Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2606 ggr
Ellasratties
9/23/13, 11:07 PM

Att klara av hålet i själen?

För 3 och en halv veckor sedan gjorde min flickvän slut med mig efter ca 3 år tillsammans. Hon gjorde slut på ett bra sätt och förklarade noggrant att det inte var mitt fel utan att det är dags att vi går skilda vägar. Att få egna liv, och skaffa ny kärlek för våran hade brunnit ut. Vi var bara sambos och inte ett kärlekspar längre och jag förstod henne. Hon var ärlig och det hon sa var sunt. Problemet var ju att mina känslor var lika starka som den första dagen jag var tillsammans med henne. Mina känslor brann som hösta lågan fortfarande. Men jag accepterade hennes beslut och flyttade ut.

 Jag grät oavbrutet i 3 dygn, med bara 10 mins pauser då och då. Jag var helt förkrossad och det gjorde så ont i själen att jag spydde. Jag var i chock och förstod inte att det här kunde hända. Den värsta smärtan jag någonsin känt. Alla mina framtidsplaner.. putts veck. Borta. Allt var borta. VI var borta. 

Men jag började repa mig, plugga och umgås med mina djur, familj och vänner. Jag grät mindre för varje dag. Jag blev okej helt enkelt. Vi började tillochmed umgås som vänner och det fungerade bra!

Men sen släppte mitt ex nu då, den andra bomben. Hon låg med nån. Och jag fick veta det. En vecka och 5 dagar efter breakupen låg hon, på fyllan, med någon kille. Och jag bröt ihop. För mig ville hon ju inte ligga med de sista månaderna. Men trots detta repade jag mig igen och blev ok. 

Den tredje bomben kom idag. Hon ska flytta. 20 mil bort. Inte jätte långt men tillräckligt för att man ska glida ifrån varann och sluta umgås. DET har varit den största trösten av alla. Att när det var slut innebar det inte att jag aldrig mer fick träffa henne. Utan vi kunde umgås för hon bor ju i samma stad. Men nu… hon flyttar iväg från mig och från allt vi hade. Det är så svårt att acceptera den här situationen. Att verkligen förstå och lita på att allt blir bra i slutändan.

Hon har gått vidare. Inte helt kanske men mycket mer än vad jag har gjort. Och det gör så fruktansvärt ont så fort jag är ensam. På toaletten, i duschen eller på väg till skolan. När jag är ensam, så GÅR det inte att låta bli att tänka på oss. Hur lyckliga vi kunde vara, hur många skratt och hur mycket kärlek vi delade. Jag trodde hon var min själsfrände. Men det blev inte så. Jag vill fortfarande tillbaka.

Hur ska jag bli hel igen? Hur ska jag fylla alla hål, alla tankar med något nytt? Jag vill inte. Jag vill tillbaka bara. I hennes armar. Vakna och somna med henne. Det är allt jag vill. Jag vill väl kanske gå vidare men det är så svårt att acceptera att jag ska gå livet utan henne bredvid. Hur gör man? Hur ska man klara av det?

Snälla någon hjälp mig. Jag vill bara bli ok igen.. vad ska jag fylla ut hålet med?

(Notice: Är diagnostiserad med panikångest, depression, bulimi; äter saroten för tillfället)

Mvh, Ella Ler Har du svår mensvärk? Kika in på Endometrios i fokus



Annons:
.m.m
9/24/13, 2:28 AM
#1

Jag har denna stund inga råd att ge dig mer än att… omge dig med sådant du tycker är vackert. Ord, citat, målningar, natur… Tiden läker inte sår, men de mattas ut, man lär sig att förhålla sig. Det är som en form av avgiftning med alla abstinensbesvär som hör till. Det värsta är kanske att själva avgiftningen är det som känns som själva giftet. Många styrkekramar.

lurituri
9/27/13, 10:41 PM
#2

Ella! Om det kan vara till någon tröst så vet jag hur fasanfullt ont i hjärtat det gör att bli lämnad. När allt man själv vill är att fortsätta tillsammans. Det chockartade tillstånd man hamnar i känns fullkomligt overkligt. Kropp och själ fryser till is och man är som paralyserad. Varför vill hen inte längre ha mig? Frågorna far runt i huvudet. Ja, jag känner med dig ska du veta. När jag läser din berättelse slår det mig att du skriver väldigt bra. Och det är precis vad jag tycker att du ska göra. Skriva, skriva och åter skriva. Kanske väljer du att låta andra läsa eller också inte. Det blir ditt sorgearbete och läkningsprocess. Att fundera och sätta ord på dina känslor och på din besvikelse. Det kan resultera i att du en vacker dag hamnar i något sammanhang tillsammans med andra som också skriver. Och vips, där hittar du kanske din RIKTIGA själsfrände! Nu börjar min fantasi att skena iväg - men jag hoppas att jag givit dig något att fundera över. Och tänk på vad Peter Le Marc sjunger: Jag ska gå hel ur det här…jag ska gå hel ur det här. Ja det ska du. Och är du musikalisk kan du ju skriva låtar! Kram o stort LYCKA TILL! Lurituri

Ellasratties
9/29/13, 11:06 PM
#3

#2 Lurituri tack så hemskt mycket. Ja, det är sant jag mår bättre när jag får skriva. Och helst få svar också. Jag behöver nån att bolla med då mina vänner hat tack och lov aldrig varit med om detta och kan därför inte förstå.. Pratar dock mycket med min mamma men det är inte alltid det är rätt tillfällen att prata med henne heller. Tack för dina stärkande ord, du verkar förstå precis hur det känns och jag beklagar att du har varit med om en sådan hemsk period i livet. Kram

Mvh, Ella Ler Har du svår mensvärk? Kika in på Endometrios i fokus



Upp till toppen
Annons: