Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2365 ggr
withoutme
2013-09-20 00:44

Totalt mörker. Ser inget ljus alls längre!

Jag tror att jag hamnat i en depression. Eller jag är väldigt medveten om det snarare. Det känns som att jag bara sugs in i den djupare hela tiden. För att göra en lång historia lite kortare: Idag är jag 25 år gammal. Blivit mobbad sen första klass och alltid haft problem med att finna och behålla kompisar. Idag har jag samma problem och känner ofta att ingen egentligen gillar mig utan tycker att jag är jobbig… Är småbarnsförälder sedan 1,5 år. Har ingen utbildning sen gymnasiet. Aldrig haft ett riktigt jobb. Endast lyckats få sommarjobb via dom få kontakter jag har. Detta år jobbade jag för första gången inom vården. I början var det jätte tufft och jag var lite skraj till & med men överkom rädslan och jobbade jätte mycket på mig själv under dessa månader. Tyckte att jag växte oerhört som människa. Mådde superbra så länge jag fick jobba men direkt då det var slut så sjönk jag ner i mörkret igen. Jag tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Passade tider. Sa aldrig nej till extrapass. Ställde upp för kollegor. Var noggrann och tog egna initiativ. Men nu i efterhand så har jag börjat ifrågasätta min prestation på detta jobbet. Och min duglighet. Jag har blivit utringd EN gång sedan jag fick sluta. Jag har tjatat massor om att jag vill jobba. Men det är den andra sommarvikarien som får alla lediga pass. Jag snokade på jobbet och hen har fått jobba hur mycket som helst sen sommarens slut. Jag förstår inte varför hen blev favoriten? Vad gjorde jag för fel? Varför tycker dom inte om mig? Nu på måndag så måste jag knalla till AMS igen… Gå dit och få mer skit för att jag inte duger på arbetsmarknaden. Bli hånad och trampad på. Sen känns det extra jobbigt idag. Jag har så svårt för att glädjas åt andras välgång nu mer. Jag blir avundsjuk, bitter och förkrossad när jag läser hur bra det går för andra i min ålder. En gammal vän till mig fick fast jobb idag. Saken är den att hen hade aldrig varit där idag om det inte vore för mig. Jag pushade hen att söka till en utbildning som jag själv ville gå. Hen ville inte egentligen men kom in direkt. Inte jag. Har ansökt 4 ggr sedan dess och fått nej alla gånger. Blir lika ledsen varje gång. Funderade på att börja läsa på högskola istället. Gjorde högskoleprovet men gick inte så bra… Blev struken från ubildningarna jag hade sökt för att jag saknade matte b. Klarade knappt matte a. Allt bara går emot mig! Ingen vill ge mig jobb. Ingen vill ha mig som vän. Och jag är rätt säker på att min sambo tröttnat rejält på mig som är så misslyckad. Jag får aldrig någon närhet. Han stirrar bara i sin mobil hela tiden. Jag orkar inte leka med mitt barn. Jag känner mig så värdelös som mamma när jag inte ens kan försörja henne. Jag har försökt så jävla många år nu med att komma NÅGONSTANS! Men jag hamnar alltid på ruta ett igen. Fas 3 lär ju bli min framtid. Och i en lägenhet från soc då karln tagit mod till sig att lämna mig… Jag vill bara försvinna! Jag är så trött på kämpa när det inte hjälper ändå! Jag gråter hela tiden i min ensamhet. Det gör så ont i bröstet att jag inte kan andas…. Jag är helt jävla ensam och INGEN förstår mig. Alla bara kritiserar mig men ser inte vad jag går igenom. Känns nästan som att meningen är att jag ska tappa orken helt till slut och bara ge upp….

Annons:
Tissetassarna
2013-09-20 20:08
#1

Hur ser din familjerelation ut? Hur är du uppväxt? Styrkekramar!

Karmin
2013-09-21 21:41
#2

Men gumman!

Blir rörd av din text och tycker så jävla synd om dig. Hoppas verkligen allt löser sig

tessbess
2013-09-22 00:39
#3

Vet så jäkla väl hur det känns..

Många styrkekramar!!!!!

Älskar att Hata, men Hatar att Älska.

Upp till toppen
Annons: