Annons:
Etikettätstörningar
Läst 3032 ggr
[Buppie]
9/27/13, 10:31 PM

Hjälp

Gick precis med i psykologi i fokus. Mitt mående är just nu väldigt mycket upp och ner. Ibland är jag ledsen och ibland är det något bättre. Just nu känner jag mig väldigt väldigt ledsen och ångestfylld.

Är sjukskriven och oroar mig hela tiden för vad jag ska bli. Vet inte riktigt vad jag vill men det jag tror att jag vill kan jag inte bli för det är för höga krav. Och ett annat alternativ (sjuksköterska) kan jag inte bli pga att jag har en spyfobi så jag har ingen aning om vad det kommer att bli av mig. Just nu så går jag bara hemma och såsar. Ibland vill jag göra saker som att skriva eller spela något spel men kan inte ta mig för det, så det blir mest att jag bara sitter framför datorn och dagarna och tiden bara går. Är 20 år och känner mig så stressad. Vill plugga när jag bor hemma men blir så rädd att pappa ska tycka att jag är för stor och att han då ska "slänga ut mig". 

För en månad sedan gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök och låg medvetslös i 3 dygn innan jag blev hittad. Till och från känner jag mig väldigt ledsen över att jag inte dog. 

Har alltid varit försiktig och mammig sedan jag var barn. När jag var cirka 13/14 blev jag diagnostiserad med panikångest och tvångssyndrom. För cirka 4 år sedan fick jag diagnosen anorexi och det dras jag med fortfarande. 

På bup fick jag träffa massa olika psykologer då jag inte blev bättre. Började även äta antidepressiva som 13-14 åring (!). Har ätit 4 olika sorter samt några ångestmediciner vid behov men är medicinfri nu.

Jag känner bara att jag vill dö. Kommer inte in på det jag vill plugga till (går inte att läsa uoo betygen tillräckligt då man inte får läsa in meritpoängskurser så hp är allt som gäller vilket jag inte kommer fixa). Vill bli frisk (speciellt nu då jag droppat lite i vikt efter allt, var inlagd på akutvårdsavdelningen i 2 dygn och sedan psyk i 2 + 1 dygn. Tappar hår i mängder nu samt har en kal fläck på huvudet, detta stressar mig massor och gör mig mer ledsen) men jag vågar inte till 100%. Har stått på KBT-listan här sen i december trots att jag blev superprioriterad. Nu ska jag snart få börja hos en privat istället men får bara 15 timmars behandlingstid. Sedan om det inte räcker blir jag ställd på KBT listan igen och väntetiden är MINST 1 år.. Det finns ingen hjälp att få här. När jag var inlagd på psyk satt jag bara på mitt rum. Under de 3 dygnen var det bara EN som kom in och pratade med mig 10 minuter. 

Att jag är rädd för att bli frisk är att jag känner mig liten, känner mig verkligen inte vuxen och jag tror att det beror på att jag mått dåligt så länge. Undervikten gör att jag ser lite mindre ut, är rädd att få en vuxen kropp för jag känner mig inte vuxen. Tycker att jag har stora höfter redan nu och tanken på ännu större skrämmer mig. Känner mig liten och vill vara liten.

Orkar inte jättemycket men tvingar ut mig på en promenad varje dag för jag blir rädd att om jag bara sitter så kommer jag att få mer celluliter och att allt ska lägga sig på rumpan/låren/höfterna. För sakta går jag upp lite i vikt nu men jag vill egentligen snabbare för att stoppa håravfallet och så. Rädd också att pappa ska tycka att nu är jag frisk så nu får jag flytta. Rädd att jag ska bli mer sladdrig och bullig tycker inte att jag ser speciellt smal ut egentligen, smal kanske men inte mager. Min kropp är nog byggd på ett annat sätt än andras så att jag ser större ut. Rädd att hata mig själv ännu mer, har redan extremt dåligt självförtroende. Hatar mitt utseende och min personlighet, ALLT. Jag vill ändå få gå upp i vikt, det är som att något säger att jag inte får men ändå vill jag. Är också rädd att jag inte ska få mer hjälp om jag går upp. "Anorektiker" ska ju vara smala. Men sjukdomen sitter i huvudet och jag mår såå mycket sämre när jag väger mer. Fick mens en gång förra året då jag tagit mig upp i vikt på egen hand (dock 6 kilo bmi 18.5) och mådde fruktansvärt men fick ingen hjälp så jag fixade inte att hålla det.

Har bara en enda kompis som jag inte träffar så ofta. Vill ibland egentligen inte vara ensam men avböjer nästan alltid om hon frågar om vi ska göra någonting. 

Jag är vidrig, ful, äcklig, hemsk, värdelös. VÄRDELÖS! 

Ingen kommer säkert ens orka läsa men jag mår så dåligt nu, är så ledsen. Jag vill bli älskad, jag vill bli sedd, jag vill veta vad jag ska utbilda mig till. Men just nu vill jag bara dö.

(Vet inte vart jag skulle placera detta men det ni kanske kan flytta om det är helt galet fel)

Annons:
.m.m
9/27/13, 11:53 PM
#1

Läser och lyssnar.

tessbess
9/28/13, 10:12 AM
#2

Har läst och tänker på dig.

Älskar att Hata, men Hatar att Älska.

LadyTherese
10/2/13, 4:47 PM
#3

Har läst och hoppas verkligen allt kommer lösa sig för dig att du får den hjälp du har rätt till och behöver! Angående vad du ska utbilda dig till så undrar jag vad du är intresserad av?? Har du något intresse som du vill jobba med?

[Buppie]
10/2/13, 6:35 PM
#4

#3 Får ingen hjälp. :( Har väntat sedan i december på samtal.. Kommer om cirka 1 månad att få 15 timmar totalt med samtal, efter det ställs jag på listan igen om jag behöver mer hjälp och då får jag vänta över 1 år… :(

Jag vet inte riktigt. Var inne på vård förut men pga spyfobin så kommer det inte gå. Jag älskar djur men har inte tillräckliga betyg för att komma in på djursjukskötare (som jag tidigare övervägt att söka). Funderat lite på psykolog men vet inte om jag skulle klara det psykiskt, dessutom är det i princip omöjligt att komma in. Vet inte riktigt vad jag är intresserad av, det jag pysslar med på fritiden är väl att spela lite grann ibland, jag gillar att vara ute och älskar som sagt djur. Skulle vilja utbilda mig inom något som ger en okej lön samt att det inte är jättesvårt att få jobb efter.

[Buppie]
10/5/13, 9:44 PM
#5

Usch nu har jag en såndär jobbig kväll igen. Vet inte vart jag ska ta vägen och önskar bara att jag kunde dö.

[Buppie]
10/5/13, 9:55 PM
#6

Känner mig så fruktansvärt ensam. Det är snällt av er att läsa och vill inte vara dum men det hjälper mig liksom inte, så kanske egentligen inte borde skriva. Vet bara inte vad jag ska ta mig till. Jag önskar att jag vågade ta livet av mig. Önskar att jag hade dött vid mitt förra försök.

Annons:
Nillanp
10/6/13, 12:42 AM
#7

Även om du inte tycker det hjälper att skriva, även om du inte tar till dig det andra skriver.  oh ofta stöter vi på känslan av ensamhet, och dödslängtan. och även om du inte vill skriva, och del med dig. så ska du veta att du är inte ensam, och varje gång jag läser om människor som mår likt mig, ger dig mig styrka och samhörighet att veta att man inte är ensam. MEN det tar inte bort mitt mående. det ger mig tröst, som en plåster kan få ett sår att slut blöd för tillfället.  och ta med dig det! vi är många som läser, kanske få som vågar svara, eller vet vad dom ska svara, men en del av oss förstår dig, en del av oss önskar nå att man kunde hjälpa varandra mer än vi kan. och en del av oss bara önskar allt kunde ta slut! massa styrka till dig! =)

[Buppie]
10/6/13, 9:12 AM
#8

Tack Nilanp. Känns lite bättre nu men när man väl har de där svackorna att man mår så dåligt så vet man inte vart man ska ta vägen. :(

Nillanp
10/6/13, 3:36 PM
#9

Buppie.  så sant. allt känns hopplöst, samtidigt som man känner krav på sig. det är en hemsk hemsk kombination.. känns som man inte betyder nåt till och från, men om någon får höra att de är så du mår, då betyder du och då jävlar får du höra att du är självisk du kan inte göra så du kan inte må så, du FÅR INTE. exakt som om man väljer detta själv.. om det vorde så väl, att man välde det själv alltså. för då hade man ju valt bort det direkt iaf jag. för jag tappar verkligen orken och energin till att se till att alla runt mig mår bra, för att jag mår dåligt och kan dra ner dom. en hemskt hemskt erkorrshjul

Upp till toppen
Annons: