Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Jag orkar inte mer

2013-10-20 11:07 #0 av: inaborisova

Vad ska man göra när man inte orkar mer? När man kämpat i flera år och det blir bara sämre? Utåt är det bra, man har vänner osv. Men inåt är det skit, man orkar inte leva mer. Man vill bara ge upp.

Jag är 20 år gammal, fyllde det för 2 veckor sedan.

I hela mitt liv har jag känt en sån stor ångest, jag är adopterad och har haft frågor om mina biologiska föräldrar men min mamma ville aldrig prata om det. Istället bytte vi samtalsämne, och mina frågor förblev obesvarade. Hon har sagt idag att hon inte vet så mycket, jag har fått mina adoptionspapper men det finns ingen som kan översätta språket även man vet vad det är för språk. Var nära på att komma med i spårlöst, till och med dom fick en kopia på mina adoptionspapper, men även dom kunde inte översätta språket. Hur eller hur; detta är något jag försöker strunta i för just nu spelar det ingen roll för mig vilka mina biologiska föräldrar var. Det var nog mer viktigt när jag var yngre.

Jag tänker inte skriva så långt, eller jag ska försöka iallafall. Jag vill bara skriva om hur jag känner och mår för jag orkar inte detta mer. Det är inte så att jag hållt saker och ting för mig själv, jag har pratat med många om hur jag mår, speciellt för en som betyder väldigt mycket för mig.

Jag tänker inte skriva ner vad det är som får mig att må dåligt men detta är mitt sätt att ropa på hjälp. Jag orkar inte leva mer, men jag vill ändå inte dö, fast jag vill hellre dö än att leva. Jag är rädd för att leva och jag är rädd för att dö. Dör jag, vad händer då? Vart hamnar jag? Jag vill dö smärtfritt och fort för jag vägrar ligga på golvet och se världen tyna bort när jag sluter mina ögon. Men jag vill inte leva för jag känner mig varken värd att leva, eller har orken att leva. Men det finns ingen som tar mig seriöst.

Alla tror jag hittar på för att få uppmärksamhet. Och visst, jag kan förstå dom för jag har aldrig kommit till handling när det gäller självmord men dom vet heller inte hur många gånger när stått där med kniven i handen, saxen eller tabletterna.Jag är trött på att ingen tror mig, jag är trött på att höra "du är vuxen" för det har jag fått höra i flera år. Vad jag än gjort och/eller gör är fel.

Jag har försökt vara stark men nu orkar jag inte mer. Jag ber er, dig, VEMSOMHELST! Hjälp mig..

Anmäl
2013-10-20 14:04 #1 av: Maria

Har du sökt vård någon gång?

/Maria

 

Anmäl
2013-10-20 18:36 #2 av: inaborisova

@bumbleboo ; vågar inte, rädd för att ingen ska ta mig seriöst.

Anmäl
2013-10-20 20:22 #3 av: dolfen

Det är jättebra att du är intresserad av din historia (släkt).

Jag är övertygad om att du vill leva!

Ibland kan vissa saker ta tid. Det bara är så. Tyvärr.
Mitt råd: Tålamod.

Häftigt att lyckas få reda på sin släkthistoria.
Om inte... Ja. Du har ju din släkt inom dig. Temprament o annat (kanske?).

Våga våga!

Glad

Anmäl
2013-10-22 15:17 #4 av: Mowgli_star

Hej där. Jag arbetar heltid i psykiatrin. Det du känner är ingen ovanlig känsla och det är många som bär det inom sig i onödan när det finns hjälp att få. Det du beskriver ska tas på stort allvar. Jag vet inte vart du bor eller hur det ser ut i din kommun.

Jag vill rekommendera dig att söka för detta på din vårdcentral för det finns hjälp att få.

Anmäl
2013-10-23 08:10 #5 av: Ebolaa

Hejsan! 

Jag anses av psykiatrin som en fullt frisk människa, som inte heller haft svår att  skaffa vänner och jobb m.m. MEN bara för att man klarar sig bra med allt det praktiska och relationer ska du inte tro att det inte finns någon orsak att söka hjälp. Psykiatrin har tagit mig på allvar varenda gång, de vet att människor i alla olika samhällsklasser och ursprung mår dåligt av alla möjliga orsaker.

Angående dig, så anser jag att det är rätt allvarligt att man kan känner att man inte tycker att livet är värt att leva, det kommer definitivt också de inom preofessionen också tycka.

Vet någon av dina vänner hur du känner? Det är jättebra att du skriver av dig här, det är många som läser !

Kram på dig, inaborisova ! <3

 

Anmäl
2013-10-28 21:57 #6 av: Emelie

TS, jag vet exakt hur du känner! Har gått igenom allt det där också, flera gånger om. Ta hjälp, det är det bästa du kan göra. Jag tog tillslut hjälp, och det har varit min räddning. Mår så mycket bättre idag, efter terapi (DBT) och en massa samtal och liknande. Jag finns på PM om du vill prata! 

Sajtvärd för Bullhundar, medarbetare på Borderline & Djurtransport.

Står i stargroparna för en förhoppningsvis framgångsrik avel av tan-tecknade möss!

 

Anmäl