Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
02. Allmän psykiatri

Vad är lycka?

2013-11-03 12:36 #0 av: [postmortum91]

Veckan innan höstlovet hade jag en lektion för mina elever då de fick diskutera vad som gör människor lyckliga. Det var väldigt intressant att få höra vad de kom fram till. Så jag tänkte även fråga er vuxna samma sak:

Vad/vilka faktorer gör människor LYCKLIGA? då pratar vi inte om dig som person, utan folk i allmänhet.

Jag själv gör skillnad på glädje och lycka, glädje är kortvarigt, för stunden och lycka är i långa loppet.

Så vad säger ni?

-Postnatal

Anmäl
2013-11-05 12:03 #1 av: Svion

Torrt och stelt hänvisar jag till Maslows behovstrappa. Det finns uppenbarligen ingen bekräftad teori kring gemensam bild av lycka då parametrarna för detta varierar stort beroende på hur pass olycklig man varit innan man kan uppleva lycka. Någon som sällan, om aldrig upplever förödande kval kring det självständiga välmåendet är förmodligen lycklig, men medvetet sett är det inte mer befogat än den överansträngda sköterska som aldrig har egen fritid men kontinuerligt erhåller uppskattning och därav lycka genom det hen gör. Bankiren som lätt maniskt räknar sina pengar dag ut och dag in tjänar säkerligen inget ytterligt på detta mer än att intresset kring pengar gör denne lycklig, trots vad man får höra från diverse moralpredikningar. Att lönen för detta i andra vändor sträcker sig långt över medelmåttigt tror jag mest blir en sociokulturell faktor än ett incitament för sådan lycka.

Fascinerande nog kan jag hänvisa till en dokumentär som jag såg igår kväll och som handlade om hur människor tillhörande den kontroversiella Moon-rörelsen blir utvalda att gifta sig med främmande människor och utför massbröllop i arenor i Sydkorea. Inte en enda insikt om hur detta skulle existera kulturellt bör få oss att erkänna något sådant som lycka, men lik förbannat händer det - och fungerar. 

Anmäl
2013-11-05 21:42 #2 av: [postmortum91]

Äntligen någon som svarar :P
Det tog ett tag. Jag själv går lite in på bugghismens väg, inte helt kanske men ändå. Jag går inte in på vad jag tror än. Hoppas dock fler vågar yttra sig om sina tankar.

Är du/ni lyckliga? Älskar ni livet?

-Postnatal

Anmäl
2013-11-05 22:17 #3 av: Skimrande

Jag tänker också lycka som något mer grundläggande och långvarigt än glädje. Som att känna sig trygg i/med sig själv och att trivas i sitt liv. Dock kan ju saker hända som plötsligt gör det svårt att känna lycka och alla har vi väl svackor i livet. Jag tänker lite att lycka är när det är tillräckligt stor avsaknad av jobbigheter för att livet ska kännas bärbart. När det finns tillräckligt lite moln på himlen för att man ska kunna njuta av solen. När ingen tillfällig ångest eller rädsla är för stor för att ta över friden. Sen finns det ju såklart dagar då vi inte bara är grundlyckliga utan också känner glädje utöver det vanliga.

Anmäl
2013-11-05 23:01 #4 av: Svion

Nej, knappast. Jag tror inte på lycka i livet som en enhällig självklarhet att sträva efter. De jag ser vara lyckliga är oftast som mest ignoranta och intoleranta gentemot andra. Jag ser lyckan som ett i längden vanebildande mönster som förblindar kognitionen till fördel för individens intressen (ofta mer egocentrerade) framför helhetsförståelsen och den diplomatiska andan. Å andra sidan blir man ju faktiskt ganska lycklig av att vara just lycklig, vilket de flesta skulle tolka som enbart idiotiskt att inte följa. Vad det då i praktiken innebär är att de bortser från förståelsen av sin omgivning på ett enligt mig mer objektivt plan och ärligt talat - ignoranta människor får gärna vara hur lyckliga de vill men de har sällan något konstruktivt att bidra med i det långa loppet. 

Anmäl
2013-11-06 00:29 #5 av: [postmortum91]

#4 Vilken tråkig syn du har :P
Jag kan säga stolt att jag är lycklig över att jag lever och jag kan känna total lycka. Jag blir inte ignorant av det, istället känner jag hur viktigt det är att få andra människor att känna samma lycka över livet. Man lever bara en gång (vad vi vet), så det är väldigt tragiskt om man då inte njuter och älskar det. Kanske är det så att du känner avundsjuka av att andra människor är lyckliga? Jag har svårt att se att lyckliga människor skulle bli ignoranta, fast jag ska inte motsäga dig, jag pratar bara utifrån mig egna erfarenhet.

Jag tror att man måste ha känt på mörka sidor i livet för att sedan kunna känna total lycka. Jag känner speciell lycka när det är vår, gud vad lycklig jag känner att jag är då, eller när jag tänker på hur bra jag har det efter allt jag gått igenom. Jag tror att de grundläggande behoven är steg till lycka, tillsammans med att ha känt kontrasten. Hur kan man vara lycklig om man aldrig känt motsatsen liksom. 
Min lycka ligger i att jag känner mig självständig, jag har klarat mig själv, jag är stark, jag klarar hinder som kommer i min väg. Jag lever tillsammans med en fantastiskt man, är den första i släkten som utbildar mig, är frisk och har tak över huvudet. 

-Postnatal

Anmäl
2013-11-16 22:17 #6 av: 997

Det paradoxala med lyckan är att när man strävar efter lyckan så infinner den sig inte. Ungefär så sa Viktor Frankl (Österrikisk psykiatriker).

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.