Annons:
Etikettbehandling
Läst 21166 ggr
Candela
2013-10-24 16:39

Utsättning Fluoxetin

Fluoxetin har ju lång halveringstid, frågan jag ställer mig är HUR lång? NÄR vet man om man klarar sig utan medicinen eller ej?

Jag hade ätit medicinen i 7 år och har nu varit utan den i snart 2 månader. Har hittills bara upplevt fysiska symtom, mest huvudvärk och yrsel. Men de senaste dagarna har jag blivit väldigt känslomässigt berörd. Har svårt att hålla gråten borta om jag läser jobbiga nyhetsartiklar, likaså blir jag kraftigt berörd av känslomässiga scener i dramafilmer som jag inte brukade reagera så starkt på tidigare.

Är detta tecken på att jag håller på att gå in i depression igen och borde återgå till medicinering, eller är det bara så att medicinen tidigare har dämpat alla typer av känslor?

Beror det ens på medicinen överhuvudtaget? Finns det ett samband med att det gått 2 månader? Är det nu man börjar bli påverkad?

Annons:
Lucifer Sam
2013-10-24 16:43
#1

Det var som…. Jag sitter själv med liknande tankar och sökte nyss lite bland trådar! Började för bara ett par dagar sedan att trappa ner Fluoxetin (på eget bevåg) och är rent gråtfärdiv varje dag. Har ätit det i drygt två år. Följer här om jag får.

Shine On You Crazy Diamond

Candela
2013-10-24 16:48
#2

Jag har också slutat på egen hand, rakt av. Det berodde mest på att det blev strul när jag skulle uppdatera receptet, så jag gick utan medicin i en vecka. Eftersom jag inte kände någon känslomässig förändring under denna tid så tänkte jag att jag kunde testa att sluta helt. Men det är som sagt nu efter 2 månader som det börjar hända saker med mitt humör.

Candela
2013-10-24 16:50
#3

Kan tillägga att jag är väldigt känslig för höstmörkret, så det skulle ju även kunna bero på det..?

Lucifer Sam
2013-10-24 18:01
#4

Jag själv har kvar recept med ett antal uthämtningar men vill försöka komma vidare nu. Jag träffade läkare (jag minns inte vilken i ordningen - de kommer och går) i maj och hon sa att vi skulle ses igen i augusti - framförallt för att diskutera min 50% sjukskrivning. Varken hon eller någon annan hörde av sig igen. Jag frågade den psykolog jag träffade på samma avdelning om detta men han ryckte bara på axlarna och sa att det visste han inget om. Eftersom jag har lite social fobi och tycker att det är jobbigt att gå på själv så lät jag det vara.

Har även lämnat psykologen (också en ny i raden) eftersom jag mest kände obehag av att träffa honom. Vill som sagt komma bort från psykiatrin nu och gick ner från 40 till 20 mg. Även för mig är hösten, mörkret och kylan en jobbig tid. Är också allmänt deppig på grund av jobbet och ensamheten. Det har alltså inte varit "bra" på länge men just de senaste dagarna har det varit en markant försämring och hopplöshetskänslan är starkare än någonsin - det är som en klump i magen och gråten bränner inombords. Kanske borde jag testa att gå tillbaka till full dos igen; kanske var jag inte redo.

Men, det är komplicerat det där med måendet. Hoppas att det löser sig, hur du än gör.

Shine On You Crazy Diamond

Candela
2013-10-24 18:12
#5

Egentligen borde du ju inte känna så, så snart efter att du dragit ner på dosen. Fluoxetin tar som sagt lång tid för att gå ur kroppen. Så antingen är du väldigt känslig för medicinnedsättningen, eller så beror det på något annat. Men du kanske kan testa att gå tillbaka till normal dos igen och se om det blir någon skillnad?

Jag vet inte hur länge du varit deprimerad heller, men det rekommenderas att man inte sätter ut medicinen förrän man har känt sig frisk i minst 6 månader. Dvs, depressionssymtomen ska vara borta i 6 månader innan man sätter ut medicinen.
Annars är risken stor att man ramlar tillbaka i depressionen igen.

Omständigheterna i ditt liv låter som en bidragande orsak till ditt dåliga mående, och frågan är om medicinen gör någon större nytta då? Vad var den utlösande faktorn till att du fick medicinen utskriven?

Lucifer Sam
2013-10-24 18:44
#6

Jag rasade ihop för dryga två år sedan på grund av total utbrändhet och återfall i ätstörning. Har varit deprimerad så gott som hela livet (svår mobbing hela grundskolan). Ätstörningar sedan 17-årsåldern anorexi varvat med bulimi de första sju-åtta åren, sedan bara kaotiskt förhållande till mat vilket lett till konstant självförakt. Är nu 37 år. Jag hade dock inte haft någon kontakt med psyk sedan slutet av 90-talet. Har försökt fly alla känslor genom att studera hårt och mycket för att känna att jag dög något till. Har alltid haft uselt självförtroende och enorm prestationsångest.

Är nu doktorand på slutspurten men föll som sagt ihop på grund av överansträngning. Jobbade från tidig morgon till efter midnatt – sov bara ett par timmar per natt. Började träna vilket övergick i fixering (3-4-timmar om dan sju dar i veckan) höll fanatiskt strikt diet. Jag trampade så att säga gasen i botten och försökte på alla sätt att distrahera mig från alla känslor. Till slut brast allt och jag föll bokstavligt talat ihop och grät. Fick av en kollega hjälp att ta mig till läkare.

Blev sjukskriven 50% och remiterad till ätstörningsenheten. Samt – givetvis fluoxetinet. Eftersom läkarkontakten bröts nu i somras är jag nu tillbaka på jobbet som jag nu är redigt trött på. Jag vill bara avsluta avhandlingen och sen göra något annat, vad som helst som inte innebär stress, press och konstanta krav på prestation.

Nej, bra är det inte och just nu känner jag mig bara så less på allt. Sitter i en liten studentbostad och vantrivs – vill bort men måste som sagt bli färdig först. Ensamheten är också en bidragande faktor och då man befinner sig på bottnen rent mentalt är det inte så lätt att ge sig ut och socialisera som vissa så hurtigt verkar tro. Det som är bra med jobbet är att mina kollegor är hyggliga och det livar upp en del i alla fall.

(Sen är det förstås skönt att få skriva av sig här också…)

Shine On You Crazy Diamond

Annons:
Candela
2013-10-24 18:48
#7

Men det låter inte riktigt som rätt tillfälle att sluta med medicinen, i mina öron.. Finns det någon speciell anledning till att du vill sluta med medicinen?

För min del handlar det om att jag ätit så länge att jag inte vet om den gör någon skillnad längre. Är inte direkt deprimerad längre, mer att jag har kortare svackor ibland (max en vecka i sträck).

Lucifer Sam
2013-10-24 19:04
#8

Du har nog rätt. Den enda anledningen till att jag ville testa att trappa ner var väll att jag ville försöka ta mig vidare och eftersom jag inte längre har någon kontakt med psykiatrin så var det bara medicinen som var kvar som en relik därifrån. Jag vet inte om jag kan säga att jag vet vad den gör längre eftersom jag bara rutinmässit sväljer dem på morgonen och inte tänker mer på det.

Du har säkert också rätt i att det inte borde märkas så snabbt; kanske är det något annat som spökar och drar ned sinnet så antagligen var det inte läge att börja laborera med detta nu; jag är kanske för skör. Jag ska testa att ta full dos imorgon igen.

Skönt att göra att det verkar vara på bättringsvägen för dig. Du måste ha haft det riktigt jobbigt om du ätit dem i hela sju år. Har det varit något särskilt i din miljö de som kan ha orsakat dina svackor? Ibland behövs ju inte mycket för att man ska trilla dit.

Shine On You Crazy Diamond

Candela
2013-10-24 19:20
#9

Jag har varit deprimerad sen jag var 12, men på en hanterlig nivå. Visste inte att jag var deprimerad ens, utan trodde det var så man "skulle" må, eftersom jag inte upplevt något annat. Förstod ju det i efterhand, att jag varit deprimerad.

Hursomhelst så försämrades det kraftigt efter att mitt andra barn hade fötts, och det var först då jag började med terapi och medicin. Sen har det varit terapi i omgångar sen dess, och nu känner jag att jag lagt det mesta jobbiga bakom mig.

För några år sen fick jag även en bipolär diagnos, så numera äter jag medicin mot det. En medicin som jämnar ut humöret så att jag inte får så djupa svackor när jag väl får dem. Den medicinen tänker jag inte sluta med.

Min psykiatriker sa en bra sak när jag började där (efter att bara ha gått till VC's allmänläkare som tyckte det var dags att trappa ner med medicinen); så länge medicinen gör ditt liv bättre och får dig att må bra så finns det ingen anledning att sluta med den.

Och så är det ju. Varför göra livet svårare för sig än vad det egentligen är? Så länge man inte får jobbiga biverkningar.

Upp till toppen
Annons: