Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2444 ggr
nnataliekarlsson
2013-12-16 01:01

Vad ska jag göra?

Hej, jag är en tjej på 19 år som är riktigt trött på livet. Mina "vänner" som jag prata med säger att jag bara överdriver och att jag säkert inte mår så dåligt egentligen, att det säkert bara är en vanlig nedstämdhet. 

Min bakgrund är ingen jätte ovanlig men jag har ändå gått igenom saker. Min pappa diagnostiserades med hud cancer när jag var 5 år, ett tag där efter fick han hjärtproblem och fick insatt en pacemaker. Jag var alltid pappas flicka, tills jag började bli lite äldre och insåg hur mycket fel han verkligen gjorde, hur mycket han försökte ändra på mig, han gick och sa att min mamma var dum i huvudet och att hon inte kunde något osv.. För snart 2 år sedan sa jag upp kontakten med honom då jag inte orkade med hans oändliga klagande hela hela tiden. Självklart saknar jag honom, men jag klarar mig bättre utan honom, plus att nu när jag inte har kontakten med honom längre så får jag höra en massa saker om honom av MINA kompisar och deras föräldrar, saker jag inte tänker gå in på, men saker man inte gör när man har barn!! 

Förutom mina pappa problem så har jag även ett jävligt krångligt kärleksliv.. Visst alla ungdomar har detta, men detta är inte som allt annat. Har ett EX som jag var tillsammans med när jag var 14, förlorade oskulden till honom också. Det tog slut, han fick flickvän, vi började träffas igen, under tiden han hade flickvän och han sa så fina saker till mig och lovade mig att han skulle göra slut med henne blablabla.. Han utnyttjade mig som alltid och fortsatte sen va tillsammans med henne. För lite mer än 2 år sedan fick jag pojkvän, allting var perfekt. Tills en dag då mitt EX skrev till mig, vi började prata allmänt och sen sa det bara pang så var alla mina känslor tillbaka för honom… Vi träffades under ett halvår ungefär, och allting var perfekt. Jag gjorde slut med min dåvarande pojkvän för jag skulle kunna vara med mitt EX, men efter kanske 1 vecka efter jag gjort slut med honom så fick jag reda på att mitt EX hade en annan flickvän samtidigt, (man tackar) det bröt ner mig totalt och jag lämnade inte hemmet på flera veckor. Efter ett tag fick jag reda på att jag var gravid, med mitt ex (alltså min stora kärlek) och jag berättade för honom men det enda han sa var att jag kunde göra vad han ville, han brydde inte sig. Blev förkrossad igen. 

Men nu!! till min fråga, 
jag har varit "deprimerad" ända sen det hände och det är snart 1 år sedan, jag tänker på mitt EX hela hela tiden, mår så otroligt dåligt så jag vill inte göra något om dagarna. Fick nytt jobb för ett tag sedan och under första veckan var allt underbart men nu har jag börjat få ångest för att gå dit.. Jag mår riktigt dåligt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bort från allt, från staden jag bor i och människorna jag känner men det är inte så lätt.. Vad ska jag göra?! Jag börjar verkligen få riktig panik. Känns som jag är instängd i en liten låda och syret börjar ta slut.. Har även väldigt stora sömnproblem och olika mardrömmar nästan varje natt.

Ska också säga att det som jag skrivit här, är bara hälften av alla saker som får mig att må så dåligt, finns mycket saker till men dessa 2 är dom "största" sakerna som hänt i mitt liv. Jag orkar snart inte längre, hjälp mig.

Annons:
Disturbed-Angel
2013-12-16 01:20
#1

Alla kan drabbas av en depression oavsett om man varit med om något svårt eller ej. Det är svårt att avgöra ibland om man är deprimerad eller "bara" har fastnat i en negativ spiral. Mitt råd till dig är att du kanske ska söka upp en terapeut eller kurator som du kan prata med. Med tanke på att det påverkar ditt liv i den grad det gör så kan du behöva professionell hjälp.

Calcifer
2013-12-16 01:25
#2

Jag tror du måste jobba med dig själv. Och få upp din självkänsla. Jag känner igen mig i mycket som du skriver, och det som hjälpte mig komma över mitt ex som var liknande var att jag lärde mig att jag förtjänade så mycket bättre än honom. Det gör du också, men det är en lång process från att bara säga det till att verkligen känna det.

Mitt tips till dig är att du kontaktar din vårdcentral, och säger att du vill prata med en läkare om ditt dåliga mående så att du kan få en remiss skickad till psykolog. Visst, det är en lång process och det kan ta tid, men det var vad som hjälpte mig till slut. När du kontaktar vårdcentralen så måste du verkligen markera hur dåligt du mår, att det är ohållbart, att du måste få hjälp. Annars finns risken att de inte tar en på allvar och så hamnar man i en lång sörja av att skickas hit och dit men aldrig få någon riktig hjälp.

Det som jag lärt mig nu i 25 års ålder är att man kan inte fly från sig själv. Jag skulle kunna ge dig tips på hur du kan lämna din stad och alla människor bakom dig, typ åk som au pair, studera utomlands, osv. Men det är ingenting som hjälper i längden för vart du än åker följer dina problem med dig - det är de som gör att du mår dåligt egentligen, och inte allt utanför. Naturligtvis kan externa källor också göra skada, men om man inte reder upp allt inom sig först kommer man må precis likadant oavsett vart man åker. Tro mig, been there done that.

Du är välkommen att skicka PM om du vill prata av dig mer så ska jag hjälpa dig så gott jag kan med tips och råd.

Ta hand om dig. 🌺


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

kulanturbo
2013-12-16 01:57
#3

Tycker också du ska prata med någon

kulanturbo
2013-12-16 01:58
#4

Blev dubbelt

vallhund
2013-12-16 02:22
#5

"Självklart saknar jag honom, men jag klarar mig bättre utan honom, plus att nu när jag inte har kontakten med honom längre så får jag höra en massa saker om honom av MINA kompisar och deras föräldrar, saker jag inte tänker gå in på, men saker man inte gör när man har barn!!" 

De enda jag kan komma på som faller i den kategorin är incest.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Calcifer
2013-12-16 02:50
#6

#5 Det kanske inte är viktigt att vi vet vad TS menade.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

Annons:
vallhund
2013-12-16 03:45
#7

#6 visserligen, tyckte bara påståendet var märkligt.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

nnataliekarlsson
2013-12-16 13:25
#8

#5 herregud nej, jag vet inte ens hur du kan få det till incest? Han har aldrig gjort mig något och aldrig rört mig. Det jag menade med det där är saker som han har gjort, ingenting med sex eller något sånt, men saker som man inte gör när man har barn. Det är alltså saker som han har gjort när jag var med men jag var för liten för att förstå vad som pågick. 

#2 tack så mycket, får kontakta vårdcentralen och prata med dom och se vart det leder. ❤️

Calcifer
2013-12-16 14:26
#9

#8 Hoppas det går bra för dig, hör av dig om du behöver mer tips och råd. Har varit mycket i kontakt med vården själv, så kan en del om hur man kan gå till väga.

#7 Nej? Jag läste det som opassande saker att göra när man har barn. Det är väl extremt opassande att typ snorta kokain och spela bort alla sina pengar också om man har barn? Eller? Men det behöver ju inte vara något sådant hon syftade på.


"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"

kulanturbo
2013-12-16 16:14
#10

Känner igen mig i dig. Hade under min ungdom bara en massa problem med killar. Jobbade en hel del som modell i 20 års åldern. Många behandlade en som en leksak. En kille jag var ihop med säkert 1 år. Vi var ute och reste mycket. Sen kom det fram att han var gift. Han hade en övernattnings lägenhet och familj i huset jag inte visste något om. Blev galen och skickade en massa foto på oss till hans fru. Efter det träffade jag en ännu stördare kille. Han ville typ tjäna pengar på mig som en hallick. Stack direkt. Men så höll det på. Ny har jag en underbar man jag gift mig med. Men nu kom nya problem. Mamma som alltid varit mitt stora stöd i livet gick bort i cancer för 4 veckor sedan. Livet känns helt meningslöst. Allt är tråkigt. Orkar inte jobba knappt. Vågar inte riktigt Heller för jag är psykiskt utmattad och i mitt jobb som sjuksköterska måste man kunna koncentrera sig. Har varit hos läkare men antidepressiva tar tid innan de börjar hjälpa. Mamma var rent för ung och ville leva. Så orättvist.

Upp till toppen
Annons: