Hejsan du! :)

Jag har Borderline, en riktigt otrevlig en, då jag uppfyller alla kraven. Jag ska fatta mig kort. Men du kan skicka ett pm om du vill prata mer, för det gör jag gärna!

Det du beskriver kan mycket väl vara denna personlighetsstörning, möjligt i ett tidigt skede, möjligt i en lättare form.

Det jag lite "saknar" i din beskrivning är aggressionerna. Lika lätt som man blir ledsen blir man arg, så att säga. Det är lite känsla på känsla skulle jag säga. Men som sagt, har du en lättare form kanske det inte är så utvecklat. Sen är det lite svårt med att du kan vifta bort det, för uppkommer ett problem måste jag älta det hur länge som helst och kan absolut inte släppa det förrän det är helt löst. Men som sagt - olika grader kanske?

Du skrev inget om dessa punkter, men jag frågar i alla fall, om du kanske missade det.
-Dömer du andra extremt beroende på deras moral? Behöver inte vara utåt, räcker att du har onormalt mycket tankar om andra. (Även om du annars tycker om dem.)
-Har du dålig självbild?
-Är du impulsiv?
-Har du/har du haft självskadebeteenden?
-Känner du dig ofta tom?
-Drabbas du av svår vrede?

Utifrån resten du berättade kände jag igen mig i 3 av kriterierna jag har. Om du endast har 3 räknas det inte som Borderline. Men det låter ändå likt, så jag tycker att du ska ta dig till en psykolog. Och är det inte Borderline kan det mycket väl vara något annat! Så det är viktigt att gå dit oavsett. Lycka till, och hör gärna av dig om du undrar något mer!

#1 Hej du, tack för svaret. 🙂

"Utbrotten" kan bli aggressivitet också men just igår så gick det åt "ledset"-hållet och ibland kan humören bytas av ganska snabbt men riktigt "känsla på känsla" vet jag inte riktigt om jag skulle kalla det. 🤔

Jag tyckte det blev lite långt inlägg igår så det var lite medvetet att jag "hoppade över" vissa punkter:

- "Dömer" vill jag inte påstå att jag gör men jag tänker kanske onödigt mycket på andras moral, särskilt när den skiljer sig från min.  

- Impulsiv, till viss del men det är inte riktigt så illa att det "går ut över livet" om du förstår vad jag menar. Inga snabba byten med "mål i livet", mat eller sex men det kan bli en del impulsköp fast inte så dyra så det förstör ekonomin. 

- Just nu så klöser jag "bara" men innan så var det värre eller jag var sämre på att kontrollera det. 

- Inte ofta men det händer. 

- Ja.

Som jag fattar det så är det ju nio kriterier för att ha Borderline, nämligen (från 1177 men har sett liknande på flera platser): 

• Skräck att bli övergiven.

• Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.

• Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.

• Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.

• Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.

• Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.

• Återkommandekänsla av tomhet och leda.

• Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

• Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

..Och om jag har förstått det rätt så är det väl 5 eller fler kriterier man ska ha om man har diagnosen? Så jag har ju ändå tillräckligt många men "kraftorden" gör att det inte riktigt stämmer.  

Tack och ja, jag ska se till att kolla upp det men en psykolog. Har ju misstänkt att jag kan ha Borderline ganska länge men än så länge så funkar det ändå och jag är "rädd" över att få diagnosen på papper, även om man kan få hjälp med den då så är det ju ändå en ganska "tung" diagnos att få och dessutom så är jag lite oroad att jag kanske drar på mig en depression också på köpet.  

Men som sagt, tack för svaret och även för att du orkat läsa igenom mitt "svammel". 🙂

Borderline heter egentligen emotionell personlighetsstörning. Och det är just det - en störning. Personligheten är förändrad, och då förändrad till extrema känslor på olika vis. Därför är allt starkt och för omgivningen överdrivet. Det kan mycket väl vara så att du inte hunnit utveckla denna förändring än, och med terapi så kanske du slipper få den på papper alls. Med hjälp av terapi kan man arbeta bort någon/några kriterier och därmed även bli av med diagnosen om man hunnit få den. Jag kommer behöva leva med det hela livet eftersom jag uppfyller alla kriterier, men jag får det att fungera. I min omgivning har det varit positivt med en diagnos, då alla förstår varför jag är som jag är och att jag absolut inte kan hjälpa det. På så vis är en diagnos bra. Dessutom får man själv bekräftelse på "det här är jag, och det är okej".

Sen att få diagnosen tar ganska lång tid. I mitt fall i alla fall, då det tog ca 6 månader. Det var massor av samtal och hundratals frågor att svara på papper. Det för att inte feldiagnostisera. De kollade ju under den tiden upp många olika syndrom. Så utreds du för Borderline lär de nog hitta rätt oavsett om det är det eller inte :)

Går du hos psykolog redan? För annars får du tänka på att det tar ofta lång tid innan man får hjälp. Så det drygar ut tiden ännu lite mer.

Det verkar finns stor samsjuklighet mellan tex Borderline, adhd och eller andra tillstånd.

Känns som psykiatrin är lite kvacksalveri(?)

Om man går till 5 olika läkare, så brukar man få olika diagnoser beroende på vem man träffar. Det är min erfarenhet som även bekräftas i nedan exempel:

En bekant till mig berättade att hon träffade en läkare som gav henne en tveklös borderlinediagnos efter ca 4 månader, och det sattes igång DBT terapi samt någon medicin för humöret.

En annan läkare på ett helt annat verksamhetsställe, som sa sig ha träffat massvis med borderlinepatienter, ansåg att det inte fanns något direkt som tydde på Borderline, mer än möjligtvis dålig självkänsla och lite irritabilitet.

En tredje läkare gav henne diagnosen depression och ångestsyndrom.

Och nu den senaste läkaren är inne på adhd alternativt utbrändhet

Det verkar helt galet allting. Om man tex är sjuk, så går det att se om man fått virus eller en bakterie. Vinterkräksjuka eller salmonella. Högt eller lågt blodtryck osv. Det blir en klar utredning, och en klar diagnos och en riktig behandling som följd. Det är inte mycket att tvivla eller grubbla över mer.

Men i psykiatrin, där är det något helt annat.

Jag vet inte. En gammal man sa till mig en gång att: "om man mår dåligt, då söker jag upp en gammal och livserfaren person som varit med om mycket, och får då klokare svar och råd än hos någon psykolog"

Tyckte det lät som en typisk floskel, och sa ingenting. Men nu i efterhand har jag funderat, och han har nog en poäng i det när man ser hur psykiatrin "fungerar".

#4 Lite som reumatism! Gäller att få rätt läkare från början som inte tror att man inbillar sig. Är det dessutom svårt att tyda vilket det är, eller sätta diagnos så läggs utredningarna ner… Och då sitter man här som TS och måste självdiagnosticera sig själv. Det har jag alltid fått göra med, gått till läkaren och sagt att detta har jag nog, och nu har jag många diagnoser. Rätt hade jag varje gång, och vid varje tillfälle också lika förvånad över att de inte kunde komma på det själva.

Men just i psykiatrin har jag haft tur. Ett år efter att jag kom till vuxenpsyk fick jag rätt diagnos, Borderline. På BUP gör de ju inte så mycket, så där gick jag förgäves i 8 år.

#5 Kände du under hela denna tiden på dig att Borderline var den rätta diagnosen?

#6 Faktiskt ja. Det beror nog på att jag uppfyller alla kriterier, så det är inte mycket att tvivla på. De var inne och nosade lite på flera andra diagnoser, men jag uppfyllde inte tillräckligt där. Det hela började med att mamma läste om Borderline för hon tänkte att hennes kompis kanske hade det. När hon läst färdigt fattade hon direkt att detta var vad vi alla led av att jag hade. Först ville hon inte berätta för mig, det klangar ju inte så fint det där med bordeline personlighetsstörning. Sen kände hon väl att det kanske var bäst ändå att kolla upp det. Så jag fick läsa igenom det och kände igen mig direkt. När jag hela tiden trott att jag var en hemsk människa och att det var något fel på mig så fick jag bekräftat att det faktiskt var psykisk. Så jag tog upp det med min läkare som i sin tur skickade mig till en utredare (vidareutbildad psykolog). Och därefter sattes mediciner in. Jag började med vanliga ssri, och det mådde jag riktigt dåligt av. Fick testa de flesta typerna. Ssri fungerar inte så bra vid Borderline eftersom man inte har egentlig depression. Så när jag äntligen fick litium mår jag mycket bättre. Mina enorma katastrofaggressioner har också blivit bättre med kbt :)

#3 Det är ju sant och det stämmer verkligen allt som du säger från att det kan vara så att jag inte riktigt utvecklat den än till att det tar tid att utreda och även få tid hos psykolog. 

Men nej, jag går inte hos någon psykolog för tillfället. Jag hade kontakt med vårdcentralen för drygt två år sen och jag hade tänkt att ta allting på en gång men jag började lite lätt med att ta upp sociala fobin för jag tyckte det var väldigt hemskt och jag ville "känna på" lite först för jag hade lyckats dölja mina "problem" för skolan och föräldrarna tog inte riktigt tag i det. Fast då var det någon, ursäkta, j*vla idi*t som bröt tystnadsplikten så att jag inte tog upp det här och jag drog mig undan så snart som jag fick diagnosen social fobi för jag litar verkligen inte på den vårdcentralen längre.  

Plus att jag bor i en riktigt håla som bara har en möjlighet till psykologisk vård och näst närmsta är runt 55 minuter bussresa bort (har inte körkort) vilket känns extremt jobbigt.   

Så jag skulle behöva flytta närmare någon annan annan vårdcentral eller allmänt centralare. Men då är jag ju arbetslös och kan inte riktigt flytta som jag vill och arbetsförmedlingen vet om min sociala fobi så dom ser till att jag "alltid" är i någon form av aktivitet så att jag inte ska "isolera mig" för mycket. 

Vilket i för sig är bra ur "social fobiskt"-perspektiv men det tar ju ändå väldigt mycket tid och energi och om jag skulle be om att få lite "ledigt" för att kolla upp en annan diagnos så finns det ju en risk att dom tycker att jag inte är "frisk nog" för att vara arbetslös och få ersättning för det. Sen så har jag fått en del arvspengar så kan nog inte få något stöd från Soc och man kan nog inte heller få någon typ av sjukpenning för att utreda diagnos så jag känner mig väldigt instängd vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. 

Men nu blev det här också väldigt långt och lite allmän klagan men det är en något frustrerande situation jag hamnat i. Men jag är ju ändå medveten om problemen så det gäller bara att hitta någon vettigare lösning än att jag ska behöva gå på besparingarna och "plåga" mig igenom bussresorna.

#8 Det är bra att klaga lite här och var, annars samlas det lätt som en stor bomb istället :) Själv har jag ingen erfarenhet av det du beskriver, så jag har tyvärr inga råd :/ Men hoppas innerligt att det löser sig till sist!

#9 Jamen precis, tack för att du förstår. 🙂

Ingen fara och tack igen, de löser sig säkert på något sätt. 🙂

Borderline heter inte egentligen Emotionell instabil personlighetsstörning, man använder båda namnen. Anledningen till att man börjat använda Emotionell instabil personlighetsstörning mer är för att man anser att namnet Borderline inte riktigt passar för själva diagnosen och för att man dessutom ska ändra kriterierna (om dom inte redan gjort det). Borderline betyder gränsland/gränslinje. Förut sa man att folk med Borderline gick på en linje mellan att vara neurotisk och psykotisk därav namnet. Man behöver inte vara aggressiv om man har diagnosen, vad jag vet finns det olika sorters Borderline personer. Introverta och extroverta, högt funktionerande och lågt funktionerande och såklart en mix av något av dessa. Tror inte det finns en "lätt" variant, bara att den inte visar sig utåt lika mycket och är lika uppenbar. Jag fick min diagnos på papper för kanske 2 år sedan, man var ganska säker på att jag hade den när jag var 14-15 (är idag 20) men sådana diagnoser ska inte sättas förens efter 18 år. Om du misstänker att du kan ha Borderline så bör du definitivt söka hjälp. Det är väldigt svårt att bli kvitt en sådan diagnos utan hjälp, men det är fullt möjligt med hjälp. Hoppas det löser sig för dig! :)

#11 Ja, precis. FÖRR sa man det. Man det stämmer inte längre, därför har man bytt namn. Dock hänger Borderline kvar eftersom folk är vana vid just det namnet plus att det är lite lättare att säga. Och nej, man måste inte vara aggressiv, det är bara ett av kriterierna. Dock är det något som många förknippar med diagnosen eftersom det är vanligt.

Men kan man bota Borderline, eller kan man bara behandla och "tona ner" det?

Ska inte komma här och ta över TS's tråd, men sitter här med en slags självdiagnos.
För ett par år sen så mådde jag inte bra så med hjälp av en kompis tog jag mod till mig och tog kontakt med psyk, och fick byta några gånger innan jag fick en bra människa att prata med. Men innan dess så fick jag ju fylla i ett papper, för att dom skulle se vad jag hade för fel.
Fick svar att jag hade tendenser mot Borderline, samt ångest och depression. Ville inte äta medicin, så det slapp jag.
Och ångesten och depressionen gick över, och jag slutade med mitt självskadebeteende, cold turkey. Så min människa blev väldigt imponerad av det.

Dock visade jag väl inte ut för henne några borderlinetendenser, iom att jag inte tänkte på dessa.

Men nu så har det börjat igen. Och jag har tänkt att jag är på väg ner i nån depression igen, men snubblade över en tråd om Borderline, och började tänka efter hur jag betedde mig, och att det är mycket som stämmer in.

Vill egentligen inte börja gå på psyk igen, men det kanske behövs? Har ju blivit lite klokare av den här tråden, så jag hoppas nån kan svara på min fråga iaf. :)

#13 Ingen fara, ta över tråden bäst du vill. 😉

Nu är väl inte jag riktigt rätt person att svara men som dom säger och av vad jag har läst så ska man ju ha visst många kriterier för att få diagnosen Borderline ( #2 ). Så om man inte har tillräckligt många eller att man lyckas bli av med några så har man väl "botats". Är möjligtvis lättare att få tillbaka diagnosen om man redan haft dem/tendenser mot Borderline men jag vet inte. Vid svårare så är det väl så att det bara går att tona ner den.  

Går det inte att försöka få tag i samma person på psyk om du tyckte personen? 🙂

#14 Tack tack! :)

Jo, har ju kollat lite såna där tester och vilka kriterier som gäller, och visst har jag tillräckligt många för att uppfylla kraven.

Men jo, jag har kvar hennes nummer. Dock har jag ju svårt att prata om just det där, tex att jag kan bli tokarg för att min sambo trycker på min fot! (Helt sinnes!) Det är ju liksom onormalt att man blir arg för en sån sak. Men det kanske är bra att träffa nån och prata om det och få hjälp.
Inte bara för min skull, utan för omgivningen som kan drabbas med. :/ Blir så arg på mig själv när jag känner att jag blir onormalt upprörd/arg/ledsen över något som ingen skulle ens fundera över.

Väldigt skönt på ett sätt att ha hittat något som stämmer in, och som skulle kunna vara "felet", men det är ju samtidigt inte roligt.

#13 Du kan bli av med din Borderline diagnos, men det är för att du i så fall har lärt dig att hantera den. Jag tror nog man alltid kommer få leva med lite mer ångest och känslor än gemene man efter en sådan diagnos. Personlighetsstörningar sitter i personligheten, du har utvecklat det under din uppväxt och det är väldigt svårt att bli av med allt. Men man kan bli så "frisk" att man kan hantera det hela och leva ett hyfsat normalt liv. Det finns 9 kriterier och man ska fylla upp minst 5 av dom för att få diagnosen.

julbli Känner du dig bra av litium? Jag har provat, men kände mig helt likgiltig till allt. Ungefär som med neuroleptika, hela självet utplånas liksom.. Vet inte om du har samma erfarenhet?

#16 Aha, då förstår jag. Tack för svaret. :)

Bara en liten passus angående det där med hur en Borderline är…Men det är 9 diagnoskriterier och det ger 260 olika varianter av samma diagnos! 

Så det kan se väldigt olika ut mellan två personer med samma diagnos, och behandlingen personanpassas ju…

#17 Med Borderline blir man väldigt känslosam på både gott och ont. Det litium gör är att försöka stabilisera känslorna till en nivå där man fungerar som de flesta andra. Man blir då både mindre positiv och negativ. Det är en nivå man inte är van vid, och då kan man få känslan av att man blir likgiltig. Det är ju som sagt snarare så att känslorna stabiliseras. Och det kan ta flera år av användande innan man känner att det är normalt och positivt. Jag har bara ätit i några månader nu, 4 tror jag. Jag känner absolut av likgiltigheten, men samtidigt påminner jag mig själv om att jag (trots att jag är mindre uppåt) så är jag trots allt mindre neråt också. Och vetskapen om det höjer mig till att bli mer positiv, och jag orkar göra fler roliga saker som också har en positiv inverkan.

All medicinering brukar ta lång tid att ställa in. Litium är ju lite extra eftersom man måste ta blodprover då och då. Jag skulle tagit blodprov för någon vecka sen, men missade det eftersom jag legat på sjukhus och inte kunnat ta min medicin som jag ska. Missar jag en dos måste jag vänta ännu en vecka innan jag kan ta provet. Så det är lite kinkigt.

Har du provat Lamotrigin? Det fick jag höra att man brukar få prova före litium eftersom det inte är lika "farligt". Dock är jag allergisk mot den med, så den kan jag inte yttra mig om.

Hur länge använde du dig av Litium?

#20 Fick du inte din medicin när du låg på sjukhuset?

#21 Nej, jag fick inte ta den eftersom jag hamnade på sjukhus för anemi och svår huvudvärk. Så jag skulle avvakta för utredningen. Och det är ingen fara att skippa tabletterna vid något tillfälle :)

#20 Jag tog den några veckor och mitt värde vara uppe i 2,1 eller nåt sånt. Sen slängde jag ut alla tabletter en kväll (över 100 st) från balkongen, eftersom jag tröttnade på att känna mig helt autistisk.

Jag behöver snarare något som stimulerar min kroniskt uttråkade hjärna :C

#23 Oj jäklar! Tror du fick för hög dos… Riktlinjerna är 0,9 (i alla fall vad jag vet, vet inte om det är skillnad mellan tjejer och killar), så det låter ju extremt! Kanske var därför du mådde sämre? Påbörjad förgiftning? 

Det skulle nog inte skada att prova det igen tror jag. I alla fall om du kombinerar det med någon ssri, kan vara värt ett försök kanske? Hur kommer det sig att du inte tar ssri?

#24 Ja. just den kvällen fick jag åka in till akuten med förgiftning. Hade tagit för många.

Gillar inte ssri alls. Precis i början blir jag motiverad att hämta ut dom och tänker att jag fått nåt som kommer att göra mitt liv så bra o allt.

Sen när jag börjar ta dom så mår jag bra av vissa. Av tex fluoxetin blev mitt mående jättebra och jag blev speedad. Zoloft var bara skit. Kände mig konstig. Cipramil blev jag uppvarvad och mådde bra av 2 dagar, sen var jag som vanligt igen. Fortsatte någon månad o märkte inte ett skit av medicinen.

Effexor blev jag konstig av i början och mer energisk, men sen blev jag som vanligt igen, och började ta droger för att må bra.

Voxra gav mig ångest. Och gamla antidepressiva tål jag inte, får skitont i huvudet.

Så det slutar alltid med att jag vänjer mig vid medicinen, känner inte biverkningar direkt och livet blir som vanligt. Uttråkad o arg, pallar inget och känner ingen glädje. Igår bara svor jag halva dagen och tyckte allt var skit. Orkade inte sitta hemma, ingen lust att gå ut, datorn var tråkig, allt piss bara.

Sen kom en kompis och gav mig några såna adhd mediciner. Jag tog några stycken och drack Coca cola. Efter typ 40 minuter började jag känna stark eufori. Jag mådde så jävla bra. All ilska försvann, och livet var inte alls piss längre. Jag fick plötsligt lust att kolla massa saker på datorn och chattade med folk (brukar inte ha ett skit att säga eftersom allt bara är så jävla tråkigt) och drog skämt och var rolig.

Hela tiden pulserade eufori inom mig, och jag trivdes med mig själv.

Tog några till och kickade igång lite mer. Satt o mådde skitbra o lyssnade på musik. Sen vid 1 på natten gick den ur kroppen och jag började må skit av det. Fick ta 4 stesolid och 4 imovane sen var allt okej igen. La mig i sängen o kollade youtubeklipp helt flummig och sen somnade jag.

#25 Usch vad hopplöst :/ Jo, känner en som äter just medicin för ADHD mot depressioner, och det tror jag funkar helt okej i alla fall. Har inte hört så mycket, men han har också svårt för mediciner. Vad säger läkaren? Det brukar vara "prova prova prova" här i alla fall… Suck! Vill du förresten prata mer privat så kan du alltid slänga iväg ett pm :)