Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3365 ggr
Malinolsn
2013-11-19 23:16

Varför deprimerad?

Jag är 18 år och har varit med om en del händelser som jag inte bör, dock är dessa händelser inget som jag ständigt tänker på.
Visst, ibland får man upp minnen och det är inte så mycket att göra åt. Det som har hänt, det har hänt och det går inte att få ogjort. 
Jag anser inte att jag störs av dessa minnen, men ändå mår jag så otroligt dåligt. Jag får inte mardrömmar eller känner skam/ångest för det som hänt, utan när ett minne poppar upp kan jag släppa det och gå vidare i det jag höll på med på en gång utan att tänka mer på det eller bli känslosam.

Jag är inne i en svår depression, MEN: jag vet inte vad det beror på. Kan det vara så? 
Jag tycker att det är så otroligt svårt att svara på frågan om vad jag mår dåligt över, för jag kan inte sätta fingret på vad det är. 

Jag går hos en kurator, men jag tycker inte att det finns så mycket mer att prata om längre då det känns som att jag kommit över dessa händelser, men jag mår iallafall fruktansvärt dåligt.

Annons:
[dynamitella]
2013-11-19 23:21
#1

Det finns olika sorters ångest (nu använder jag ordet ångest fritt, det kanske inte är exakt det ordet du vill använda). Exempelvis rationell och irrationell. Den förstnämnda är på grund av händelser i livet som man kan bestämma att "därför är det". Och irrationell är något som är oförklarbart.

Sen finns det generell (irrationell) ångest. Vilket innebär att man konstant mår mycket eller lite dåligt utan att veta varför. Och det kan vara något som du har. Det är den enda sortens ångest man kan medicinera :) 

Det kan vara så att du har något i hjärnan som skickar ut signaler att du ska vara deprimerad fastän du inte borde. Jag skulle rekommendera att du går till en läkare och förklarar läget. Det kanske är så att du överproducerar något ämne eller har underskott av något :)

Malinolsn
2013-11-19 23:30
#2

#1 Tack för ditt snabba svar! Hos läkare har jag varit och jag äter för tillfället fluoxetin. Det enda jag känner av från medicinen är att jag blir "känslokall", jag bryr mig knappt om något som i vanliga fall skulle få mig att gråta. Vet inte om det är positivt eller negativt? 🤔

Något som jag kan tänka mig att det beror på är min skolgång, jag går första året på gymnasiet pga strul med tidigare gymn.skolor. 
Längre förklaring finns att läsa här: http://studier.ifokus.se/discussions/528a7e43ce12c411b7000cf7-lyckas-anda?discussions-1
I tråden står det även hur jag hade tänkt om jag hoppar av gymnasiet, för en utbildning vill jag absolut ha ändå, inget snack om saken!
Men kort sagt så trivs jag inte med själva skolformen. Det är inte det att jag inte kan koncentrera mig eller tycker att det är svårt/stressigt. Snarare tycker jag att allt går för långsamt, och tack och lov så har jag ett ordentligt plugghuvud! 
Men jag trivs inte alls tyvärr, här kan jag inte heller sätta fingret på exakt vad jag inte trivs med.

Igår till exempel, så gick jag och gruvade mig så otroligt över att gå till skolan idag, rådgjorde då med min mamma (som för övrigt är min största stöttepelare), och hon tyckte att jag gjorde bäst i att vara hemma och ta det lugnt idag. 
Sagt och gjort, när det blev bestämt igår att jag skulle vara hemma idag så blev jag genast mycket mer glad och positiv.
Från att ha gått omkring som i en trist och grå bubbla, till att bli glad och vilja göra massa saker.
Till och med min pojkvän märkte skillnaden, och även jag för den delen.. 
Vet inte om detta kan vara en orsak till att jag mår som jag mår?

[dynamitella]
2013-11-19 23:37
#3

Du, jag har lite stressigt här, men vill bara säga att fortsätt så. För det första verkar du vara dels en fin människa och dels mogen! Gör vad du mår bra av.

Försök att bara fokusera på sköna och roliga saker som är bra för sinne och kropp. Stanna hemma någon dag extra, ta ett fotbad, köp en glass. Träffa en gammal polare och ta en kaffe. Såna småsaker kan lätta stenen i magen lite istället för att bara gå till skolan som en zombie!

Malinolsn
2013-11-19 23:40
#4

#3 Åh, tack för peppningen, även om det kanske inte var menat som så, men jag tar det som så! 🙂

FinskVanja
2013-11-20 10:34
#5

Det kanske beror på din personlighetstypen som kanske är ESFP i MBTI med en bit av cyklotimiska accentuering och accentuering är inte en sjukdom.

Detta betyder att du kanske behöver tillbringa mer tid med personer som har INTP personlighetstyperna.

Malinolsn
2013-11-20 12:39
#6

#5 Oj, nu hängde jag inte alls med 😞

Annons:
decembercelsius
2013-11-25 16:24
#7

Har du kollat din sköldkörtel?

Medarbetare på Vegetariskt Ifokus


Malinolsn
2013-11-25 17:25
#8

#7 Japp, eller ja.. Kollade upp den i och med en plötslig viktuppgång trots att jag rört mig och ätit bra, men det var inget fel på den. Är det samma "test" eller kollar dom två separata saker?

decembercelsius
2013-11-25 20:57
#9

tog du blodprov då och kollade värdena? :)

Medarbetare på Vegetariskt Ifokus


Malinolsn
2013-11-25 20:59
#10

#9 Ja, och det var inget fel på dem 🙂

decembercelsius
2013-11-25 21:00
#11

Okej, för det kan annars vara en orsak till depression. Bra att du kollat upp det redan 👍

Medarbetare på Vegetariskt Ifokus


Malinolsn
2013-12-19 01:14
#12

Uppdaterar lite här, har ingen aning om hur jag ska gå vidare.

Jag har blivit sjukskriven terminen ut sedan jag skrev här, och det har varit otroligt skönt! Pluggat har jag gjort ändå, dels för att jag inte vill hamna efter så mycket om jag skulle besluta mig för att gå kvar efter nyår ändå.
Jag pluggar gärna hemifrån och det är så jag trivs bäst - då funkar allt och det bara flyter på. 
MEN, som sagt så vet jag inte hur jag ska göra efter att min sjukskrivning är slut. Alternativen är att försöka börja på folkhögskola (distans), börja på komvux/IV (distans) och läsa gymnasieämnen, eller om jag ska försöka gå kvar. 

Jag har också problem med min mage vilket leder till att jag aldrig kan äta förrän jag kommer hem efter skoldagen, vilket brukar bli på sent på eftermiddagen då jag har ca en timmes pendlingstid. 
Tror att det även är detta som sätter lite käppar i hjulet för mig och min skolgång. Att inte äta och försöka prestera/gå i skolan fungerar inte så bra, - ännu en anledning till varför jag föredrar distansstudier/plugga hemifrån. 

Sen trivs jag inte heller på skolan till 100%.
Nu medans jag har varit sjukskriven så har jag passerat vägen som går upp mot skolan, och jag har fått en konstig känsla av oro i bröstet, och fått hjärtklappning för att det har känts som att jag varit påväg till skolan. 
Det ser inte jag som ett gott tecken direkt 😐

Imorgon ska jag dit och förnya mitt busskort då bussbolaget har nya apparater som börjar gälla efter jul, och jag behöver ett nytt busskort för att ta mig dit på skolans första dag efter nyår. 
Usch vad jag gruvar mig, för att enbart gå till receptionen och förnya busskortet! Det är ju långt ifrån en skoldag och kommer bara att ta max 10 minuter, men jag är ändå helt ifrån mig och får den där känslan i bröstet. 
För mig känns det näst intill ohållbart, men samtidigt tvekar jag om jag verkligen ska sluta.. 
Jag lider också av socialfobi, och det är en väldigt stor skola med tusentals elever, som sagt så känns det hela ohållbart. 
2,5 år till, hur ska det gå?! 

Jag känner också att folk kommer att se ner på en OM man inte går gymnasiet, för det är en självklarhet i dagens samhälle. Jag skäms så otroligt över att det inte funkar för just mig, "alla andra kan ju".

Upp till toppen
Annons: