Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3141 ggr
DogProblems
2013-10-08 02:15

Kan inte med detta mer.

Vet inte om det behövs men varnar endå för "triggering", kan nt avgöra om det blir det eller ej. Fyllde 18 i år, vilket kanske endå ska va någon slags stolthet över för jag planerade aldrig att leva så länge. Hade bestämt att jag skulle va död innan nians slut men så blev de juh nt. Men jag är så rädd, för precis all som har med att va myndig att göra. Jag vill inte bli vuxen, jag är rädd för att bli vuxen. Jag är bara så rädd. Jag har social fobi, en form av autism och ADD, och de enda jag kan fråga mig själv är, hur ska jag någonsin kunna jobba, jag kan inte ens prata i telefon med andra, jag går helst inte ens utanför lägenheten. Blir så arg på mig själv, för jag har i sex år eller nått sånt levt med depression, jag hade hjälp framför mig men tog aldrig emot de, och när de kändes som jag äntligen tog mig upp och såg ljust på saker så slänger sig allt det här över mig och jag känner ännu en gång att jag sjunker ner i depp. Jag har det senaste året distanserat mig ännu mer från all "hjälp" jag hade framför mig. Och sitter med panik varenda natt igen. Men ångesten känns så mycket värre än förut. Har inte skurit mig än, men känns som de kommer högre och högre på listan. Ibland så känner jag bara för att gå upp och hämta sprit och bara dricka tills jag somnar. Jag känner mig som om jag vore tre igen, och bara vill sitta och gråta i pappas knä tills att blir okej. Men jag har tyvärr inte den relationen med mina föräldrar längre även fast vi bor i samma lägenhet. Vad ska jag göra, jag är mycket väl medveten om att jag behöver hjälp. På natten iaf. Så fort jag vaknar på dagen så intalar jag mejj blixtsnabbt att jag bara överdrev under natten, att jag inte behöver hjälp att jag är okej Men jag är inte okej, inte ett dugg..

Annons:
Calcifer
2013-10-08 02:44
#1

Du ska ringa psykjouren där du bor när du mår som du gör - dvs på natten.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

DogProblems
2013-10-08 03:07
#2

#1 Vad är psykjour för något? Eller menar mer är det något man ringer till för att prata, elr något man ringer till för att få åka någonstans och få t.ex prata där? För båda alternativen känns uteslutna för mig, pågrund av ångest..

Calcifer
2013-10-08 03:08
#3

Tja, du kommer inte kunna få mycket hjälp om du inte vill prata med någon eller åka dit och prata med någon.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Ebolaa
2013-10-08 07:20
#4

Jag skulle också rekommendera psykiatrin, ringa dit och berätta om hur du upplever din ångest, och dom kommer absolut vilja träffa dig. Du verkar inte må  bra någonstans, jag lider själv av svår ångest och depressioner. Men jag har inte svårt att ta mig ut och prata med andra, du verkar ha omfattande problematik. Går du inte och pratar med någon ? Du skulle verkligen behöva ångestdämpande mediciner, de funkar i princip som alkohol, du blir avslappnad och slipper ångesten men dina problem förvinner inte av dem. Men mår man som du gör, måste man få någon form av medicinering och sen också så MÅSTE du ta dig någonstans och öppna upp, du förtjänar absolut inte att må som du gör. Snälla, gör det för din egen skull och försök stå emot ångest och istället fokusera dina tankar på din andning (Att du fokuserar och tänker Andas in - Andas ut, och också andas in och ut när du tänker det) Det brukar föra in en i meditiation, och då känner man sig lite lugnare, det hjälper ofta för mig. 

Snälla, sök hjälp, det kommer inte bli värre av det, det lovar jag.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Svion
2013-10-08 07:45
#5

Som alltid så är det absolut värst att vara vaken klockan två på natten om man lider av återkommande ångest. Det är svårt att tro, men dygnsrytmen har otroligt mycket med problematiken att göra i de flesta fall. 

Du behöver få prata av dig om det här. Alla är rädda för att bli vuxna under tonåren och i din situation kanske det är mer intensivt med tanke på vad du beskriver. 

Det låter som att du är tillräckligt medveten om vad ångesten gör mot dig, och det gör situationen än tydligare att hantera. Som Bellatrix skriver, du bör inte hoppas på hjälp om du inte försöker ta steget mot att prata med någon och ångesten är inte ett hinder från att göra det om du väl förbereder dig en smula. 

Skriv ner en lista med några av de problem som du upplever gör din situation problematisk. När du väl känner dig redo att gå vidare, ta några djupa andetag och fokusera på att få beskriva hur du har det. Det kanske inte går första gången, men då kör du igen lite senare. Slå upp numret till landstinget i ditt län och leta dig fram till BUP eller liknande. Stressa inte med att genomföra det men lägg det som något att slutföra innan veckan är slut, till exempel.

Och lycka till!

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

DogProblems
2013-10-10 03:53
#6

Så jag har inte vågat ringa sj.. Men skickade ett mejl till min gamla lärare/kontaktperson en natt. Och då blev frågan om hon skulle ringa min pappa. Vilket vi inte kom till nått beslut om, eller mer jag kom inte till nått beslut om hon skulle göra det eller ej. Jag vet, det är det lättaste att göra typ så. Det bara känns som skit vare sig hon skulle ringa honom och han få typ ringa BUP, eller att inte göra något alls. Det blir lixom att jag säger åt mig att jag bara är helt körd. Att jag en gång för alla förstört allt för mig själv. O att det finns ingenting att göra. Att ingenting kan hjälpa mig, att det lixom blivit för mycket. Jag har fastnat i en ond cirkel… Jag har gått hoss bup förut, under ungefär hela tonårenåren upp till 17. Och jag har aldrig känt att jag litat på någon av dom jag fått träffa för att kunna säga något. För att det antingen var någon som bara var för annorlunda ifrån mig eller någon som inte hade tid en gång i veckan. Och antar att det är annorlunda för att jag var omyndig, men jag fick något slags ångestdämpande, som inte hjälpte överhuvudtaget på natten, fick inte höjja dosen på denna heller av nån anledning (var lägsta), och läkaren ville inte heller låta mig prova något annat.. Jag gav upp om bup, orkade inte komma dit längre när det endå inte gjorde nån skillnad för mig. Den psykologen jag hade då ville att jag skulle börja gå till "vuxen" bup.. Men pappa hade koll på det och jag vet inte vad som hände med det ärligt talat. Jag bara försöker hitta någon orsak till varför bup skulle va värt att pröva igen, och jag bara fastnar…

Annons:
Upp till toppen
Annons: