomana/maniska. För mig är det (än så länge) inget problem. Jag märker direkt när jag börjar bli lite för mycket uppvarvad. I det andra läget däremot.. Det är till en viss gräns som jag känner att jag är deprimerad och att jag vet att jag överreagerar på små motgångar. Men sen går jag över nån gräns. Då ser jag mig inte som sjuk. Det är då helt rimligt och logiskt (enligt mig) att t.,ex. vilja ta livet av sig. Och när jag är i det tillståndet så kan jag inte alls "tala mig själv tillrätta" eller ens tänka över huvud taget. Jag bara handlar. Det är väldigt frustrerande att inte ha kontroll över sig själv och sina handlingar. Jag kan t.o.m. läsa mina egna anteckningar sen tidigare och då se att jag skrivit nåt om att jag styrs av känslor när jag mår dåligt och att det är viktigt att t.ex. ta medicin och gå och lägga sig istället för att göra nåt dumt. MEN NÄR JAG BEFINNER MIG I DET ANDRA (LÅGA) STADIET SÅ KAN JAG INTE ENS TA TILL MIG MINA EGNA TANKAR! Jag tänker då att "ja, ja, visst stämmer det, men DET HÄR är något HELT annat. Jag är inte alls sjuk, utan…"  

Just nu så är jag ännu inte där, men vet att det kan gå fort. Det är därför jag försöker hitta nån som kan säga något vettigt, innan jag blir en självdestruktiv zoombie. 

Så tack för svar!

Ska nu surfa runt en stund och hoppas bli trött snart. Ska, motvilligt, ta min nattmedicin nu.

Detta med bipolaritet har jag ingen kunskap om tyvärr.

Har en underlig fråga… Om du är kvinna så undrar jag om du märker av dina upp och nedgångar beroende på vilken del av menscykeln du är i?

Nu är det bara jag men jag märker att när jag är nära mens så blir jag oftast jäkligt deppig och får alla sämre tankar.

Jag hoppas att du sköter om dig. Och kom ihåg att det finns alltid stöd och hjälp.

Jag förstår exakt vad du menar, eller ja - nästan.
Har inte diagnosen Bipolär men har en vän som har det och hon har berättat exakt hur hennes skov är och vad hon känner av och vad hon inte känner av. Jag tycker det är ganska intressant att höra ur andras perspektiv. Och just det du förklarar kan jag verkligen relatera till det hon berättade för mig.

Tar nu förgivet att du är Bipolär typ 2,
dvs. har hypomani & Depressioner.

Hon precis som du känner av när hon börjar bli för uppvarvad och kan för det mesta relatera till just EN sak hon alltid tänker på oftare när hon börjar bli hypoman. Det har hjälpt henne en del genom att hon vet att det finns en viss tankegång bakom själva hypomanin.. Eller hur jag ska förklara.. Hmm.

Sedan är det värre för henne i depressions svackorna. 
Hon kan känna att det börjar bli lite värre, men sedan helt plötsligt är hon så deprimerad att hon lägger in sig på psyk. Vilket för hennes del har hjälpt. Där har hon mest tagit till vara på tiden för att vila upp sig och vet att någon alltid ser till att hon är trygg (det är väl just det som hjälpt henne) Sedan att hennes antidepressiva har setts över, och även hennes litium nivåer. Men sedan hon började med zyprexa har hon märkt ENORM skillnad på hennes depressioner. Hon tycks inte hamna så djupt ner i depressioner nu p.g.a zyprexan.

Jag vet ju inte riktigt vad du äter för mediciner specifikt just nu men kanske bör de se över dina mediciner och se till så att de rättas till för att få ur dig ur depressions skovet. 

Ta hand om dig.
Hoppas du kunde somna och att morgondagen är bättre.
Kram

Ja Bipolär sjukdom är inte kul. Har sett den på nära håll, både på anhöriga samt att jag själv oxå är Bipolär.

Det är en jobbig sjukdom på många sätt. Dels är det naturligtvis jobbigt att vara i extrema känslotillstånd. Sen säger eller gör man en massa saker, som inte ens riktiga jag skulle ha gjort. Det får man lida för sen.

Sen är det så lömskt och förrädiskt eftersom i princip alla Bipolära människor inte KÄNNER sig sjuka! De anhöriga kan stånga sig blodiga. Man kan inte nå fram till en person som gått in i ett av de Bipolära tillstånden.

Det jobbigare är att man får en helt förvrängd verklighetsuppfattning. Har en make som när han var sjuk, hypoman, blev helt besatt av en annan kvinna. Fick för sig att de hörde ihop, han såg så många tecken på det, ville skiljas mm. Sen, när han fått sin diagnos och efter en tids medicinering "vaknade han upp". Han var chockad och förstod inte alls vad han hade sett hos henne. Och hur han hade kunnat göra som han gjorde.

Själv vet jag som sagt att när jag blir sjuk, och går djupt ner i deppfasen, så tycker jag att det är helt logiskt att ta livet sig. Det blir både pinsamt och känns rätt absurt när jag senare har läst vad jag har sagt. Har t.ex. suttit i ett möte med 5-6 personal från psyk och försökt övertyga dem alla om att jag inte är sjuk utan bara har goda skäl att ta livet av mig. Har blivit lite frustrerad över att ingen fattar mina logiska resonemang. Helt lugnt sitter jag där och berättar vilka metoder jag velar mellan. Det är som om jag sitter och ska bestämma mig för vilken soffa jag ska köpa eller nåt. Kommer sen fram till att det nog är bäst att göra nåt på avdelningen. För där har de ju hjul på sängarna, då blir det enkelt att bara rulla ut mig.. Sen kan jag inte alls förstå varför alla blir så upprörda. Oroliga. ??? Jag ser det som om jag berättar att jag ska åka på en utlandsresa ungefär. 

Så, man är inte sig själv under de perioder man är sjuk. Man tänker på ett helt annat sätt. Kan inte ta in konsekvenserna av sina handlingar. Man styrs bara av starka impulser. Oavsett om det gäller en person man tror sig älska, en ny dator som man vill ha eller att man vill ta livet av sig, så känner man bara att "det här VILL jag" Och så gör man det.

Själv försöker jag att hitta nåt sätt att bromsa mitt mående innan jag hamnar i det farliga bottenläget. Men det är mycket svårt.

#4 Jag har inget system alls för när jag sjunker i mitt mående. Det kan komma när som helst. Så jag vet aldrig när "det mörka" ska slå till.

Har dock märkt att stress kan utlösa min depression och sömnbrist kan utlösa hypomani.

#5 Nja, har ingen "ren" diagnos. Det är närmast typ 2, har bara hypomani varvat med depressioner. Men för att få den diagnosen ska man ha varit konstant i ett av tillstånden i minst en vecka. Det kommer jag sällan upp i. För mig växlar det mycket fort. Det kan hålla i sig i några dagar, men ibland växlar det under dagens lopp och ibland är jag BÅDE hypoman och deprimerad samtidigt.

Läkaren som utredde mig sa att det passade in på rapid cykling/ultra rapid cykling (dvs snabbväxlande bipolaritet). Dessutom med blandepisoder. Men i diagnosmanualen fanns inget av det med, de ar bara typ 1 och 2. Så jag fick diagnosen Bipilär UNS (ospecifierad).

Så bra att höra att din vän blev hjälpt på psyket! Att det finns ställen med bra vård och att det går att bli hjälpt. Borde kanske flytta.😮

Har provat mängder av medicin. Sertralin,  Miancerin, Cipralex, Effexor,  Litium, Lyrica, Zyprexa, Xanor, Seroquel, Ergenyl, Voxra, mm. Även provat Anafranildropp, TNS och ECT. Inget har haft nån direkt effekt. Zyprexan tyckte jag personligen var hemsk. Jag blev en sockerknarkare och vräkte i mig allt möjligt. Efter att ha provat Zyprexa i tre omgångar hade jag gått upp 35 kg. 😮

Lyrica gjorde mig helt avstängd. Jag blev likgiltig till allt. Ergenyl var iofs väldigt stabiliserande.. Jag pendlade inte alls i humöret när jag tog den. Men å andra sidan så var jag permanent låg..

Men de kanske hittar nåt som hjälper mig oxå så småningom. 

Mår iaf lite bättre nu. Jag har äntligen börjat bli lite trött. Och har distraherat mig tillräckligt för att kunna släppa de värsta tankarna. Har klarat ännu en natt.

Tack alla för att ni finns!

Ja, jag är också glad å hennes vägnar. Men det värsta är att jag varit på samma avdelning, även en gång i samma veva som henne. Men eftersom hon "reparerade" sig själv genom att sova så hjälpte det ju henne. 

Jag själv har bara varit med om skitvård på det stället. Dem tror det värsta om mig hela tiden, även om jag ibland faktiskt har viktiga saker att säga som jag själv tänkt ut genom att inse att jag verkligen behöver hjälp. Men då är jag bara ute efter tyngre medicin. Vilket jag absolut inte är, inte på något vis. Jag ville bara få känna lycka igen. Känna mig funktionerande för en gångs skull. 

Jag har hatkärlek för mina impulser, på något vis.
För ibland kan de leda mig till något bra. Till något bra ställe. Till en kick i röven o ta sig ut. Men även tar impulserna mig till dåliga ställen, situationer och tankebanor. Så.. 

Det är jobbigt när man känner sådanna uppenbara känslor. Att det liksom är VETTIGT det man säger. Att det är noga eftertänkt, fast självklart tycker inga "vettiga/friska" att det är en bra idé.. för man kan ju tydligen inte tänka rationellt när man är deprimerad eller manisk/hypoman. 

Man får väl helt enkelt acceptera att ingen annan förstår vad man menar när man halvt som halvt försöker förklara någonting som är så verkligt enligt en själv - men så ovettigt för en annan. Man får acceptera att man är ett hmm… "psykfall".
Jag är så van, menar självklart inget illa. Men jag ser heller inget ont med det ordet. Det är ju en ganska självklar förklaring på ett sjukt vis.

Alltså vafan babblar jag om egentligen? Har något jag skrivit ens öhm… vafan heter det nu igen.. hmm.. äh fan. Jag kommer inte på namnet. Så, säger väl såhär. Does it make any sense? det jag skrev * 

Well well.