Hat/avsky utan anledning mot en person.
Jag har ett problem. Jag är sällan arg eller avskyr människor. Men det finns en person i mitt liv som ändå funnits i mitt liv sedan jag föddes som jag inte har någonsin kunnat gilla eller acceptera. Jag försöker och försöker men det går bara inte. Personen är speciell, inte mycket som klaffar socialt eller annat. Så tippar på att det finns någon slags diagnos bakom. Jag undrar mest hur kan gå till att man rent psykist får denna avskyn. För jag kan inte för mitt liv komma på något som utlöst detta? Idéer?
Memento mori
Medarbetare för Julen
Ja, det verkar plågsamt och besvärligt. Och konstigt! Någon signal har den här personen säkert skickat till dig - när du var mycket liten kanske? I mitt fall rör problemet min egen mamma som jag bara inte kan med. Och det är väldigt plågsamt. Hon har envist försökt skam- och skuldbelägga mig hela mitt liv. Förstår verkligen din frustration. Du får väl försöka att närma dig den här personen och känna efter om det kommer upp något svar inom dig. För vem ska annars veta? Relationer är svårt att bli klok på, jag har brottats med problem av det här slaget i hela mitt liv. Men jag har också en Borderlinediagnos. Kan inte ge något bättre råd än att känna efter vilka känslor personen i fråga lockar fram hos dig! Lurituri
Fel forum att ge detta svar jag ger, men så tror jag så jag skriver d ändå så totalt ovetenskapligt det än är.. Jag tror orsaken till din känsla ligger i er relation från något tidigare liv där ni levt samtidigt också. Syftet med er relation i detta liv är förstås att lära er hitta en väg att älska varandra ändå.
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Hmmm…ändå en intressant tanke! Tack! Lurituri
Trevligt att se lite svar. :) #1 ja det är tjorvigt detta. Jag minns när jag var liten så sket denna personen i mig. Har sett på en film där han är med att jag ropar men han bara struntar i att bry sig om det jag vill visa. Vederbörande var sambo med min mormor men hon är död nu och han sitter fortfarande och ältar hennes död. 12 år senare. Han var vissa gånger inte alls snäll med henne när hon ville göra saker. Jag känner bara avsky och jag vill inte ens ge lillfingret till han. Jag har inte ens denna avskyn inför min far som aldrig funnits där och nu vill vara del av mitt liv. Jag har varit till psykolog och jag har inga psykiska åkommor eller diagnoser. Så fattar inte alls något. #2 kul att komma med den tanken med. För den har slagit mig hårt några gånger. Att det är från något liv. Men jag kan inte få fram om det kan vara så. :o
Memento mori
Medarbetare för Julen
Måste du umgås med honom?
Sambo med din numera döda mormor låter ändå som en relation som inte är så nära.
Du har sett på en film att han ignorerar dig och jag gissar att han kanske inte ens gillar barn eller så var det något annat som distraherade på filmen. Sådant kan man ju knappast veta i efterhand.
Jag hade nog inte lagt ner så mycket energi på att undra varför du avskyr honom såpass.
Intressant, javisst men är det ett stort problem?
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#5 Jag har resonerat på samma sätt med min mor: vi har inget ansvar över en vuxen person som är ensam. Men hon anser att hon har något slags sjukt ansvar över han för att hennes mamma var tillsammans med han. Sen tycker jag att han är en förkastlig medmänniska då han kastar saker från min mormor som min mamma äger. Det var min mamma som ville bjuda över han till jul som sagt. För han sittet ju ensam och hans unge bryr sig inte om han. Problem är det väl inte. Men jag undrar ändå i mitt stilla sinne varför har jag detta hatet.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag tycker inte det är konstigt att du har denna avsky. Personen har ju inte varit snäll. Och du har ju upplevt detta redan från barndomen.